I kvinnors ögon...

. 

Så skriver Ulf Lundell i en av sina låtar... I kvinnors ögon blänker det av vemod och av lust... Just idag kan jag nog erkänna att i mina ögon har man mest kunnat skymta vemod... Kalendern talar om för oss att det är sommarens sista dag och min själ värjer sig och vill bara skrika NEJ... Jag, som normalt sett brukar vara ganska bra på att gilla läget och njuta av det som jag befinner mig i just nu, sörjer sommaren... Nu är det slut på loja dagar i solstolen med ett glas kallt rosevin i min hand och solen som värmer min kropp... Loja dagar i solen med tid för tankar på svunna kärlekar, romanser för stunden och framtida förälskelser...

Trots att jag älskar alla årstiderna och deras växlingar känns det vemodigt den här dagen som på många sätt symboliserar slutet på sommaren... En underbar och fantastisk sommar som på alla sätt har innehållit allt en sommar ska innehålla... Men ändå... Är jag inte redo... När alla skriver på Facebook att de är redo för vardagen och för hösten så vill jag bara skrika: Men det är inte jag!!! 

Men likväl kommer hösten och vardagen igen smygande på mig ... Och jag vet... För eller senare resignerar jag och ger efter... Och visst är hösten vacker med sina färgskiftningar och sina dofter... Och jag vet ju... Efter höst kommer vinter och sen så småningom våren... Och efter våren en ny sommar...

Man kan inte direkt säga att det är långtråkigt i alla fall.

Jag pratar om mitt liv alltså... Den ena dagen är verkligen inte den andra lik... Och det hade jag ju inte stått ut med heller... I måndags kväll var i Åsljunga och sjöng på församlingens semesterdagar för de äldre. Härligt som vanligt, det är då jag är i mitt rätta element... När jag får sjunga de sånger jag älskar mest och jag ser att jag berör människor... Att sen köra vägen hem genom skogar och förbi små insjöar i den stilla sensommarkvällen var nästintill magiskt...

Igår tillbaka i Lomma var dagen fylld av förberedelser inför församlingslägret, också detta i Åsljunga om ett par veckor... På eftermiddagen var jag tvungen att göra lite andra arbetsuppgifter än vanligt och det innebar bland annat möjlighet till en kortare promenad i Lomma i solskenet, naturligtvis med musik i öronen... Finns inget som stärker och helar mig så som solen och värmen... I öronen hade jag Björn Afzelius som sjöng om en natt i Ligurien... Och plötsligt såg jag mig själv om 10 år... Boende i Toscana eller Provence... 

På kvällen fick jag tillfälle att prova på något oerhört spännande, nämligen helig dans... Oerhört meditativt och lugnande på något sätt... Efter det var det dags att återse de sköna bönorna i mina härliga kör första gången för terminen... Och de är verkligen sköna... Efter bara en kvarts rep sjöng de tvåstämmigt på en ganska klurig låt...

Dagen idag har varit superstresdig och superproduktiv på en och samma gång... Den avslutades dessutom med ett möte som mer än något annat ger hopp inför framtiden...

Nu väntar två dagars ledighet, men troligtvis blir det lite arbete hemifrån... Och naturligtvis uppladdning inför helgen... Fullmånen på lördag kommer att  göra att helgen kommer att bli något alldeles i särklass...

Ett stråk av ensamhet...

Ett stråk av ensamhet drog genom min själ och mitt sinne i morse när jag lämnade barnen till skolan. De har varit hos mig i dryga fem veckor nu och nu är det tillbaka till vardagen igen med varannanveckasliv... Troligtvis är det värst för mig, även om den lilla sa att hon skulle sakna mig... Men hon tillade snabbt, men jag kommer nog att sakna Lisa(katten) mer. 

Men det är som det ska... Jag kan bära min längtan och saknad efter barnen, så länge jag vet att de har det bra... 

Jag får längta och sakna idag... Men redan i eftermiddag har jag andra plikter dom kallar. Min pappa behöver hjälp, och sedan åker jag vidare upp till Åsljungagården för att erbjuda  några semestrande pensionärer lite stillsamt hålligång med lite sång och musik... 

