Här kommer alla känslorna på en och samma gång...

Ibland känns det som om alla känslor inte ryms i kroppen. Just nu befinner jag mig mitt emellan två hem. Vårt hus som jag har betraktat som mitt hem i snart sjutton år. Vårt hus som vi har renoverat och slitit med i många år och där jag trodde att jag skulle bo länge. Ett hus och en trädgård som jag inte kunde tänka mig att lämna oavsett vad som hände. Sorgen jag känner över att lämna gården, trädgården och drömmen om det livet är obeskrivlig...

Mitt nya hus, mitt alldeles egna hus känns ännu inte riktigt som mitt hem. Mina saker finns inte här och jag har inte hunnit sätta min prägel på huset. Det känns som att börja om från början. Huset behöver fixas till på alla möjliga sätt. Skillnaden är bara att nu är jag ensam om att göra det. Ibland undrar jag om jag är galen på riktigt...Ibland, men bara ibland kan jag skymta ljuset i tunneln och känna en aning glädje och förväntan över det nya liv som väntar på mig...

Skenet bedrar...

Hela mitt liv har jag fått höra: "Du är så stark". Förutom det får jag nu även höra:"Du ser så pigg ut". Visst är det roligt med glada tillrop och jag vet att alla bara menar väl. Men ibland blir jag trött och irriterad över att jag tydligen utstrålar detta och inuti känner jag mig just nu bara skör och fullständigt uttröttad. Jag anstränger mig inte för dölja något eller att försöka framstå som någon annan än den jag är, men tydligen går det av sig själv.... Varför vet jag inte...

Det enda som har varit viktigt för mig i livet har varit att hålla ihop min familj och att bli sedd och älskad som jag är...Inget av det har jag lyckats med...

Till alla mina medresenärer...

För ungefär 1½ år sedan sa min kloka pappa en sak till mig som jag lade på minnet. Ja, han är faktiskt klok ibland, även om jag många gånger under min uppväxt och min vuxna tid har undrat om han är riktigt klok.... Han sa: " Sitt still i båten, så går den själv i hamn". Ovanligt för honom att säga så, då han liksom jag och en del andra Jönssons gärna springer i förväg och stångar pannan blodig för att lösa något som hade löst sig med tiden ändå. Vad han menade med att säga så, var att jag skulle inte oroa mig för mycket utan att vägen man ska vandra visar sig med tiden.

Allt eftersom tiden har gått har det visat sig att jag har haft medresenärer i min båt. Mina medresenärer har hjälpt mig att hålla båten på rätt köl när det har stormat som mest. Jag har fått omslutas av oändlig omtanke och kärlek privat men också på jobbet. Samtal, SMS, epost, kramar och mera samtal.... MEN när det väl gäller så vem måste styra båten??? Jo, det kan bara jag... och den känslan av ensamhet som kommer då är oändlig...

Så jag är oerhört tacksam över alla mina medresenärer...

Stanna livet jag vill hoppa av!

Idag vill jag inte vara i min kropp eller i mitt liv heller för den delen. Det har varit too much for far too long. Samtidigt går livet vidare vare sig jag vill det eller inte. Jag har insett att jag måste snart ändra informationen på bloggen eftersom den inte stämmer längre. Men jag kan på något sätt inte förmå mig att göra det. Någonstans långt inom mig finns en stor sorg över att det inte är sant längre och samtidigt en stark längtan efter att det skulle vara sant.

Ibland önskar jag att jag hade kunnat vrida tiden tillbaka och gjort, sagt och valt annorlunda.

När livet inte blir som man har tänkt sig...

Hur gör man då? När hoppet har försvunnit och drömmarna har gått itu. När ens liv har blivit ett ingenmansland där man försöker hitta en plats att finnas på. När man har avslutat ett liv men inte påbörjat ett nytt. Hur gör man då?

Hur plockar man ihop bitarna av det liv man hade för att skapa ett nytt?