Hon fattas mig...

Första veckan på semestern har gått och sällan har jag väl känt mig tröttare... Med tröttheten har också hudlösheten och sårbarheten kommit igen... För första gången på mycket länge, nästan längre än jag kan komma ihåg, har jag kunnat ta det lugnt... 

Och jag har tänkt... Och känt...

Och överallt finns hon... Min mamma... Min mamma som gav mig livet... Som alltid fanns där... I vått och torrt... Och som hade gett sitt liv för mig om det hade behövts... Så mycket vi har delat... Så många skratt och så många tårar... Växter som skulle grävas upp och grävas ner... Rödbetor som skulle läggas in och vin som skulle drickas upp... Jag glömmer aldrig när mamma och jag drack tequila slammer tillsammans på kyrkokörens avslutningsmiddag... För att inte tala om vilken otrolig mormor hon var... När mina barn, hennes barnbarn, var i närheten, kunde man glömma att prata med henne... Då var hennes totala fokus på barnbarnen... 

Trots att det har gått många månader sen hon lämnade oss, slår insikten mig ibland med kraft... Hon är faktiskt död... Hon kommer inte tillbaka... 

Jag saknar henne så mycket... Hennes värme, hennes humor och hennes ovillkorliga kärlek till mig... Livet är inte detsamma utan henne... Och kommer aldrig att bli...

Hon fattas mig...

Leva i nuet med drömmar om framtiden

Den senaste veckan har jag haft semester och det har funnits tid till både eftertanke och reflektion... Man kan väl säga att jag har rasat ihop som ett korthus... Jag är in i märgen trött... Inte bara trött av de senaste veckornas arbete... Utan trött av allt som hänt de sista åren... Det ena har avlöst det andra och det har inte funnits tid till varken reflektion eller återhämtning... Nu behöver jag vila och tänka och känna... Och det känns bra att äntligen få utrymme att göra det... Men som ett brev på posten kommer ju också insikterna... Som jag alltid välkomnar, men som också kan vara svåra att få... Som alltid blir jag också påmind om vikten av att ta sig själv på allvar... Sina känslor, sina behov och sina gränser... 

Det finns människor som tycker att man bara ska släppa det gamla och lägga det bakom sig... Jag håller med såklart om att man ska inte hänga fast i det förflutna, men det finns en fara i att bara lägga saker bakom sig utan att bearbeta dem... Den resan är ju olika för var och en... Ingen människa är den andra lik och därför har man aldrig svaren på frågorna i någon annans liv... 

Personligen försöker jag leva i nuet, medveten om mitt förflutna med drömmar om framtiden...

Förstår nu varför ingen har velat gifta sig med mig...

Ja, jag har äntligen insett varför ingen har velat gifta sig med mig... Om någon skulle råka komma på oanmält besök så här mitt i sommaren, så skulle det vara uppenbart även för den som inte känner mig så väl... Jag städar nämligen väldigt sällan... Och ännu mer sällan på sommaren... Så man kan väl säga att jag kanske inte är något större kap när det gäller städning  i alla fall... Men när det gäller matlagning, bakning, trådgårdsgrejande och allmänt hemstökande så är jag nog inte så tokig om jag får säga det själv... Och det får jag ju, eftersom det är min blogg ni läser... Nåja, nu är det kanske inte riktigt sant att ingen har velat gifta sig med mig... Det är snarare jag som är kräsen... Få män har fallit mig i smaken i mitt liv... Jag ställer tyvärr höga krav... Och då har det inget med städning att göra vill jag poängtera... Jag vill ha en ärlig, pålitlig, säker man, som är trygg i sig själv och som jag kan ha roligt med... Och jag har inte hittat många som passar in på den beskrivningen... Och när jag tror att jag har hittat rätt, visar det sig ibland vara helt fel... Så tills vidare, i väntan på Mr Right, som förhoppningsvis är en mästare på städning, så får jag helt enkelt städa själv... 

Jag gick ut och hela sommaren var mig nära...

Så börjar andra versen på Thorsten Bergmans visa"Om du nånsin kommer fram till Samarkand". Det är en av mina absoluta favoritvisor... Så här års vaknar jag alltid med ett visst vemod... Varför vet jag inte... Men jag brukar råda bot på det genom att gå rakt ut i trädgården i bara morgonrock och sätta mig... På så sätt kommer jag nära naturen och växtligheten, nära sommaren... Och i år är jag rädd att den ska springa ifrån mig, sommaren alltså... Eftersom min själ ännu inte har hunnit ifatt mig, så finns rädslan där att vi inte hinner återförenas innan höstens löv har börjat falla... Men jag kan inget annat göra än att vila och vänta och njuta av stunden just nu...

