Välkommen till min blogg där jag kommer att bjuda på både yta och djup, eftersom jag är övertygad om att vi behöver bådadera. Min ambition är att försöka göra det seriösa mindre seriöst och det oseriösa mer seriöst.
Have fun!

söndag 21 april 2019

Dags att bryta upp igen... 

Att bryta upp från något har aldrig varit min starka sida. Jag fäster mig djupt vid både människor, jobb och platser. Det märks ju egentligen ganska tydligt när man sätter mitt liv under lupp. Jag har kvar ganska många av mina vänner från skoltiden. Även om vi inte ses varje vecka, finns banden där och de är starka. Även när det gäller jobb så har jag stannat länge på mina arbetsplatser. Jag kärar helt enkelt ner mig i församlingsborna och i mina arbetskamrater. 

Nu är det så dags att lämna hemmet jag och mina barn har levt i de senaste åtta åren. Åtta år, det är väl ingen lång tid, tycker säkert någon. Nej, kanske det. Men det beror ju på vad de där åren har innehållit och inneburit. 

Till huset i Hassle flyttade jag efter separationen från barnens pappa. Hit kom jag. Tilltufsad, sliten och rotlös. Jag hade ju flyttat från mitt paradis, vår gård, där jag skulle levt och dött. Vad hade jag här? Inget som var jag. Här har vi kämpat, barnen och jag, tillsammans med läckande tak, struliga hantverkare och bilar som har gått itu med jämna mellanrum. Mitt i allt detta förlorade vi dessutom deras mormor, min mamma som tokälskade oss och alltid fanns där. 

Barnen har fått anpassa sig till en snäv ekonomisk ram pga av att deras mamma ibland ville kunna sätta guldkant på vardagen med lite restaurangbesök, ngn lisebergstur och en och en annan utlandssemester. Jag har velat skapa minnen för dem och ge upplevelser istället för fina datorer, mobiler och märkeskläder. 

Här i huset i Hassle blev jag till som människa igen och här har jag hittat tillbaka till den jag var innan. Jag har också sakta men säkert byggt upp ett nytt paradis för mig själv. Huset är totalrenoverat och trädgården är utökad i storlek och berikad med allehanda perenner, pioner, klematis, fruktträd, bärbuskar och blommande buskar. 

Men precis som allt i trädgården kan mogna är nu tiden mogen för något nytt. Som alla vet, så måste man lämna det gamla bakom sig och öppna dörren till det nya livet som ligger framför. Men just nu, så här i brytningens tid, är det vemodigt. Svårt att lämna med lätta steg. Så många minnen som gör sig påminda, mörka som ljusa, och återigen blir jag påmind om tidens gång. Men nu, så här mitt i den fanstastiska våren, kommer jag att tänka på Karin Boye och hennes fantastiska dikt.. 

"Ja, visst gör det ont när knoppar brister.."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar