Smäktande romantisk...

Det är något speciellt med årets slut och nyårsafton... Man gör bokslut med det som har varit och gör rent hus för det som komma skall... Sällan har jag väl känt mig mer förväntansfull inför ett nytt år... Jag är som en kalv på grönbete. Ändå är det inget extraordinärt med det året som ligger framför mig. Livet kommer nog att te sig ungefär som det året som har gått... Men ändå... Förväntan, förhoppningar, magi och mirakel ligger i luften... Tror aldrig jag har känt mig så öppen för livet som jag gör nu... Och utan något specifikt föremål för mina känslor så känner jag mig smäktande romantisk... Och det har jag gjort ett tag... Så nog kan man säga att det ligger i luften...

Har lyssnat mycket på mannen med de stora formuleringarna på sista tiden... Ja, jag pratar såklart om allas vår Uffe... Ja, jag vet... Han är inte allas vår Uffe för alla, men skicklig på ord är han i alla fall. Det är inte många som hyllar kvinnor i sina texter på ett så fantastiskt sätt som han gör... "På hennes rygg stannar arméerna upp och sluter fred..." Kan man bli annat än lyrisk???

Önskar er alla ett gott nytt år med mycket kärlek och romantik. Skickar med er en låt, inte av Uffe, men väl en gammal klassiker som dryper av romantik...

Jag blev plötsligt så rädd för att dö.

Jag har aldrig någonsin tidigare i mitt liv varit rädd för att dö. Ja, det låter säkert otroligt, men är faktiskt sant. De flesta är ju mer eller mindre rädda för döden åtminstone någon gång under sitt liv. Jag har däremot aldrig tidigare känt någon rädsla för att dö. Jag är övertygad om att det finns ett liv efter döden, och att vårt liv här på jorden bara är en del av något mycket större... 

Men... Idag på jobbet... Jag spelade som vanligt på en begravningsgudstjänst. Det är inte så ovanligt som man kan tro att ganska unga människor dör... Ungt menar jag då 45-60 år. Människor mitt i livet med ibland många år till pension får någon sjukdom man inte överlever och lämnar efter sig en förtvivlad maka/make och i värsta fall barn som knappt är vuxna. Eller unga vuxna som fortfarande behöver en mammas eller pappas stöd i livet.

Idag var en sådan dag, då vi begravde en 52-årig mamma... När jag såg hennes barn och deras stora sorg efter sin mamma, högg rädslan tag i min själ... Tänk om jag dör, hur ska det gå för mina barn... Hur ledsna skulle de bli? Hur skulle de klara av att leva vidare? Naturligtvis inser jag att de skulle klara det. De hade ju varit så illa tvungna. Jag vet också att de är lyckligt lottade med många människor i sitt sociala nätverk, så där hade funnits många som hade stått vid deras sida... Men ändå, för mig blev det en tankeställare som jag inte riktigt har skakat av mig ännu...

Å andra sidan är det ju inte ett alternativ jag har... Att dö alltså... Barnen har sagt till mig att det får jag inte... Åtminstone inte förrän jag är sådär 97 år gammal... Och jag lovat dem att jag ska bli så gammal att de till slut säger till varandra: Kan hon inte dö snart, kärringen??? Men de hävdar både två att de aldrig skulle säga så...

Vem vet??? Den som lever får se...

Alla dessa gifta män...

Ja, nu hoppar nog de flesta till och blir nyfikna... Vad ska hon nu avslöja... Ja, tyvärr får jag väl redan nu göra er besvikna. Som vanligt avslöjar jag inte mer än nödvändigt av hänsyn till alla som möjligtvis kan känna igen någon eller något i det jag skriver... Men jag börjar faktiskt bli ganska trött på åtminstone en del gifta män... Självklart inte alla, det säger sig själv... Men faktum är att fler än man tror är ute efter lite äventyr vid sidan av så att säga... Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på dem. Av någon märklig anledning  dras väldigt många av dem till mig... En del är ju helt ärliga från början och talar om att de är gifta... Men sen finns det ju de som håller inne med det tills saker har utvecklat sig åt det ena eller andra hållet... Om det finns det mycket att säga...


Jag tillåter mig att generalisera lite grann kring detta... Det framstår för mig som att män inte lämnar det förhållande de har, även om de inte mår bra i det, förrän de har något nytt på gång. Kvinnor lämnar relationer i högre utsträckning om de inte mår bra i dem, och behöver inte ha tryggheten i att direkt falla i någon annan mans famn... Det framstår också för mig som att män oftare både vill ha kakan kvar och äta upp den bildligt talat... Men där tror jag i och för sig att jag har fel. Män och kvinnor är lika ofta otrogna statistiskt sett, om jag har rätt för mig.


Hursomhelst... En otrohet, kroppslig eller känslomässig, det kvittar vilket... Som jag ser det är det alltid en indikation på att något i ursprungsrelationen är väldigt fel...

Mitt hjärta blev som en urkramad trasa...

Eftersom de senaste åren har varit tämligen turbulenta finns det många "surdegar" i mitt hem... Dvs sådant som är jobbigt av olika anledningar att ta tag i... När livet lever med en och man upplever sig stå mitt i stormens öga är det sista man sysselsätter sig med att sortera ur garderober, städa uthus etc... Åtminstone har inte jag haft energi till sådant. Men sen några månader har jag fått en obeskrivlig lust att rensa ut det gamla för att ge plats år det nya... Men... Det kostar på... Och jag förstår nu varför orken har låtit vänta på sig... Det är oerhört smärtsamt att sortera i barnens gamla kläder och leksaker... Gamla foton som plötsligt dyker upp, från en lycklig tid innan allt blev så oerhört svårt, och omöjligt att reparera... Genast är den där sorgen och smärtan... Såren är vidöppna och allt känns som det hände igår... Mitt hjärta kändes som en urkramad trasa... Sorgen är på ett sätt fortfarande levande... Sorgen över ett brustet förhållande, en splittrad familj och den förlorade drömmen om en gemensam framtid med familjehögtider, barnbarn etc... Alla gamla saker, foton och minnen river upp allt igen. Men kanske måste jag igenom det, sortera ut det gamla för att verkligen gå vidare...


Många gånger har jag hört från nära vänner som verkligen vet allt som har hänt bakom kulisserna... "Hur orkar du? Hade jag gått igenom det du har gjort hade jag fallit ihop för längesen..." Det är kanske inte sant att de hade gjort det, mina vänner som säger så här... De är samtliga starka kvinnor som står pall för det mesta. Men samtidigt är det ett viktigt budskap till mig, när någon annan ser den situation jag har haft under de senaste åren, och speglar den tillbaka till mig på det sättet...


Jag tror jag vet varför jag ändå fortfarande står upp trots allt... Jag tror att jag har utvecklat en stark förmåga att faktiskt leva väldigt mycket i det som är just nu... Jag lever med mina erfarenheter, starkt närvarande just nu... Med starka förväntningar på resten av mitt liv... "The best is yet to come..."