Ensam eller tvåsam...

Jag måste erkänna att jag har vant mig vid ensamheten. Jag har såklart min familj och alla mina vänner, men jag menar att jag har lärt mig leva utan en ett förhållande till en man. Även då jag tidigare levde lång tid i tvåsamhet kände jag mig ganska ofta ensam, men det vet jag att det inte alls är ovanligt att känna så även om man lever i en relation. Men det är ju inte så vi vill ha det, åtminstone inte jag...
 
Men så ibland händer något som påminner mig om hur ljuvlig och underbar tvåsamheten kan vara... Ibland kan det vara något så banalt som en film eller en låt på radion... Ibland är det något mer påtagligt... För det mesta är det ljuva upplevelser, men det väcker samtidigt ett vemod, då jag kommer i kontakt med en längtan som jag har begravt djupt inom mig. Behov som länge negligerats pockar på uppmärksamhet... Allt det här är inte så lätt att hantera... Ensam är ju stark, eller???

Vem kan man lita på???

Ja, vem kan man egentligen lita på... Och vad innebär det att lita på någon... Jag kan ju bara tala för mig själv och jag har hela mitt liv haft en oerhört stark självtillit... På gott och ont kanske... Min tillit till Gud har jag kämpat med under årens lopp... Men sen ett par års tillbaka har jag gett upp kampen och litar till att Gud känner mig och vet min väg... Men tilliten till mina medmänniskor då... Jo, den är ganska stor, men jag har alltid tänkt att jag har svårt med den sista lilla biten som gäller att fullständigt lita på en annan person... De sista dagarna har jag omvärderat mig själv och de etiketter jag har satt på mig själv... Jag har inte alls speciellt svårt att lita helt och hållet på någon... Däremot är det inte självklart att jag i alla lägen gör det naturligtvis... Det beror såklart på personen jag har att göra med... Normalt sett är mitt omdöme gott, men i vissa fall grumlas det av till exempel mina känslor... Ibland kan det också vara så att även om jag tycker att en person verkar trovärdig och pålitlig, så kan personen ifråga visa helt andra sidor när man lär känna dem lite bättre... Ibland måste man också ta en chans och lita på sin intuition... Det finns aldrig några garantier för någonting... Vi lever här och nu...

När jag är vilsen på min väg, brukar jag återkomma till den heliga Birgittas bön:

"Visa mig Herre din väg och gör mig villig att vandra den."

Jag har noll koll...

I helgen kände jag mig uppe i varv och stressad i allmänhet... Normalt brukar jag vara bra på att vara där jag är när jag är där så att säga, men i helgen kunde jag verkligen inte hålla allt i sär... Känslan av att vara överväldigad av saker att göra fanns där... Den känslan följde mig i morse när jag vaknade och det gjorde mig lite nedstämd... Första semesterdagen kändes inte alls som semester... Men efter en timmes telefonsamtal med min pappa och barnens hemkomst inför vår semester, så kändes allt mycket bättre... Jag är så glad och tacksam över min pappa och mina barn och att våra relationer är präglade av så mycket närhet och kärlek... Finns inget bättre... Under dagen kände jag hur jag slappnade av mer och mer och kom in i någon slags flummig semesterstämning, där det känns som om jag har noll koll... En underbar känsla... Och jag älskar den...

Jag borde ta det lugnare...

Ja, det bär emot att erkänna det... Men det är nog sanningen... Jag har hållit ett extremt högt tempo länge nu... Jag har upplevt mycket, träffar många härliga människor och druckit mycket vin... Tröttheten tar ut sin rätt och jag har inte ens fattat att jag har semester imorgon... MEN så kul jag har haft de senaste veckorna... Det är jag oändligt tacksam för... Men nu är det dags att vänta in sin själ... Ärligt talat vet jag inte ens var den är just nu... Nej, jag skojar bara... Jag vet var den är... Den gömmer sig ute i trädgården... Där trivs den bäst...


Idag har jag varit väldigt trött... Hudlös men själfull till bredden... Lyckan och vemodet har gått hand i hand. Många tankar har tänkts och många känslor har känts... Jag har dessutom omvärderat både mig själv och en del andra de senaste dagarna...


Min sårbarhet är min styrka, min självständighet min akilleshäl... Och någonstans däremellan finns jag... Stark och skör, vild och lugn, extrovert och introvert... Ständigt på väg någonstans...