Barnliv...

Jag älskar barn... Eller jag fullkomligt avgudar barn... Mina egna, andras... Alla barn.. Jag skulle kunna haft minst fyra-fem egna barn om livet hade velat så... Men nu ville inte livet så, och jag är oändligt tacksam över de två barn jag har. Dessutom har jag två "barn", som numera är vuxna, som jag känner för som mina egna... 

Det enda problemet är att jag är en mes framförallt när det gäller mina egna barn... Jag gör allt för dem, har svårt att säga nej och klarar inte av att göra dem besvikna... Det gäller egentligen alla som på något står mig nära... Jag är alltså en total mes i nära relationer, men en tuffing i övrigt... Hur det nu går ihop...

Men barn handlade det om ursprungligen... I över fem veckor har jag levt barnliv och jag älskar det, men samtidigt måste jag erkänna att det tröttar... Det tröttar att vara ensam vuxen, att planera, att ta beslut och att sätta gränser...

Men samtidigt hade jag inte bytt bort det liv jag lever om jag hade fått välja... På eftermiddagen idag hade jag förmånen att bli inbjuden till firande av en högst bedårande liten flicka som fyllde ett år på samma dag som jag fyllde 48... Fantastiskt att få umgås med henne... Och alla människor som finns i hennes liv... Ibland är livet alltför gott... 

Man måste leva, inte bara finnas...

Mauro Scocco har väl aldrig direkt varit en av mina älsklingar... Men i en av han senaste låtar är det några av orden som har dröjts sig kvar hos mig... "Man måste leva, inte bara finnas..." För det mesta lever jag, men just idag finns jag bara... Alla måsten och plikter har tillfälligtvis plockat bort min annars alltid närvarande livsglädje... Strunta i måstena då tycker säkert någon då... Struntar faktiskt i det som går att strunta i, men en del saker måste göras vare sig man vill eller inte...

Men saknar min livsglädje just nu... Och just nu bara finns jag, jag lever inte...

Back to reality...

Ja, det var inte bara det att jag fyllde år igår utan det var också första arbetsdagen efter semestern. Hela dagen var verkligen som en rutschkana rakt ner i verkligheten... Roligt naturligtvis att träffa arbetskamraterna igen och såklart roligt att fylla år, men ändå... Det blev så påtagligt igår, det jag har bävat lite inför... Nu är det slut på loja dagar i solstolen med ett glas rose i handen och solen som enda sällskap och som så vänligt värmer mig till kropp och själ... Inga självklara stunder som gjorda för dagdrömmar om svunna kärlekar och framtida förälskelser... Och tiden... Som för bara ett par dagar sen var tidlös... Är nu inrutad och fylld av rutiner som måste följas...

Många brukar tycka att det är skönt när allt går in i sina vanliga gängor igen efter semestern... Jag kan aldrig hålla med... Tyvärr... Jag blir lätt uttråkad när jag är tvungen att göra samma sak vecka ut och vecka in...

Nej, vad jag helst vill göra nu... Som det lejon jag är... Är att som ett stort kattdjur ligga och lapa sol och sträcka på mig och bry mig lite om morgondagen...

Kvinnan som gav mig livet...

Ikväll har jag saknat henne mer än vanligt... Min mamma alltså... Kanske är det för att jag fyller år imorgon och jag vet att för 48 år sedan gick hon fram och tillbaka med stor mage på Hässleholms BB. På den tiden fick ju inte papporna vara med, så pappa gick fram och tillbaka på Rödakorsgatan i Tyringe... 

Min mamma var en ängel och en varginna på en och samma gång... Varje gång jag behövde hennes öra lånade hon mig det och varje gång jag behövde gråta fanns hon där och torkade mina tårar... På samma sätt blev hon en varginna så fort jag på något sätt var hotad... Hon stod som min förkämpe med svärd i hand på barrikaderna... Beredd att ge sitt liv för mig... Hon tokälskade mig, jag kunde alltid räkna med hennes kärlek även om alla andra skulle svika... 

