Kom inte hit om du vill bli buren...

...du ser väl att jag är tung nog som det är... Så sjunger Melissa Horn i en av sina senaste låtar. Den inledningsfrasen slår an en sträng hos mig och får mig återigen att fundera över gränssättning. Hur mycket ska man egentligen finnas till för andra och vad innebär det när man tänker efter??? Alla vill nog vara en god vän som ställer upp i vått och torrt och finns där när det behövs som mest... Men hur mycket får det kosta en själv och hur mycket ska man ställa upp? 

Hade jag ställt de här frågorna till var och en av er som läser hade jag säkerligen fått lika många olika svar som antalet läsare. Det finns helt enkelt inga entydiga svar och var och en måste söka sina egna svar. 

Hursomhelst är det intressanta frågeställningar och den springande punkten är nog den att hur mycket vi än gör för andra så kan vi inte bära dem genom livet. Vi kan lyssna, vi kan stötta och ibland kanske till och med säga något klokt, men när allt kommer till kritan måste var och en bära sina egna bördor.

Jag har oändligt med tid...

Ok, det har iallafall inte jag tänker du säkert nu... Men om man tänker efter riktigt noga så har vi alla oändligt med tid.  Det som skiljer oss åt är vad vi väljer att lägga vår tid på. En del människor väljer att arbeta mycket, andra att städa mycket. En del prioriterar att träna, vara aktiva i föreningar eller att läsa böcker eller något annat. Listan kan göras lång med förslag på vad man kan lägga sin tid på. Det spelar ingen roll. Min poäng är att vi alla har ett val när det gäller vad vi prioriterar att lägga vår tid på. De här valen gör vi själva och måste ta konsekvenserna av. 

Så nästa gång du säger att du inte har tid... Fundera en gång till på vad du prioriterar eller prioriterar bort..