Sen drivs jag av en fast övertygelse... Mina känslor är mina vänner... Jag tillåter mig att ha mina känslor oavsett vilka de är, MEN däremot agerar jag inte alltid utifrån dem... Jag har en fast övertygelse, och det är att hjärtat leder oss på rätta vägar men behöver ibland samarbeta med hjärnan.


Ibland vill människor mig väl och tycker att jag ska inte "grotta ner" mig i saker och akta mig för att "falla ner"... Det är tydligen heller inte bra att jag skiftar för mycket i stämningsläge... Jag skrattar lite för mig själv när jag skriver detta... Inget kan vara mer fel när det gäller mig... Jag mår oerhört bra av att ha så nära till mina känslor, och jag förstår verkligen inte varför det skulle vara något att vara så rädd för... Kanske är det så att en del människor som inte har så nära kontakt med sina känslor känner sig lite hotade av oss andra som faktiskt har det... Inte vet jag... Jag har bara min egen sanning och är rätt nöjd med den, trots att det ibland innebär att mitt hjärta känner sig lite urkramat...

Idag skulle hon ha fyllt 74 år...

Idag är det min mammas födelsedag, och jag saknar henne mer än nånsin... Att en gång till få höra hennes röst i telefonen, att kunna ringa och fråga om råd eller få krama henne ännu en gång skulle vara guld värt... Och... Just idag, på hennes födelsedag är det svårt att värja sig mot minnena och känslorna som väller över mig... Och varför ska man värja sig egentligen??? Jag har i synnerhet de sista åren bejakat mina känslor och inte väjt varken för de känslor som kan vara svåra att bära eller för de känslor av glädje och kärlek som ibland kan översvämma kroppen... 

Jag får ju ibland kommentarer om att jag inte ska "grotta ner" mig och akta mig förr att "falla ner"... Varför ska jag vara så rädd för det??? Jag har faktiskt svårt att ta de råden till mig... Jag har aldrig varit rädd för att undersöka de allra mest undanskymda vrårna av min själ... Min fasta övertygelse är att om vi vill leva fullt ut, måste vi våga smaka på såväl det svåra som det lätta i livet... Lägger vi locket på och vägrar känna det som vi uppfattar som negativa känslor, är risken stor att vi också mister förmågan att känna de positiva känslorna så starkt som vi önskar... 

Jag har i alla fall bestämt mig... Livet är en känslomässig bergochdalbana och jag åker med både upp och ner... Som alla vet älskar jag karuseller och jag lovar... Jag njuter i fulla drag av den här åkturen...

Jag har slutat be om ursäkt...

Tidigare i mitt liv kände jag mig alltid lite dum och fel på något sätt, när jag reagerade starkt och mycket på saker... Men efter hand som åren har gått har jag kommit till den punkten i livet att jag i mångt och mycket accepterat mig själv som jag är... Fortfarande ställer jag ganska höga krav på mig själv, men det jobbar jag dagligen med att komma ifrån... Men när det gäller mina känslor och styrkan och djupet i dem så ber jag absolut inte om ursäkt längre... Så många gånger jag har fått höra: "Ta det inte personligt..." Men hur ska man ta det då? Självklart så inbillar jag mig inte att allt andra människor säger handlar om mig för den skull, men visst ska man ta saker till sig och förhålla sig till det på ett personligt sätt... Om  man alltid låter saker rinna av sig som vatten på en gås eller förhåller sig till det som händer på ett intellektuellt, analyserande sätt tror jag inte riktigt man lever fullt ut...


Själv lever jag gärna med mina känslor, i mina känslor, men inte alltid nödvändigtvis efter mina känslor... Det är stor skillnad mellan att erkänna sina känslor och acceptera dem och att agera utifrån dem. Många gånger kan vi känna känslor som kan vara direkt olämpliga i vissa sammanhang att agera ut... Men det innebär inte att det är något fel i känslorna i sig utan bara de handlingar de ibland kan leda till.


Personligen älskar jag mina känslor... Ja, den mesta tiden alltså... Men... Lever man vidöppet med hela sin kropp och själ får man tåla en del också... Det är inte alltid det är uppåt, men så är det ju...


Någon sade till mig i somras att jag skiftade snabbt i stämningsläge... Jag upplever mig inte själv så, att jag skiftar väldigt snabbt alltså... Visst har jag känslor, mycket känslor, starka och djupa... Men de skiftar inte så hemskt snabbt faktiskt... Även om... Varför skulle det vara ett problem?


Nej, jag är fast övertygad om att känslorna är våra vänner och fungerar som budbärare från själen, när vi inte riktigt vill lyssna...


Så mitt råd:(fast jag inte alltid är så bra på det själv) Stanna upp, känn efter och lyssna inåt... Dina känslor vill kanske säga dig något...

Tröttare än jag verkar...

Tyvärr blir detta nog ett tråkinlägg... Men känner att jag måste skriva av mig lite... Jag känner mig oerhört trött... Trött långt in i märgen... Känner mig ofta rastlös, orolig i kropp och själ utan någon uppenbar anledning... Aha, tänker många nu... Hon är deprimerad eller utbränd och begriper det inte... Jodå, jag begriper visst det, och jag förstår om jag förvirrar många med detta, för det märks säkert inte så mycket på mig... Jag älskar människor, jag älskar att prata med människor och att bara vara tillsammans... Det gör mig så glad med alla härliga människor jag möter varje dag i mitt liv... Jag tror att den här glädjen jag upplever med människor och av människor döljer det faktum att jag är uttröttad och slutkörd i grund och botten. Dessutom älskar jag mitt liv precis som det gestaltar sig just nu... Kanske är det så att både glädjen samvaron med alla människor i mitt liv ger mig och kärleken till livet, skuggar det faktum att jag är så utmattad av allt som har hänt mig de sista åren... Kanske döljer min trötthet både för mig själv och andra...


Min kloka pappa sade till mig idag återigen:" Maria, du vill för mycket...". Det var inte första gången han sade så till mig kan jag avslöja... Det irriterar mig att behöva erkänna att han såklart har rätt... Jag bränner inte ut mig på grund av rädsla för att inte motsvara andra människors förväntningar... Jag bränner mitt ljus i båda ändar för att jag vill leva... Leva så mycket jag kan i varje sekund och leva livet fullt ut... With no regrets... Och jag vet... Det kan bli för mycket av det goda också... I Olle Adolphsons sång "Trubbel" går en versrad så här:" och aldrig nekat mig det ena eller andra"... Passar oerhört väl in på mig... Jag har oerhört svårt att säga nej till något jag vill göra... Tyvärr bestämmer hjärnan ibland att jag vill saker och har inte snackat sig samman med min kropp och min själ om de också är med på tåget... Ibland vill hjärnan saker som själen inte riktigt mäktar med... Min själ är vis och klok och vet allt, men min hjärna är ibland ung, omogen och djärv... Så... Där är jag just nu... Med en själ som behöver vila... Och en hjärna som vill en massa hela tiden...


