Mitt ljus har brunnit ut...

Precis så känns det... Som om det inte alls finns något ljus inom mig längre, inget hopp om sol vid horisonten... Mörkret härskar...

Min mamma är död... Min familj gick i kras... Separation... Husförsäljning... Mina barn varannan vecka... Ensamhet...

Jag förmår inte längre ta mig upp när jag har fallit... Min styrka, som alla beundrar så, är borta...

 

Det finns ingen energi kvar, jag har inget att ge någon längre... Det är bara tomt, tomt, tomt...

Ska det vara så svårt att gå och lägga sig???

Jag förstår mig inte på mig själv... Jag vet ju så väl att jag behöver sova, men går ändå inte och lägger mig... Fullständigt knäpp i huvudet är jag... För att inte tala om hur många gånger jag har tjatat på mina barn att de ska lägga sig och dessutom föreläst länge och väl om vikten av att få sin sömn... En skenhelig moraltant är vad jag är när det gäller det här... Klart att barnen vill sitta uppe länge. Jag tycker ju själv att det är mycket roligare att skruva upp volymen på musiken och dansa runt helt galet( och helst naken) än att vara duktig vuxen och gå och lägga mig i tid... Varför i hela fridens namn skulle barnen tycka att det är roligare att gå och lägga sig än jag tycker???

Nej, jag får nog helt enkelt ta och tagga ner lite när det gäller mitt tjat angående barnens sänggående... För... Handen på hjärtat... Vem tycker egentligen att det är kul att gå och lägga sig???

Om ni vill dansa nakna mitt i natten kan jag rekommendera denna:

Jag har separationsångest och saknar julen...

Det är faktiskt sant... Jag längtar redan till nästa jul och mer glöggdrickande och annat myspys... Idag har jag slaktat julgranen, plockat ner adventsljusstakarna och alla tomtar och änglar. Min polska julkrubba fick också förpassas ner i lådan med julsaker. Numera vet jag att det finns julkrubbor med romerska soldater som hugger ihjäl små barn och tänker att självklart måste jag komplettera min krubba med en sådan soldat till nästa jul.


Granen var nog glad att döden dö, då den just idag faktiskt har börjat barra fanatiskt. Som för att säga: Hör du du... Nu är det dags, du kan inte skjuta upp det längre... Hela dagen har gått åt för att plocka undan julen, och det säger en del om vilken julfreak jag är. Hemma hos mig är det jul i alla hörn och jag kan inte få nog av jul... Men jag ska vara tydlig på en punkt... Hemma hos mig är julen RÖD... Och lite guld här och där förstås... Så Ernst... Sorry... Men din vita jul går inte hem hos mig. Du kan springa omkring barfota och måla pinnar vita hur mycket du vill... För mig är vit en kall färg och passar inte alls på julen tycker jag. Julen handlar om värme och kärlek och rött är en färg som påminner oss om blod, liv, kärlek och lust. Och det är så jag vill ha det och så jag vill leva...

Min själ är trött.

Jag är trött... Så in i döden trött... Jaja, säger en del... Det är vädret, det är årstiden... Alla är trötta...

Visst är det så... Alla är trötta... Men den tröttheten jag känner är en annan slags trötthet. En trötthet som beror på något annat än vädret, årstiden... En trötthet som kommer djupt inifrån, från själen. 

Många är omtänksamma... Säger att jag måste vila, röra på mig, ha roligt, ta det lugnt, få massage, sova.... Det sägs med kärlek och av omtanke. Jag kan bara svara... Att jag gör redan allt det... Men det hjälper inte... Min själsliga trötthet är djup och stor och det finns såklart en anledning till det. Själen måste vila och det måste få ta sin tid. Kommer att tänka på en rad ur en av Ulf Lundells dikter, återkommer ofta till den... "Från botten finns bara en väg och det är upp..." Så det finns inget annat att göra än att vila och vänta...

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans...

Tyvärr är det inte jag som har författat de här fantastiska orden... Det är någon annan... Jag minns inte ens vem det är just nu... Hursomhelst är det en fantastisk mening... Själfull och djup...

Jag tror nämligen att det är så. Människor som har betytt mycket för oss och gjort avtryck i våra liv, finns alltid hos oss på något sätt även om de rent fysiskt har lämnat oss. I vissa fall till och med kanske lämnat jordelivet. 

Betänker man djupet i den meningen blir allt lite mer uthärdligt... Sorgen efter en älskad bortgången, såren efter brusten kärlek, saknaden av vänner från förr...

Man kan alltid rymma in i sig själv, in i själens innersta boning och minnas hur det egentligen var... Förnimma känslorna som fanns en gång... Åter igen låta sig beröras...

"Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans..."

Kom hjärtansfröjd...

Jag längtar efter hjärtats glädje... Ja, missförstå mig inte nu... Jag menar inte att jag längtar efter en man och efter kärleken från en man. Naturligtvis är det alltid trevligt med en mans sällskap, men det är ju inte så svårt att få... Man behöver ju bara fladdra lite med ögonfransarna så har man det... Nej, jag menar något helt annat när jag talar om hjärtats glädje. För mig är hjärtats glädje en känsla av förnöjsamhet och lycka som är så stark och djup att den genomsyrar både kropp och själ ända intill hjärteroten... Jag vet naturligtvis att det är få förunnat att känna såhär alltsomoftast, men de sista åren har stunder av hjärteglädje varit få för mig. Visst kan jag må bra, trivas och ha roligt för stunden. Men någonstans djupt inom mig har det  hela tiden funnits något som gnager och oroar... Sista åren har orosmomenten och sorgerna duggat tätt och det har varit svårt att känna ro i själen...

Nu efter jul har tiden kommit för stillhet och eftertanke... Och... Trots all tacksamhet och glädje jag känner över familj och vänner, arbete och fritid... Så är den där... Känslan av trötthet, sårbarhet, hudlöshet... Jag är helt enkelt tilltufsad av livet och knuffad till marken en gång för mycket... Det kommer att ta tid att komma tillbaka till hjärteglädjen och för att jag ska kunna göra det måste jag nog helt enkelt börja vårda mitt hjärta och min själ lite bättre... 

"Kom liljor och akvileja, kom rosor och saliveja, kom ljuva krusmynta, kom hjärtansfröjd..."