Flashbacks from the past...

Det krävs inte mycket. En doft så är jag där... I känslan från förr... På sista tiden är det inte minnesbilder som kommer för mig, utan just känslan av något... Doften av nyslaget hö, doften av hav och tång... Smaken av jordgubbar eller musik som är förknippad med någon speciell period av mitt liv... Utan förvarning kan alla de här sinnesintrycken slunga mig bakåt i tiden, och det är inte minnen från särskilda händelser som kommer, utan känslorna jag kände då återkommer med oväntad styrka. Ärligt talat vet jag inte varför det här händer... Kanske är det så att jag nu börjar att slappna av efter allt som har hänt och vågar äntligen släppa taget lite grann... Under väldigt lång tid har jag gjort det jag har behövt göra och inte vågat eller unnat mig lyxen att känna efter så mycket. Och nu tänker jag... Och nu känner jag... Och låter känslan leda tanken... Tanken som så småningom blir till handling... Ett litet steg i taget räcker gott för mig. Jag har ju resten av mitt liv på mig...

Det viktigaste är inte målet för resan utan vägen...

Sorgen är en bottenlös brunn.

Tänk att den aldrig kan ta slut??? Sorgen som jag känner inom mig alltså. För ett tag sen upplevde jag att jag hade kommit en bra bit på väg, men sen husförsäljningen kom påtagligt nära är det som om sorgen har kommit över mig igen med förnyad kraft. Det kom helt oväntat och tidvis är jag så ledsen, så ledsen... Och vad gör man åt det??? Ingenting... En klok person sa till mig för något år sen att det måste väl helt enkelt värka ut. Precis så tror jag att det är i vissa fall. Känslorna måste helt enkelt ha sitt flöde och i mitt fall så måste jag nog helt enkelt få sörja klart. Sörja familjen som gick sönder, relationen som brast och paradiset jag var tvungen att lämna.

Ibland känns det som om sorgen är en bottenlös brunn att ösa ur...

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans...

Jag har fått många goda råd genom åren... Du kommer att må bra när du själv tillåter dig det... Allt handlar om din inställning... Man måste ansvara för sin egen lycka... 

Det stämmer säkert alltihop... MEN för att må riktigt bra inuti och inte bara dra sig upp med lite positivt tänkande, måste man låta insidan tala. Vad menar jag med det då? Jo, något så enkelt som att erkänna sina känslor och låta dom ha sitt flöde. Om man inte vågar erkänna sina känslor och accepterar dom, kan man aldrig bearbeta det man känner och därmed bli fri från sin emotionella svårigheter. 

Allt har sin tid... Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, sjunger man i en psalm. Så jag avslutar med ett bibelcitat: 

Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

Det blev en dag på stranden...

Igår var en särdeles ljuvlig dag. Mina fina föräldrar som oftast numera hänger hemmavid fick den ljusa idéen att åka till stranden och jag bestämde mig för att hänga på. Sällan har jag väl fattat ett klokare beslut... Det var alldeles underbart att lägga sig i sanden, höra vågornas ljud och känna värmen från solen på kroppen. Inga mail att läsa, ingen telefon som ringde och inga sms att besvara... Total avkoppling för kropp och själ blev det. Som vanligt naturligtvis också när vi Jönssons kommer samman en massa traggande i munnen på varandra och en massa skratt. Vanligtvis lyckas vi också locka de som är i närheten av oss och som hör våra konversationer till skratt, då vi nog ofta framstår som något märkliga...

Höjdpunkten under dagen var när min 76-åriga pappa lyckades bli uppraggad på stranden... En något yngre dam erkände villigt att hon gärna hade gått i och badat med min pappa om hon inte hade haft sitt barnbarn med sig... Något märkligt tyckte jag eftersom min mamma satt precis i närheten, men enligt pappa var det något som hände allt som oftast bara han höll in magen ordentligt. Visserligen brukade damerna gå när han inte orkade hålla in den längre, så flirtarna brukade bli ganska kortvariga.

Jaja, hursomhelst var det en dag med guldkant, och jag kan bara konstatera att sådana behöver jag fler...

Me, myself and I...

Ikväll har jag tillbringat lite kvalitetstid med mig själv. Ja, faktiskt på en fredagskväll. Helt utmattad av för mycket arbete på för kort tid under en lång period så orkade jag inte mycket mer. Så efter att ha lullat omkring lite här hemma bestämde jag mig för att trycka i mig hämtpizza, cocacola och glass och till det "Sex and the City-the Movie".

Sen istället för att gå och lägga mig i tid som jag borde, så sitter jag och sjunger gamla Björn Afzelius-låtar och spelar gitarr till mitt i natten. Jaja, jag borde väl ha accepterat mig själv vid det här laget... Ibland är det helt enkelt så att jag inte gör det som är bäst för mig... Eller är det kanske det jag gör???

Om sommaren är det alltid skitigt hemma hos mig.

Det är mycket märkligt, men när jag ska städa hemma hos mig, så finns det alltid så många andra saker som är högre prioriterade än att städa. Visst är det konstigt? Jag förstår faktiskt inte alls hur det kan bli så... Att just jag har så många viktiga saker som måste göras innan jag kan börja städa alltså. För det mesta blir det inte städat alls, eftersom allt det andra tar sån tid. Många andra verkar inte alls ha lika stora problem med detta...

Nu på sommaren är det värre än någonsin och jag går konstant omkring och har ångest över att någon ska komma på oväntat besök och se skiten och röran... Men vad är det som löser alla problem vid oväntat besök? Är det Zoegas eller? Jag får kanske köpa hem lite kaffe att ha som nödlösning...

Men tillbaka till städningen... Det är verkligen skittradigt att städa. På sommaren finns det ju så mycket annat kul man kan göra, och som självklart också är mycket viktigare än att städa... ;-)

Jag önskar ibland att jag hade varit typen som städade lite mer, men med åren har jag resignerat inför faktum. Jag prioriterar helt enkelt inte att städa och det får jag lära mig att leva med...

Vem är du, vem är jag...

Ja, det kan man fråga sig... Vem är jag och vad gör jag till jag? Ibland funderar jag över vad som definierar en människa och vad man identifierar sig med. Själv vet jag ganska väl vad som gör mig till den jag är. Eller så tror jag det i alla fall... Musiken, familjen, vännerna, växterna, vinet, matlagningen, simningen, marmeladkokningen, bakningen, växterna igen... Dikterna, dansen, dofterna... Och kärleken såklart...

Ikväll har jag gjort något jag inte gjort på säkert två somrar... Jag har cyklat... Något som sedan många år har tillhört mitt sommarliv är långa cykelturer på grusvägar varma, doftrika sommarkvällar. Ikväll cyklade jag över 1,5 mil och jag kan bara säga att jag mår bra... Ytterligare ett område i mitt liv som jag har återerövrat och nyskapat. Här där jag bor nu hittar jag nya rundor att utforska på cykel...

Jag kan bara konstatera ännu en gång att livet levs framåt och hur gärna man än vill ibland så kan man inte vrida tiden tillbaka...