Och faktum är... Låter kanske ego... Men jag älskar mig själv...

Magi i midsommartid...

Midsommar är en tid fylld av magi... Naturen är som mest betagande... Och dofterna på kvällarna ska vi ju bara inte tala om... Igår midsommarafton, som jag och barnen hade förmånen att tillbringa hos goda vänner ute på landet. Barn, ungdomar, vuxna och ett antal hundar i en enda salig röra... Släng sedan in lite sill, nypotatis, snaps, grillning och lite jordgubbar som efterrätt så förstår ni snart att det blev en afton att minnas länge... Härligt att träffa folk från förr, men också att knyta nya kontakter... 

Idag är det sommarsolstånd... Det innebär att vi återigen går mot mörkare tider... Jag brukar ogilla att tänka på det, men i år bekommer det mig knappast... Hur kan det komma sig? Jo... Sedan ett par månader tillbaka känner jag väldigt starkt att allt har vänt för mig... Jag känner att nya vindar blåser... Jag upplever en livsglädje jag inte känt på många år... Och en tillförsikt inför framtiden som får mig att nästan bokstavligen flyga... Jag känner mig glad, stark och lycklig... Alldeles av mig själv... 

Amor vincit omnia...

Ja, jag tror verkligen att kärleken övervinner allt... Vill man verkligen   vara med någon så övervinner man de hindren som möjligtvis finns... Om man påstår att det inte går... Då tror jag helt enkelt att man inte vill egentligen... Kanske förenklar jag... Kanske inte...

Men hursomhelst... Var rädda om varandra i midsommar... OCH visa varandra kärlek... Det är det enda som består...

Att blogga eller inte blogga, det är frågan...

Sedan jag startade den här bloggen har jag vid ett antal tillfällen möts av mer eller mindre goda råd om hur jag ska leva eller inte leva mitt liv... Jag vet att människor inte menar annat än väl, och att man får tåla andra människors åsikter när man hänger ut sig själv på det sättet jag gör... För det mesta brukar jag ta människors råd med en nypa salt... Men ibland lackar jag till lite grann... När man läser en blogg ska man kanske komma ihåg att oftast vet man inte hela sanningen bakom blogginlägget... Personligen utelämnar jag alla detaljer om personer och händelser som på något sätt kan skada de inblandade, vilket gör att det inte går att berätta allt om en situation... En del av er som läser min blogg känner mig i verkligheten och vet varför jag skriver det jag gör, en del av er andra känner mig bara genom bloggen... På så sätt kan bilden av mig kanske bli något skev... 

Jag har aldrig gjort något sken av att den här bloggen är något annat än en egoblogg... Jag använder den för att skriva av mig... Jag använder den också för att få utlopp för min lust att skriva... Den här bloggen ger inte på något sätt en fullödig bild av mig som person... Min bön till er alla... När ni möter mig eller någon annan... Kom ihåg att man vet aldrig vilka ärr en människa bär på... Lyssna först och döm sen...

För mycket för mig själv...

Ja, jag tycker faktiskt ibland att jag blir för mycket för mig själv... Och kanske för omgivningen också... Men ärligt talat så skiter jag högaktningsfullt i det... Ibland undrar jag också om det är något fel på mig... Min intensitet...Mina oerhört starka känslor... Det är liv och död... Blod, svett och tårar... Vem orkar med det??? Jag orkar knappast med mig själv... Så varför skulle någon annan göra det???


Men det kvittar ju egentligen... Jag klarar mig själv... Det har jag alltid gjort... Det vet ju alla hur stor och stark jag är... Men... Någon enstaka gång skulle det vara skönt att kunna luta sin panna mot någon annan...

Saknar min mamma extra mycket idag...

Idag har jag plockat fläderblommor till flädersaft... Solen, värmen, dofterna får mig att minnas somrar från förr... Ett minne speciellt kommer för mig... Jag var sexton år och mamma och jag skulle ta en cykeltur för att plocka fläder till saft. En av mina bästa kompisar frågade om hon fick följa med och det fick hon såklart. Vi cyklade ut mot Hörja till och plockade massor av fläder. Kvällen var ljum och doftade sommar... Vi var unga, jag och min kompis, och hela livet låg framför oss... Mamma var strax över fyrtio, yngre än vad jag är nu... Trettio år har gått sen den kvällen... Min kompis finns fortfarande i mitt liv, men min mamma är borta... 

Men minnet av henne lever kvar...