Så om jag verkar något ofokuserad om någon träffar mig den närmsta tiden, så ta det inte personligt... Det är bara min själ och min hjärna som desperat försöker samarbeta och surfa på livets vågor...

Vem sätter vem på piedestal egentligen???

På tal om att ha höga krav på män, så undrar jag ibland över mig själv och min bild av de män jag fattar tycke för... Många gånger är jag själv rädd initialt att en man ska sätta mig på en piedestal och inte se alla mina fel och brister... Någon gång uttryckte jag detta till en kompis och hon sa helt enkelt att det är väl självklart att de ska sätta  dig på en piedestal... Det är väl härligt??? Nja, tyckte jag... Men de senaste dagarna har jag börjat fundera över om det kanske är så att det är jag som sätter männen på piedestaler... Och sen blir besviken när de inte håller måttet... Ja... Kanske är det så...


Fast egentligen tror jag inte själv på det... Sanningen är nog den att en del män jag har träffat på är ganska bra på att sätta sig själva på piedestaler... Uttalanden som... Jag kan kvinnor, jag vet hur man ska tala till kvinnor, jag är psykiskt och fysiskt stark, jag har god självkänsla, jag "kan" det här... Många gånger vet de lösningen på allting i mitt liv också... Till och med på sådant som jag inte själv uppfattar som ett problem... Ja, listan kan göras mycket längre på allt jag har fått omtalat för mig att de här männen kan, som jag på något sätt har beblandat mig med... Och efter ett tag inser jag ju att självinsikten hos de flesta inte är extremt hög... Jag skulle snarare vilja säga att ju mer man har behov av att framhålla ovanstående egenskaper desto osäkrare och vilsnare är man...


Nej, min längtan är av ett helt annat slag... Min längtan söker efter en man som inte ständigt har alla svar, som inte ser saker i svart och vitt utan i regnbågens alla färger och som liksom jag ständigt nyfiket blickar runt nästa hörn och undrar vad man kan lära sig härnäst...

Waiting for Mr Right

Ja, jag vågar knappt erkänna det... Med tanke på hur störd jag är över den i min ögon fördomsfulla bilden att alla kvinnor bara går omkring och väntar på att den rätte ska komma in i deras liv och göra det fullkomligt, så vågar jag knappt erkänna att jag också väntar på den rätte... MEN däremot bär jag inte på någon naiv förväntan att en man ska "göra mig hel"... Jag är i skrivande stund egentligen oerhört nöjd med mitt liv som det gestaltar sig nu, men på sikt önskar jag ändå att återigen ha en man vid min sida... Men, med tanke på hur kräsen och nogräknad jag är när det gäller män, åtminstone när det gäller nära relationer, så kommer det förmodligen att ta tid innan jag tycker att någon duger. Hittills har det ju inte dykt upp någon som har motsvarat de förväntningar jag har på en man jag eventuellt skulle vilja inleda en seriös relation med...


Men man behöver ju inte alltid ha seriösa relationer... Det är också en fördom som finns om kvinnor... Att det enda vi är intresserade av är seriösa relationer som handlar om att bo ihop eller tom gifta sig... Hemska tanke... Bara skojar, tom jag kommer nog att gifta mig en dag, även om jag är ganska cynisk många gånger när jag sitter på orgelpallen och spelar på vigselgudstjänster... Jag brukar titta ner på brudparen och fundera över om de vet hur hög skilsmässostatistiken är... Taskigt, eller hur?


Jaja, i väntan på Mr Right bidar jag min tid och har mina ibland seriösa och ibland mindre seriösa små äventyr med det motsatta könet...

I kvinnors ögon...

. 

Så skriver Ulf Lundell i en av sina låtar... I kvinnors ögon blänker det av vemod och av lust... Just idag kan jag nog erkänna att i mina ögon har man mest kunnat skymta vemod... Kalendern talar om för oss att det är sommarens sista dag och min själ värjer sig och vill bara skrika NEJ... Jag, som normalt sett brukar vara ganska bra på att gilla läget och njuta av det som jag befinner mig i just nu, sörjer sommaren... Nu är det slut på loja dagar i solstolen med ett glas kallt rosevin i min hand och solen som värmer min kropp... Loja dagar i solen med tid för tankar på svunna kärlekar, romanser för stunden och framtida förälskelser...

Trots att jag älskar alla årstiderna och deras växlingar känns det vemodigt den här dagen som på många sätt symboliserar slutet på sommaren... En underbar och fantastisk sommar som på alla sätt har innehållit allt en sommar ska innehålla... Men ändå... Är jag inte redo... När alla skriver på Facebook att de är redo för vardagen och för hösten så vill jag bara skrika: Men det är inte jag!!! 

Men likväl kommer hösten och vardagen igen smygande på mig ... Och jag vet... För eller senare resignerar jag och ger efter... Och visst är hösten vacker med sina färgskiftningar och sina dofter... Och jag vet ju... Efter höst kommer vinter och sen så småningom våren... Och efter våren en ny sommar...

Man kan inte direkt säga att det är långtråkigt i alla fall.

Jag pratar om mitt liv alltså... Den ena dagen är verkligen inte den andra lik... Och det hade jag ju inte stått ut med heller... I måndags kväll var i Åsljunga och sjöng på församlingens semesterdagar för de äldre. Härligt som vanligt, det är då jag är i mitt rätta element... När jag får sjunga de sånger jag älskar mest och jag ser att jag berör människor... Att sen köra vägen hem genom skogar och förbi små insjöar i den stilla sensommarkvällen var nästintill magiskt...

Igår tillbaka i Lomma var dagen fylld av förberedelser inför församlingslägret, också detta i Åsljunga om ett par veckor... På eftermiddagen var jag tvungen att göra lite andra arbetsuppgifter än vanligt och det innebar bland annat möjlighet till en kortare promenad i Lomma i solskenet, naturligtvis med musik i öronen... Finns inget som stärker och helar mig så som solen och värmen... I öronen hade jag Björn Afzelius som sjöng om en natt i Ligurien... Och plötsligt såg jag mig själv om 10 år... Boende i Toscana eller Provence... 

På kvällen fick jag tillfälle att prova på något oerhört spännande, nämligen helig dans... Oerhört meditativt och lugnande på något sätt... Efter det var det dags att återse de sköna bönorna i mina härliga kör första gången för terminen... Och de är verkligen sköna... Efter bara en kvarts rep sjöng de tvåstämmigt på en ganska klurig låt...

Dagen idag har varit superstresdig och superproduktiv på en och samma gång... Den avslutades dessutom med ett möte som mer än något annat ger hopp inför framtiden...

