Älskad från första stund...

Ja, det var hon... Älskad från första stund, från första andetaget hon tog... Min egen septemberprinsessa som fyller 10 år idag...




Idag är naturligtvis en glädjens dag. Dagen då min fina rara lilla tjej fyller år och dessutom får två siffror som hon sa själv. Men samtidigt också ett stråk av sorg över dagen. Åtminstone för mig. Det blir tydligare allt. Allt som hänt under de här tio åren. Allt vår lilla familj har gått igenom. När vi stod där för tio år sen med vår lilla nyfödda dotter i famnen tänkte vi inte ens tanken att vi inte skulle fira hennes 10-årsdag tillsammans. Nu står vi här tio år senare och lever ett annat liv än vi trodde. Inte ett sämre naturligtvis, men ett annat och en dag som denna blir det extra tydligt...




Grattis på födelsedagen min lilla prinsessa. Jag älskar dig över allt annat på jorden och skulle gå genom eld och vatten för dig...

Jag längtar efter vuxenliv...

På senaste tiden har jag börjat längta efter vuxenliv. Verkar kanske konstigt... Jag är ju vuxen och lever mitt eget liv i allra högsta grad den veckan mina barn är hos sin pappa. Den veckan gör jag vad jag vill och kan träffa vänner och göra sådant som jag tycker om. Men det är inte riktigt det jag menar... Jag längtar efter någon att dela lite liv med... Kunna äta ost och dricka vin en fredagskväll, åka på en weekendresa till något mysigt ställe eller bara ta en skogspromenad tillsammans... Visst, allt det där kan man göra med en kompis också, men det är såklart inte det jag menar...


För några år sedan var det en person som sa till mig att: "Jag vet inte vad som inte skulle vara roligt att göra tillsammans med dig..." Finare kärleksförklaring kan man inte få tycker jag... Så jag får väl vänta och se... Nu har jag ju åtminstone bestämt mig för att jag ska gifta mig och det är ju ett steg i rätt riktning... Men för att kunna gifta sig måste jag ju ha tag i den där personen som tycker att nästan allt är roligt att göra tillsammans med mig...


Önska mig lycka till... :-)

Jag ska gifta mig...

Ja, det ska jag faktiskt... Ja, inte nu alltså... Jag kan riktigt se alla tappade hakor framför mig... Men ärligt talat... Någon gång ska jag gifta mig...

När jag väl gifter mig ska jag gifta mig barfota... Utomhus... Med spelemän som spelar bröllopsmarscherna på fiol och nyckelharpa... Och efteråt kan ni glömma trerätters och bordsplacering... Det blir en stor j-a buffé och fri placering... Efter maten blir det sen vild dans tills morgonen gryr...

Så kommer det att vara när jag gifter mig... Så ni vet det ni som kommer att vara gäster...

Tänk så fort ett år går...

Igår var det ett år sen... Ett år sedan tiden stannade för min mamma... För oss som blev kvar har tiden fortsatt att gå och vi har blivit tvungna att leva vidare utan min mamma, vår mormor. En mamma, en mormor som är gränslöst saknad. Varenda sekund, varenda minut och varenda dag... Saknad... Med tiden har sorgen blivit en mindre dominerande känsla och ersatts av en enorm saknad. En saknad som springer ur en insikt om att hon kommer faktiskt aldrig tillbaka. Låter kanske fånigt men det är svårt för hjärnan att faktiskt greppa att vi inte kommer att träffa henne igen.

Igår kväll klockan sex på kvällen var det exakt ett år sen hon tog sina sista andetag och just klockan sex började föräldramötet i min dotters klass. Kändes konstigt men samtidigt livsbejakande att sitta och planera inför insamlandet av pengar till en skolresa samtidigt som jag i tankarna befann mig ett år tillbaka i tiden...

Men hur grymt det än låter... Livet går vidare... Vi människor går vidare... Vi är helt enkelt tvungna... Och jag vet med säkerhet att mamma hade velat att vi skulle leva livet... Skratta, gråta, älska, bråka... Ta vara på livets alla glädjeämnen och suga märgen ur livet... Sådan var mamma... Hon önskade alla det bästa... Och jag vet med säkerhet att just nu lever hon i den bästa av världar...