Tack gode Gud för mina föräldrar...

Så tänker jag ofta... Jag försöker att säga det till dem, så ofta jag tänker på det, att jag är glad för att de hjälper mig. De stöttar mig oavsett vad som händer och är alltid intresserade av vad jag gör. Jag kan säga i princip allt till dem och vi kan skratta och gråta tillsammans. Och kommer vi igång med att prata så tar det aldrig slut... Det gestikuleras och utreds och älts in absurdum, tills ingen vet längre vad vi började prata om... Och ibland, men inte så ofta kan vågorna gå höga... Ibland ilsknar någon till och då kan det bli ganska bitska kommentarer... Temperament finns det gott om, men ingen vill vara sur på den andre någon längre stund, så det brukar inte bli något allvarligt av det. Vi vet alla i familjen att våra band till varandra är starka och att kärleken övervinner allt...

Så j-a lost...

...som jag har känt mig senaste veckan, har jag inte känt mig på många år. Jag vaknade förra söndagen och allt kändes totalt meningslöst. Visst kan jag vara ledsen och nedstämd. Det kan vi alla ibland, men att känna att ingenting känns roligt och det finns absolut ingen lust till någonting. Att livet inte har någon mening överhuvudtaget. Det är ovant för mig att känna så. Inga barn hos mig, ingen man som älskar mig, att gå här själv i huset som ännu inte har så mycket historia ännu. Det kändes som allt fattades mig och inget hade längre någon betydelse. Jag som alltid har velat ha ett stort hus fyllt av  familj och vänner, ett hus som sjuder av aktivitet och kreativitet... Och här satt jag nu... Ensam i ett tomt hus.

Under veckan som har gått har livet sakta men säkert fått lite mening igen. Mycket på grund av alla människor jag har i mitt liv. Familj och vänner men även de människor jag möter tillfälligtvis i olika sammanhang har hjälpt mig upp igen bit för bit.

Och jag har börjat tänka... Kanske det finns en mening med att leva i alla fall...

Centrum i mitt universum är rubbat...

Mina barn är inte hos mig längre och det känns som om hjärtat har ryckts ur kroppen och mina inälvor vänts ut och in. Jag vet att de har det bra och det går ingen nöd på dem. Men det är något onaturligt med hela situationen. Att vara utan dem alltså. Jag lever inte genom mina barn om de nu är någon som tror det. Jag har i allra högsta grad även ett eget liv. MEN ändå... Mina barn är min själs hjärta och luften jag andas... Jag lever med dem i varje andetag jag tar och de finns alltid inom mig oavsett om vi är tillsammans eller inte... Det finns inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas de vet det. Men tills vi är tillsammans igen ska jag vila och vänta, för jag vet ju att vår tid kommer åter igen... Här är en sång till mina barn...