Nu väntar två dagars ledighet, men troligtvis blir det lite arbete hemifrån... Och naturligtvis uppladdning inför helgen... Fullmånen på lördag kommer att  göra att helgen kommer att bli något alldeles i särklass...

Ett stråk av ensamhet...

Ett stråk av ensamhet drog genom min själ och mitt sinne i morse när jag lämnade barnen till skolan. De har varit hos mig i dryga fem veckor nu och nu är det tillbaka till vardagen igen med varannanveckasliv... Troligtvis är det värst för mig, även om den lilla sa att hon skulle sakna mig... Men hon tillade snabbt, men jag kommer nog att sakna Lisa(katten) mer. 

Men det är som det ska... Jag kan bära min längtan och saknad efter barnen, så länge jag vet att de har det bra... 

Jag får längta och sakna idag... Men redan i eftermiddag har jag andra plikter dom kallar. Min pappa behöver hjälp, och sedan åker jag vidare upp till Åsljungagården för att erbjuda  några semestrande pensionärer lite stillsamt hålligång med lite sång och musik... 

Barnliv...

Jag älskar barn... Eller jag fullkomligt avgudar barn... Mina egna, andras... Alla barn.. Jag skulle kunna haft minst fyra-fem egna barn om livet hade velat så... Men nu ville inte livet så, och jag är oändligt tacksam över de två barn jag har. Dessutom har jag två "barn", som numera är vuxna, som jag känner för som mina egna... 

Det enda problemet är att jag är en mes framförallt när det gäller mina egna barn... Jag gör allt för dem, har svårt att säga nej och klarar inte av att göra dem besvikna... Det gäller egentligen alla som på något står mig nära... Jag är alltså en total mes i nära relationer, men en tuffing i övrigt... Hur det nu går ihop...

Men barn handlade det om ursprungligen... I över fem veckor har jag levt barnliv och jag älskar det, men samtidigt måste jag erkänna att det tröttar... Det tröttar att vara ensam vuxen, att planera, att ta beslut och att sätta gränser...

Men samtidigt hade jag inte bytt bort det liv jag lever om jag hade fått välja... På eftermiddagen idag hade jag förmånen att bli inbjuden till firande av en högst bedårande liten flicka som fyllde ett år på samma dag som jag fyllde 48... Fantastiskt att få umgås med henne... Och alla människor som finns i hennes liv... Ibland är livet alltför gott... 

Man måste leva, inte bara finnas...

Mauro Scocco har väl aldrig direkt varit en av mina älsklingar... Men i en av han senaste låtar är det några av orden som har dröjts sig kvar hos mig... "Man måste leva, inte bara finnas..." För det mesta lever jag, men just idag finns jag bara... Alla måsten och plikter har tillfälligtvis plockat bort min annars alltid närvarande livsglädje... Strunta i måstena då tycker säkert någon då... Struntar faktiskt i det som går att strunta i, men en del saker måste göras vare sig man vill eller inte...

Men saknar min livsglädje just nu... Och just nu bara finns jag, jag lever inte...

Back to reality...

Ja, det var inte bara det att jag fyllde år igår utan det var också första arbetsdagen efter semestern. Hela dagen var verkligen som en rutschkana rakt ner i verkligheten... Roligt naturligtvis att träffa arbetskamraterna igen och såklart roligt att fylla år, men ändå... Det blev så påtagligt igår, det jag har bävat lite inför... Nu är det slut på loja dagar i solstolen med ett glas rose i handen och solen som enda sällskap och som så vänligt värmer mig till kropp och själ... Inga självklara stunder som gjorda för dagdrömmar om svunna kärlekar och framtida förälskelser... Och tiden... Som för bara ett par dagar sen var tidlös... Är nu inrutad och fylld av rutiner som måste följas...

Många brukar tycka att det är skönt när allt går in i sina vanliga gängor igen efter semestern... Jag kan aldrig hålla med... Tyvärr... Jag blir lätt uttråkad när jag är tvungen att göra samma sak vecka ut och vecka in...

Nej, vad jag helst vill göra nu... Som det lejon jag är... Är att som ett stort kattdjur ligga och lapa sol och sträcka på mig och bry mig lite om morgondagen...

Kvinnan som gav mig livet...

Ikväll har jag saknat henne mer än vanligt... Min mamma alltså... Kanske är det för att jag fyller år imorgon och jag vet att för 48 år sedan gick hon fram och tillbaka med stor mage på Hässleholms BB. På den tiden fick ju inte papporna vara med, så pappa gick fram och tillbaka på Rödakorsgatan i Tyringe... 

Min mamma var en ängel och en varginna på en och samma gång... Varje gång jag behövde hennes öra lånade hon mig det och varje gång jag behövde gråta fanns hon där och torkade mina tårar... På samma sätt blev hon en varginna så fort jag på något sätt var hotad... Hon stod som min förkämpe med svärd i hand på barrikaderna... Beredd att ge sitt liv för mig... Hon tokälskade mig, jag kunde alltid räkna med hennes kärlek även om alla andra skulle svika... 

Så en kväll som denna, kvällen innan min födelsedag, saknar jag henne mer än någonsin...

Jag är en gräddbulle... Eller jag trodde jag var modigare än så...

Många har alltid ansett mig vara modig och det har jag nog själv också om sanningen ska fram... Jag är ju trots allt född i lejonets tecken och vad är ett lejon om inte modigt??? Jag har i princip alltid stått på barrikaderna för det jag tror på och inte varit rädd för att säga mitt hjärtas mening... Vilket inte alltid har varit så poppis hos mina chefer... Jag är säker på att jag har bidragit till gråa hår hos åtminstone några kyrkoherdar...

Men... Sen kommer det där med nära relationer... Och plötsligt är jag varken modig eller tuff längre... Katten med den stora manen blir en liten förskrämd kattunge... 

Jag blev full i skratt igår... Kom att tänka på att jag egentligen kan liknas vid en gräddbulle... Ett tunt stabilt skal gjort av choklad( mums) eventuellt lite kokos på, mjukt gräddigt innanmäte, jag är ju egentligen en riktig mjukis, och en kexbotten dvs jag står stadigt på jorden när det väl gäller... 

Gräddbulle eller ej, jag är inte alltid så modig som jag tror...

En plats på jorden.

Eva Dahlgren sjunger såhär i en sång som jag tycker mycket om:"Ge mig en plats på jorden, inte nödvändigtvis i solen. Men ett eget fönster mot gatan, som jag kan öppna och stänga som jag behagar". De textraderna säger ganska mycket om var jag befann mig för fyra år sen... Det enda jag ville ha var en fristad, ett eget hem där jag kunde vara mig själv och få lite lugn och ro för själen. Mina förväntningar på livet var inte större än så. Människor som inte känner mig så väl märkte säkert ingenting alls på mig, men inuti var jag liten, osäker och strykrädd... Minns att jag första tiden i mitt hus alltid hade persiennerna neddragna... Bara då kände jag mig trygg... Persiennerna neddragna och dörren låst...