Så en kväll som denna, kvällen innan min födelsedag, saknar jag henne mer än någonsin...

Jag är en gräddbulle... Eller jag trodde jag var modigare än så...

Många har alltid ansett mig vara modig och det har jag nog själv också om sanningen ska fram... Jag är ju trots allt född i lejonets tecken och vad är ett lejon om inte modigt??? Jag har i princip alltid stått på barrikaderna för det jag tror på och inte varit rädd för att säga mitt hjärtas mening... Vilket inte alltid har varit så poppis hos mina chefer... Jag är säker på att jag har bidragit till gråa hår hos åtminstone några kyrkoherdar...

Men... Sen kommer det där med nära relationer... Och plötsligt är jag varken modig eller tuff längre... Katten med den stora manen blir en liten förskrämd kattunge... 

Jag blev full i skratt igår... Kom att tänka på att jag egentligen kan liknas vid en gräddbulle... Ett tunt stabilt skal gjort av choklad( mums) eventuellt lite kokos på, mjukt gräddigt innanmäte, jag är ju egentligen en riktig mjukis, och en kexbotten dvs jag står stadigt på jorden när det väl gäller... 

Gräddbulle eller ej, jag är inte alltid så modig som jag tror...

En plats på jorden.

Eva Dahlgren sjunger såhär i en sång som jag tycker mycket om:"Ge mig en plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Men ett eget fönster mot gatan, som jag kan öppna och stänga som jag behagar". De textraderna säger ganska mycket om var jag befann mig för fyra år sen... Det enda jag ville ha var en fristad, ett eget hem där jag kunde vara mig själv och få lite lugn och ro för själen. Mina förväntningar på livet var inte större än så. Människor som inte känner mig så väl märkte säkert ingenting alls på mig, men inuti var jag liten, osäker och strykrädd... Minns att jag första tiden i mitt hus alltid hade persiennerna neddragna... Bara då kände jag mig trygg... Persiennerna neddragna och dörren låst...

Nu...Fyra år senare vill jag knappt tänka på hur jag mådde... Kan bara konstatera att jag har återvänt från de döda och är mig själv igen... Märkt på olika sätt... Ja, men också stärkt... 

Då var det enda jag begärde en plats på jorden, men idag vet jag att jag har en plats i solen...

Kanske borde Änglahund komma in i psalmboken???

Jag älskar mitt arbete som kyrkomusiker för det mesta, men det finns några tillfällen då jag blir heligt förbannad... Ett av de tillfällena är när människor inte sjunger med i psalmer i gudstjänster. Ja, nu opponerar sig säkert många och säger att man kan inte psalmerna och det är bara nya psalmer etc etc. Bla, bla, bla säger jag. Har hört argumenten för... Och hur tror folk att de någonsin ska lära sig någon ny psalm när de inte ens orkar öppna psalmboken??? Och förresten, så kvittar det om det är en känd eller okänd psalm för de flesta sjunger inte ändå... Det har hänt att jag har spelar psalmen"Tryggare kan ingen vara" på en dopgudstjänst med 80 gudstjänstdeltagare och ingen förutom jag och prästen har sjungit... Jag ska vara ärlig... Då känner jag mest för att sluta spela, ställa mig upp och skrika:"Sjung nu för fan!!!" Men eftersom jag vill ha mitt jobb kvar, håller jag god min och spelar vidare...

Men i torsdags när barnen och jag lyssnade på Hasse Andersson i Trollsjöparken, började jag fundera... När 8000 pers kan texten och gladeligen klämmer i när Hasse uppmanar oss att sjunga med i Änglahund, borde verkligen någon av 80 personer på en stackars dopgudstjänst kunna sjunga med i Tryggare kan ingen vara??? 

Eller är det så helt enkelt att vi ska låta Hasse skriva några nya psalmer och ta in dem i psalmboken tillsammans med Änglahund??? Sjunger folk då kanske???

Sommarliv...

