Så känns det ibland när jag tänker på hur jag har förhållit mig till människor och de som jag har varit i nära relationer till. På grund av min något turbulenta uppväxt där familjen inte per automatik var en trygg famn,så har jag på något sätt tidigt helt omedvetet utsett mig själv till herde för familjen, för släkten... Dvs jag har gjort vad jag har kunnat för att återupprätta de släktband som kapades för mig under min barndom och på något sätt slitit hårt med att "valla" in fåren i min närmsta familj. Min största skräck från späda år var att familjen skulle gå itu. Den rädslan har jag som vuxen sedan burit med mig i min egen familj. Naturligtvis var det oerhört svårt för mig att bryta upp den fast jag kom till insikt att det aldrig skulle fungera.
Fortfarande lever jag med beteendet att försöka hålla ihop, valla in dem som jag anser vara min flock. Kanske är det ett positivt drag att vara lojal och försöka hålla ihop, men när det är svårt och motståndet känns stort är det kanske dags att sluta valla...
Och hoppas på att de människor som vill vara i mitt liv kommer att vara där oavsett om jag vallar in dem eller ej...