Nu...Fyra år senare vill jag knappt tänka på hur jag mådde... Kan bara konstatera att jag har återvänt från de döda och är mig själv igen... Märkt på olika sätt... Ja, men också stärkt... 

Då var det enda jag begärde en plats på jorden, men idag vet jag att jag har en plats i solen...

Kanske borde Änglahund komma in i psalmboken???

Jag älskar mitt arbete som kyrkomusiker för det mesta, men det finns några tillfällen då jag blir heligt förbannad... Ett av de tillfällena är när människor inte sjunger med i psalmer i gudstjänster. Ja, nu opponerar sig säkert många och säger att man kan inte psalmerna och det är bara nya psalmer etc etc. Bla, bla, bla säger jag. Har hört argumenten för... Och hur tror folk att de någonsin ska lära sig någon ny psalm när de inte ens orkar öppna psalmboken??? Och förresten, så kvittar det om det är en känd eller okänd psalm för de flesta sjunger inte ändå... Det har hänt att jag har spelar psalmen"Tryggare kan ingen vara" på en dopgudstjänst med 80 gudstjänstdeltagare och ingen förutom jag och prästen har sjungit... Jag ska vara ärlig... Då känner jag mest för att sluta spela, ställa mig upp och skrika:"Sjung nu för fan!!!" Men eftersom jag vill ha mitt jobb kvar, håller jag god min och spelar vidare...

Men i torsdags när barnen och jag lyssnade på Hasse Andersson i Trollsjöparken, började jag fundera... När 8000 pers kan texten och gladeligen klämmer i när Hasse uppmanar oss att sjunga med i Änglahund, borde verkligen någon av 80 personer på en stackars dopgudstjänst kunna sjunga med i Tryggare kan ingen vara??? 

Eller är det så helt enkelt att vi ska låta Hasse skriva några nya psalmer och ta in dem i psalmboken tillsammans med Änglahund??? Sjunger folk då kanske???

Sommarliv...

Känner mig rastlös... Trots att sommaren långt ifrån är över känner jag sorg och rastlöshet i en salig blandning... Jag fullkomligt älskar sommaren... Solen, värmen, ljuset, växtligheten, vinet, maten, vattnet(havet alltså) och inte minst den loja lunken man kommer in i på sommaren... Så vitt skilt från det ekorrhjul jag och många andra befinner oss i. 

På ren svenska så fasar jag för nästa vecka då allt drar igång igen... Eftersom jag dessutom har krånglat till allt för mig genom att jobba deltid och frilansa utöver det, så innebär det att hellediga dagar är sällsynta... Och är jag helt ledig från arbete så är det alltid någon av barnen som har någon aktivitet eller något annat på gång där jag behövs... För att inte tala om alla dessa katter... Skämt åsido... Självklart bär jag själv ansvaret för hyr mitt liv ser ut... Men ibland blir det bara lite för mycket, och då tänker jag ibland att kanske jag borde bott i en trerummare i Eslöv med tv-apparaten som mitt enda nöje... Fast... Jag vet ju... Inom tre månader hade jag blivit vansinnig och suttit som hackspetten på julafton och trummat på läppen... 

Så egentligen är valet lätt... Det är bara att hoppa in i ekorrhjulet på tisdag som är första arbetsdagen... Och tillika min födelsedag...

Idag hyllar jag livet...

Senaste veckan har bjudit på rikliga tillfällen till eftertanke och reflektion. Jag har också haft mina ups and downs... Men idag är jag back on track igen... Trots att jag har varit oerhört trött många dagar senaste veckorna och det ofta gör mig lite låg och hudlös, så måste det erkännas... Livet håller på att räta ut sig igen för mig efter alla turer med separation, flytt, dödsfall etc som har varit de senaste åren... 

Allt oftare kommer jag på mig själv med att känna en enorm tacksamhet och förnöjsamhet över hur mitt liv har utvecklat sig... Idag hade jag en liten stund för mig själv när barnen badade. Då vandrade mina tankar fyra år bakåt i tiden... Det slog hur mycket som har hänt under de här fyra åren och hur tacksam jag är att allt har ordnat sig till det bästa...Vet att det är löjligt, men när jag sitter så här i solen med ett glas rose i handen( of course) och blickar ut över mina ägor där mina lånefår betar, då känner jag mig nästan som Ferdinand under korkeken... Fullkomligt lycklig... Så idag... Så hyllar jag livet...

Berusad och förförd...

Jaha, nu har hon druckit rosevin igen, vet jag åtminstone en begravningsentreprenör som tänker... Nej, jag måste göra er besvikna... Det handlar inte om vin... Det handlar heller inte om män fast man kanske skulle tro det också... Det handlar om dofterna i sommarnatten... De berusande, förföriska och magiska dofterna som kommer emot en efter ett varmt stilla sommarregn... På något sätt stiger dofterna än mer intensivt när regnet precis har stillat sig, solen tränger fram mellan molnen och börjar torka upp växtligheten igen. Dofterna är aldrig så intensiva och berusande som just i den stunden...

På ett ögonblick förflyttas jag från nutid till dåtid och tillbaka igen... Barndom, ungdom, sorg och glädje... Allt blandas till en känslostorm som jag låter mig svepas med i... Och jag kan inget annat göra än att njuta av färden... 

Så ni förstår... Jag behöver inget rosevin för att berusa mig och heller ingen man för att bli förförd... Det enda som krävs är en doft...

All of me... Why not take all of me...

Har haft den sången i mitt huvud hela dagen... Den får mig att tänka på den längtan jag tror vi alla bär på. Innerst inne är det enda vi vill är att bli älskade och sedda för de vi är. Kan tyckas enkelt, men kan vara svårt att känna från andra och svårt att själv älska villkorslöst... Om det ens är möjligt??? 

Personligen har jag ofta känt att jag är för mycket helt enkelt för en del människor...Jag skrattar för högt, gråter för lätt, är för rakt på sak, pratar för mycket, tänker för mycket, är för djup, dricker för mycket vin, dansar för mycket( enligt mina barn), är för känslig... Ja, listan kunde göras ännu längre...

Problemet är att jag inte tycker om att tyglas överhuvudtaget... Jag vill vara som jag är med alla mina personlighetsdrag... Under många år av mitt liv försökte jag bli mindre av mig själv för att bli omtyckt och accepterad, speciellt i nära relationer, men för några år sedan tog jag beslutet att strunta fullständigt i det. Nu är jag så mycket jag vill, när jag vill det och konsekvenserna blir naturligtvis att jag blir inte superpoppis hos alla... 

Men... Det kan jag leva med...

Jag är tydligen inte så tuff som jag tror...