Känner mig rastlös... Trots att sommaren långt ifrån är över känner jag sorg och rastlöshet i en salig blandning... Jag fullkomligt älskar sommaren... Solen, värmen, ljuset, växtligheten, vinet, maten, vattnet(havet alltså) och inte minst den loja lunken man kommer in i på sommaren... Så vitt skilt från det ekorrhjul jag och många andra befinner oss i. 

På ren svenska så fasar jag för nästa vecka då allt drar igång igen... Eftersom jag dessutom har krånglat till allt för mig genom att jobba deltid och frilansa utöver det, så innebär det att hellediga dagar är sällsynta... Och är jag helt ledig från arbete så är det alltid någon av barnen som har någon aktivitet eller något annat på gång där jag behövs... För att inte tala om alla dessa katter... Skämt åsido... Självklart bär jag själv ansvaret för hyr mitt liv ser ut... Men ibland blir det bara lite för mycket, och då tänker jag ibland att kanske jag borde bott i en trerummare i Eslöv med tv-apparaten som mitt enda nöje... Fast... Jag vet ju... Inom tre månader hade jag blivit vansinnig och suttit som hackspetten på julafton och trummat på läppen... 

Så egentligen är valet lätt... Det är bara att hoppa in i ekorrhjulet på tisdag som är första arbetsdagen... Och tillika min födelsedag...

Idag hyllar jag livet...

Senaste veckan har bjudit på rikliga tillfällen till eftertanke och reflektion. Jag har också haft mina ups and downs... Men idag är jag back on track igen... Trots att jag har varit oerhört trött många dagar senaste veckorna och det ofta gör mig lite låg och hudlös, så måste det erkännas... Livet håller på att räta ut sig igen för mig efter alla turer med separation, flytt, dödsfall etc som har varit de senaste åren... 

Allt oftare kommer jag på mig själv med att känna en enorm tacksamhet och förnöjsamhet över hur mitt liv har utvecklat sig... Idag hade jag en liten stund för mig själv när barnen badade. Då vandrade mina tankar fyra år bakåt i tiden... Det slog hur mycket som har hänt under de här fyra åren och hur tacksam jag är att allt har ordnat sig till det bästa...Vet att det är löjligt, men när jag sitter så här i solen med ett glas rose i handen( of course) och blickar ut över mina ägor där mina lånefår betar, då känner jag mig nästan som Ferdinand under korkeken... Fullkomligt lycklig... Så idag... Så hyllar jag livet...

Berusad och förförd...

Jaha, nu har hon druckit rosevin igen, vet jag åtminstone en begravningsentreprenör som tänker... Nej, jag måste göra er besvikna... Det handlar inte om vin... Det handlar heller inte om män fast man kanske skulle tro det också... Det handlar om dofterna i sommarnatten... De berusande, förföriska och magiska dofterna som kommer emot en efter ett varmt stilla sommarregn... På något sätt stiger dofterna än mer intensivt när regnet precis har stillat sig, solen tränger fram mellan molnen och börjar torka upp växtligheten igen. Dofterna är aldrig så intensiva och berusande som just i den stunden...

På ett ögonblick förflyttas jag från nutid till dåtid och tillbaka igen... Barndom, ungdom, sorg och glädje... Allt blandas till en känslostorm som jag låter mig svepas med i... Och jag kan inget annat göra än att njuta av färden... 

Så ni förstår... Jag behöver inget rosevin för att berusa mig och heller ingen man för att bli förförd... Det enda som krävs är en doft...

All of me... Why not take all of me...

Har haft den sången i mitt huvud hela dagen... Den får mig att tänka på den längtan jag tror vi alla bär på. Innerst inne är det enda vi vill är att bli älskade och sedda för de vi är. Kan tyckas enkelt, men kan vara svårt att känna från andra och svårt att själv älska villkorslöst... Om det ens är möjligt??? 

Personligen har jag ofta känt att jag är för mycket helt enkelt för en del människor...Jag skrattar för högt, gråter för lätt, är för rakt på sak, pratar för mycket, tänker för mycket, är för djup, dricker för mycket vin, dansar för mycket( enligt mina barn), är för känslig... Ja, listan kunde göras ännu längre...