Kanske något missvisande titel på det här inlägget. Jag tror egentligen inte alls att jag är speciellt tuff. Jag inbillar mig nog att jag har ganska god självinsikt och för all del ganska god självkänsla också inom de flesta områden i livet. Men de senaste dagarnas nedstämdhet har fått mig att vackla i tron på mig själv... Jag tror att nedstämdheten har sin orsak i trötthet... Och det är just det som stör mig en smula... Jag tycker nämligen att jag har ganska god kontakt med mina känslor och stannar ofta upp i vardagen och tänker och känner efter hur jag mår och vad jag egentligen vill... Så vad jag vill säga är att jag inte pressar mig själv över gränsen för vad jag orkar med... Åtminstone inte medvetet... MEN... Sen om jag ska vara helt ärlig, så har jag ju en tendens att vilja för mycket, för fort, för ofta... Ja, jag hör vad alla ni kloka människor säger just nu... Man kan slita ut sig på roliga saker också... Jag vet det också, men vad ska man välja bort när allt är så jäkla kul???

Jag har funderat mycket de senaste dagarna på hur jag ska hantera det hela... Slutsatsen är ganska tråkig... Jag får helt enkelt sluta gå så mycket på känsla, använda hjärnan lite oftare( och ja, jag har en hjärna) och bli lite mer förnuftig när det gäller mig själv och vad jag hinner och orkar med...

Usch, så trist det lät... Återstår att se om jag orkar leva efter det... 😉

En oförklarlig känsla av nedstämdhet...

Jag vaknade idag med en oförklarlig känsla av nedstämdhet... I grund och botten älskar jag mitt liv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra egentligen, så därför är jag faktiskt glad för det mesta. Åtminstone sista året, då livet har slutat leva så våldsamt med mig... Det senaste året har också bjudit på tillfällen till reflektion och återhämtning på ett sätt som tidigare har varit fullkomligt omöjligt... Men ändå... Det känns som om det inte är tillräckligt... 

Trots att jag älskar mitt arbete, så vill jag verkligen inte tillbaka om mindre än två veckor... Eller rättare sagt jag vill inte tillbaka in i vardagen  med alla måsten och alla plikter... Vardagen som är uppstyckad totalt av arbete, skola, läxor, saxofonlektioner, scouter etc etc. 

Vet att det är många som har det så, men ibland vill jag bara hoppa av alltihop... Var finns tid för lusten att gro, var finns tid för längtan att växa när den enda tiden som finns är korta stunder mittemellan alla åtaganden? 

Lämnar er med dessa frågor hängande i luften... 

Med tårna i vattenbrynet...

För lite mer än en vecka gick jag längs stranden i Skummeslöv... Fötterna i vattnet, men inget mer... Även om jag älskar havet och att låta min kropp omslutas av vatten så var det helt enkelt för kallt att bada... Men att bada fötterna går alltid... Under tiden jag gick och plaskade med fötterna när vågorna slog mot stranden och barnen plockade snäckor kom tankarna... Tankarna på havets helande kraft och hur känslan av vatten på min kropp och doften av salt och tång helar mig till kropp och själ... Jag kände mig på en gång förnyad och helad och en stor tacksamhet sköljde över mig... Två fina dagar hade vi i Skummeslöv hos morbror och moster i deras fritidshus... Dagar fyllda av skratt, kubb, promenader, mat och vin... Och när vi åkte därifrån bar jag fortfarande med mig känslan havet givit mig... Känslan av att vara hel och pånyttfödd...

Sentimentala söndag...

Ja, då sitter jag här... Med ett glas rosé såklart... Är någon förvånad??? Ja, alltså ni behöver inte oroa er... Jag håller inte på att bli beroende, om någon nu trodde det... Förstår såklart att ni undrar ni som är FB-vänner med mig... Men så är ju mitt liv på sommaren. Halva sommaren vuxenliv och halva sommaren barnliv. Och nu sitter jag mitt emellan så att säga... Imorgon kommer mina älsklingar till mig igen efter fyra hela veckor med sin pappa... De kommer att vara hos mig på dagarna när jag är ledig och åka till pappa igen på kvällen under veckan som kommer... Och sen, sen är de hos mig i flera, flera veckor...


Och det är konstigt, eller kanske inte... Idag, när jag snart ska få träffa dem, så längtar jag ihjäl mig efter dem. Förmodligen är det så att jag inte riktigt låter denna längtan komma upp till ytan under denna långa tid som vi inte ses... Det hade ju varit omöjligt att bära en sådan intensiv längtan under så lång tid...


Men vuxenliv är inte fy skam det heller... Jag har så många fantastiska människor i mitt liv. Några gamla bekantskaper och några nya... Och jag är lika glad för alla... Jag känner en otrolig tacksamhet för alla underbara möten jag har haft de senaste veckorna med människorna som finns i mitt liv. Jag känner mig välsignad...


Men så här i landet mitt emellan vuxen- och barnliv kommer tankarna och känslorna... Funderingar och reflektioner kring allt som har hänt de senaste veckorna... Känslor av kärlek och tacksamhet fyller min kropp och själ och sentimentaliteten kommer som ett brev på posten... Men det är en skön känsla... Och jag gör som vanligt... Låter mig svepas med av känslan, surfar på vågen och ser varthän den bär...

De skrämmer mig nästan...

Jag har varit inne på det tidigare... Det finns inget som rör och berör mig så som dofter och musik. Ibland går jag ute i min trädgård, där jag omedvetet och ibland medvetet har planterat mängder med doftande perenner och buskar, och bara går på "doftpromenad"... Oftast är de här promenaderna fyllda av njutning, men ibland måste jag värja mig... Dofterna slår an strängar hos mig och väcker känslostormar jag nästan måste fly undan... Ibland bara luktar jag lite snabbt på något och skyndar mig sedan vidare. För det mesta, men inte alltid, klarar jag av de känslor som vaknar till liv...


Likadant är det med musiken... Musiken som är mitt syre, musiken som flyter i mitt blod, musiken som är mitt liv... Jag brukar ibland avundas människor som har musiken som hobby. De pratar om sitt musicerande med en entusiasm som jag inte riktigt har... Men å andra sidan lever jag mitt liv i musiken och med musiken varje dag... Musiken har liksom dofterna en besynnerlig förmåga att beröra min själ på djupet. Vissa dagar kan jag helt enkelt inte lyssna på viss musik, utan måste byta musik om känslorna riskerar att svämma över i kroppen...


För det mesta välkomnar jag dessa känslostormar. Mina känslor är viktiga för mig och är en stor källa till glädje och njutning, men ibland... Bara ibland, måste jag värja mig för dem...

Minns knappt var jag var i måndags...

Det är faktiskt sant... Det har hänt så mycket senaste veckan, så jag minns knappt vad som hände i måndags. Egentligen började allt förra söndagen så två av mina kusiner var här med sina familjer och det grillades och dracks vin för hela slanten... Dagen därpå var det dags för Stehagsskolans dansuppvisning... Och jag säger bara... Wow, vilken upplevelse!! Härligt att se 300 elever dansa samtidigt och ge järnet till en massa mello-låtar...
På tisdagen var det så dags att träffa ytterligare några kusiner och faster och farbror, då ett kusinbarn tog studenten... Härligt som vanligt att träffa familjen...
Onsdag var det fest IGEN... Denna kvällen tillbringades i Lomma i en arbetskamrats härliga trädgård, där jag och mina arbetskamrater hade ordnat knytkalas för att fira två arbetskamrater som slutar i församlingen. Det blev en fantastisk kväll med glädje och gemenskap.
Torsdag var det festivaldags... Sweden Rock Festival var målet och TOTO huvudattraktionen... Tala om att de levererade... Jag var i sjunde himlen när de körde "Hold the line"... Av en händelse snubblade jag över ännu en kusin där på kvällen... Och nej, jag har inte hundratals kusiner... Jag har bara lyckats träffa sex av de på mindre än fem dagar... Otroligt men sant...
I fredags var det dags för en av årets absoluta höjdpunkter på jobbet... Avslutning för vuxen-barnverksamheten i kyrkan med efterföljande pannkaksfest... Dagen avslutades sedan med lite rosévin och härligt snack tillsammans med en kompis på 1 rum och kök i Eslöv...
Förstår inte varför jag var så trött igår... :-)
Veckan kröntes idag med jobb... Högtidlig avtackningsgudstjänst i Lomma kyrka med efterföljande fest i församlingshemmet...
Nu sitter jag här sent på söndag kväll och reflekterar... Kan inte annat än att känna mig oerhört tacksam för allt jag får vara med om i mitt liv... Alla människor jag möter... Familjen och släkten, alla mina vänner och mina arbetskamrater och inte minst alla jag möter i mitt yrke... Jag är helt enkelt oerhört lyckligt lottad...

Känner mig oförklarligt romantisk...

Kanske är det fullmånen, kanske är det den stundande sommaren och allt roligt som är planerat, kanske beror det på att det förra veckan var kramaenmusikerdagen... Tyvärr var jag ju inte på jobbet... Annars brukar där ju alltid vara någon kyrkvaktmästare som inte är nödbedd när det gäller kramar... Eller beror det helt enkelt på något helt annat... Jag känner mig i alla fall oerhört romantisk just nu... Och det vet man ju aldrig vad det kan leda till...

Nu saknas bara brudgummen...

Ja, så är det faktiskt... Allt annat är tajmat och klart in i minsta detalj! Man är väl en Jönsson... Barnen brukar skoja att vi är Jönssonligan. Morfar är Dynamit-Harry och mormor var Doris... Storebror är Sickan och lillasyster är Vanheden... Sen brukar det bli diskussioner om vem jag ska vara...


Nåväl, tillbaka till ämnet... Sista pusselbiten i planeringen var ju  var bröllopsresan skulle gå... Och nu är det en självklarhet att den ska gå till Rom!!! Jag var ju redan innan förälskad i den staden, men nu har förälskelsen övergått i djup kärlek... Någon gång i mitt liv SKA jag bo i den staden, så är det bara...


Allt annat är också klart. Jag och min blivande make ska vigas utomhus... Barfota... (Nej, jag ska inte gifta mig med Ernst, jag vill inte ens ha en man som är lik honom). Jag ska ha lång fotsid klänning i någon härlig färg och helst långt hår( men det är nog inte realistiskt). Bröllopsmarscherna ska spelas av spelmän och psalmerna ledas av en kär kollega. Vem som ska få äran att viga oss får vi se...


Efteråt ska vi ha en sjujäkla fest med mycket mat och mycket vin och dans inpå morgontimmarna...


Så ni förstår... Allt är tajmat och klart... Och det är bara brudgummen som saknas...

Jag möttes av två sura herrar...

Jag har inte fallit av planeten även om ni som kanske brukar läsa den här bloggen kanske tror det... Man skulle nästan kunna kalla den för "Bloggen som Maria glömde..." Nja, jag har naturligvis inte glömt min blogg, men man kan kanske säga att jag har haft fullt upp med att leva livet eller kanske har livet levt med mig... Men nu efter en cirka 11-timmars arbetsdag så var det väl lika bra att bryta skrivtorkan...


Det var ju inte bara så att arbetsdagen var ovanligt lång... Den var också ovanligt intensiv... Med risk för att låta sockersöt så påmindes jag än en gång om hur lyckligt lottad jag är i mitt liv... Jag har helt enkelt ett fantastiskt jobb där jag har förmånen att jobba med och möta så många underbara, härliga människor. Och idag har varit just en sådan dag som är fylld av dessa möten... Euforisk över dagen och kvällen åkte jag hem. Väl hemma möttes jag av två sura herrar som var mycket missnöjda och högljutt beklagade sig... De hade varit ute hela dagen och var väldigt sura över att jag inte hade varit hemma på så länge. När vi väl kom in var de inte det minsta intresserade av mig utan gick direkt och satte sig och åt... Ni undrar naturligtvis vad det är för konstiga typer jag har boende hos mig... Svaret är mycket enkelt och någon har såklart redan listat ut det. Det handlar naturligtvis om Molle och Sune... Mina två bortskämda kattherrar som vill ha det på sitt eget lilla vis... Och jag kan garantera... Även om jag hade en härlig dag på jobbet idag, så är jag inte så poppis här hemma just nu... Men jag tror jag kan leva med det...

Njuter av nostalgin...

Vet inte om det är den annalkande fullmånen eller vad det är... Men de sista dagarna har mina tankar vandrat bakåt i tiden. Jag har tänkt på det som har varit, på gamla kärlekar, på förförande förälskelser, på drömmarna om den djupa, själsliga kärleken som övergår allt och på löftena om en kärlek som vissnade innan den hann gå i blom... Det är bitterljuva känslor, men mest av allt en njutning att tänka och känna... Och en förvissning om att jag har levt och tagit till vara de här stunderna kommer smygande... Jag tror ibland att jag är lite feg och rädd när det gäller att kasta mig ut på kärlekens hav... Det är jag kanske... Innan jag vet vad jag vill... Men när jag vet det, så hoppar jag... Utan skyddsnät... Villkorslöst... Ner i kärlekens hav, som kan vara bottenlöst, vilt, stormigt, men också stilla och rofyllt..


Så därför, just idag, njuter jag av nostalgin med en förväntan inför dagar som ligger framför... Dagar fyllda av liv och lust, längtan och kärlek...

Jag älskar dem fortfarande... Allihop...