Problemet är att jag inte tycker om att tyglas överhuvudtaget... Jag vill vara som jag är med alla mina personlighetsdrag... Under många år av mitt liv försökte jag bli mindre av mig själv för att bli omtyckt och accepterad, speciellt i nära relationer, men för några år sedan tog jag beslutet att strunta fullständigt i det. Nu är jag så mycket jag vill, när jag vill det och konsekvenserna blir naturligtvis att jag blir inte superpoppis hos alla... 

Men... Det kan jag leva med...

Jag är tydligen inte så tuff som jag tror...

Kanske något missvisande titel på det här inlägget. Jag tror egentligen inte alls att jag är speciellt tuff. Jag inbillar mig nog att jag har ganska god självinsikt och för all del ganska god självkänsla också inom de flesta områden i livet. Men de senaste dagarnas nedstämdhet har fått mig att vackla i tron på mig själv... Jag tror att nedstämdheten har sin orsak i trötthet... Och det är just det som stör mig en smula... Jag tycker nämligen att jag har ganska god kontakt med mina känslor och stannar ofta upp i vardagen och tänker och känner efter hur jag mår och vad jag egentligen vill... Så vad jag vill säga är att jag inte pressar mig själv över gränsen för vad jag orkar med... Åtminstone inte medvetet... MEN... Sen om jag ska vara helt ärlig, så har jag ju en tendens att vilja för mycket, för fort, för ofta... Ja, jag hör vad alla ni kloka människor säger just nu... Man kan slita ut sig på roliga saker också... Jag vet det också, men vad ska man välja bort när allt är så jäkla kul???

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på hur jag ska hantera det hela... Slutsatsen är ganska tråkig... Jag får helt enkelt sluta gå så mycket på känsla, använda hjärnan lite oftare( och ja, jag har en hjärna) och bli lite mer förnuftig när det gäller mig själv och vad jag hinner och orkar med...

Usch, så trist det lät... Återstår att se om jag orkar leva efter det... 😉

En oförklarlig känsla av nedstämdhet...

Jag vaknade idag med en oförklarlig känsla av nedstämdhet... I grund och botten älskar jag mitt liv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra egentligen, så därför är jag faktiskt glad för det mesta. Åtminstone sista året, då livet har slutat leva så våldsamt med mig... Det senaste året har också bjudit på tillfällen till reflektion och återhämtning på ett sätt som tidigare har varit fullkomligt omöjligt... Men ändå... Det känns som om det inte är tillräckligt... 

Trots att jag älskar mitt arbete, så vill jag verkligen inte tillbaka om mindre än två veckor... Eller rättare sagt jag vill inte tillbaka in i vardagen  med alla måsten och alla plikter... Vardagen som är uppstyckad totalt av arbete, skola, läxor, saxofonlektioner, scouter etc etc. 

Vet att det är många som har det så, men ibland vill jag bara hoppa av alltihop... Var finns tid för lusten att gro, var finns tid för längtan att växa när den enda tiden som finns är korta stunder mittemellan alla åtaganden? 

Lämnar er med dessa frågor hängande i luften... 

Med tårna i vattenbrynet...

För lite mer än en vecka gick jag längs stranden i Skummeslöv... Fötterna i vattnet, men inget mer... Även om jag älskar havet och att låta min kropp omslutas av vatten så var det helt enkelt för kallt att bada... Men att bada fötterna går alltid... Under tiden jag gick och plaskade med fötterna när vågorna slog mot stranden och barnen plockade snäckor kom tankarna... Tankarna på havets helande kraft och hur känslan av vatten på min kropp och doften av salt och tång helar mig till kropp och själ... Jag kände mig på en gång förnyad och helad och en stor tacksamhet sköljde över mig... Två fina dagar hade vi i Skummeslöv hos morbror och moster i deras fritidshus... Dagar fyllda av skratt, kubb, promenader, mat och vin... Och när vi åkte därifrån bar jag fortfarande med mig känslan havet givit mig... Känslan av att vara hel och pånyttfödd...