Det är märkligt det där med kärlek... Man säger ju att man inte kan älska två personer samtidigt... Men ibland undrar jag. Naturligtvis försvinner kärleken med tiden om en relation av någon anledning upphör. Men samtidigt... Ibland funderar jag på om kärleken ända inte finns kvar någonstans i något undangömt skrymsle i hjärtat. Ibland behövs det ju bara en doft, en sång, en händelse och så är man tillbaka i känslan av det som fanns en gång... Och då, just då, kan det vara lika starkt som det var en gång när det begav sig... Skrämmande starkt ibland kanske... Men sen å andra sidan är det kanske inte så för alla??? Vad vet jag om andra människors känslor... Jag kan bara tala för mig själv, och vet med största säkerhet att de män jag verkligen har älskat fortfarande har en speciell plats i mitt hjärta. Kärleken till dem finns där fortfarande, om än bara som en känsla från förr...

Vem är det egentligen som ska vara tacksam???

Ja, den frågan kan man verkligen ställa sig... Jag blir alltid lika förbannad när jag läser idiotiska inlägg på fejjan som handlar om att asylsökande, romer etc ska vara tacksamma mot oss svenskar för att de får komma till Sverige och att vi hjälper dem. För mig är det en fullständigt absurd inställning... Missförstå mig inte... Jag är stolt över att vara svensk och jag är stolt över det svenska... MEN... Svenskheten sitter inte i nationsgränserna utan i kulturen och traditionerna. Och... Jag är övertygad om att varken vår kultur eller våra traditioner hotas av andra nationaliteters kultur och traditioner. Förutom att jag är svensk är jag också världsmedborgare. Som världsmedborgare är varje människa min broder eller min syster. Dvs jag bryr mig inte mer om någon som är svensk än om någon som är kines, mexikan, sydafrikan eller ryss. Vi är alla människor med lika värde och lika rättigheter.

Men vi vet ju alla att så är inte fallet... En del av oss har haft turen att födas i rika länder. Andra  har haft oturen att födas i fattiga länder. I Sverige lever vi ett liv där vi lan äta oss mätta varje dag, vi har tak över huvudet, de flesta av oss kan försörja oss själva, våra barn får gå i skolan, det är straffbart att slå kvinnor och barn... Listan kan göras oerhört lång på hur förmånligt det är att få leva i Sverige... I många länder på jorden lever människor ett liv som är en daglig kamp för överlevnad. Där krig, våld och svält är en del av vardagen och där man bara kan drömma om att sitta samlad med familjen i trygghet kring ett middagsbord. 

Så man kan ställa sig frågan vem det egentligen är som ska vara tacksam... Är det de som med nöd och näppe lyckats fly undan krig, fattigdom och svält för att försöka skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn i ett nytt land, eller är det de som har haft nåden och turen att födas i "rätt" land???

Lite stillsamt AW en fredagseftermiddag på församlingshemmet...

Jobbhelg stundar och som den seriösa och ambitiösa kyrkomusiker jag är, så har jag laddat för en lugn helg... Allt för att vara i form på jobbet...


Men... På en sekund kan allt förändras... Och det börjar koka av fredag i blodet... Som vanligt har jag tjänstgjort på begravning idag, och efter det anlände jag till församlingshemmet lagom till kaffet... Bra tajmat, eller hur??? Lite extra festligt tilltugg hade vi, då det fanns mängder med popcorn kvar från barnverksamhetens julgransplundring... Och genast infann sig en stämning av afterwork, då vi alla satt och mumsade på popcorn och samtalet blev konstigare och konstigare... På något lustigt sätt var alla till slut väldigt engagerade i hur de på bästa sätt skulle kunna hjälpa mig att hitta en man... Ja, det var i princip bara drinkarna som saknades...


Skratten var många och vi får väl hoppas att det inte finns någon dold kamera i församlingshemmet som har förevigat eftermiddagens stillsamma AW...

Dags att ta tabberas...

Ja, den senaste veckan har jag ätit julgodis, julkakor, druckit glögg, ätit choklad och dessutom tvingat barnen att äta upp sitt godis... Allt för att få slut på alla frestelser i huset och försöka återgå till en normal livsstil efter alla frosserier under helgerna... Ja, frosserier är kanske till att ta i, men ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt missunnar mig njutning när det ges tillfälle... Fira bör man annars dör man... Och det gäller såklart även mat och dryck... Måttlighet är inte, och har aldrig varit min starka sida på något område i livet... Jag är inte direkt någon lagompersonlighet... Tyvärr... Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer lagom egentligen... Nej, jag bara skojar såklart... Men det låter ju bra när säger det... Lite politiskt korrekt, som jag aldrig lyckas vara eller ens försöker vara...


Så nu är det helt enkelt dags att ta tabberas på julens godsaker...

Tills månen är full, då slås allt omkull...

Ja, nu är månen full igen... Som vanligt får det mig att reflektera över livet och allt i det... Den här gången funderar jag mycket över hur jag är och inte är... Och framförallt hur mycket jag är eller inte är... Svårförståeligt? Ja, antar det, men jag får väl försöka förtydliga mig...


Jag är en person som skrattar högt, oftast gapskrattar faktiskt, jag pratar högt, säger vad jag tycker, gråter om jag behöver det och blir lätt arg om någon blir orättvist eller illa behandlad. När människor försöker ljuga för sig själv eller andra blir jag lätt provocerad och vill avslöja både mina egna och andras livslögner. Med årens lopp har jag lärt mig att respektera andra människors "livslögner"... Naturligtvis äger inte jag tolkningsföreträde på hur någon ska leva sitt liv. 


Men jag har aldrig tigit när jag har tyckt något har varit fel... Tiger man så samtycker man... Och visst... Det har kostat mig en del smällar genom livet. Frågan är om det alltid har varit värt det... Kanske... Kanske inte... Jag kanske inte förändrar så mycket genom att säga vad jag tycker eller visa osminkat vem jag är... Men en sak vet jag... Jag har min integritet, och på morgnarna när jag tittar i spegeln så vet jag... Jag är sann mot mig själv och andra, och jag kan gå med ryggen rak och huvudet högt...


Men så ibland tänker jag... Om jag bara hade varit mindre temperamentsfull, mer jämnmodig... Då hade kanske mitt liv varit lite enklare... Så jag kan bara hålla med Uffe Lundell när han sjunger: "Gud, du borde gjort mig något lugnare..."

Är tydligen mansslukerska utan min vetskap...

Ja, det verkar ju inte bättre... Ibland känns det som om man inte kan prata med en man eller skoja lite raljerande eller överhuvudtaget vara det minsta lilla trevlig, utan att en del män inbillar sig både det ena och det andra... Jag skriver en del män , eftersom det naturligtvis inte gäller alla... De flesta män är ganska sansade och förstår när en kvinna bara är vänskapligt inställd mot dem. MEN... Sen finns det ju den andra lilla klicken som väljer att tolka minsta lilla gest som flört eller början på något... Tyvärr eftersom jag är som jag är råkar jag ibland utför att män tror att jag stöter på dem utan att jag överhuvudtaget menar någonting åt det hållet... Låter naivt kanske ni kan tycka, men så funkar jag... Så tydligen är jag lite utav en mansslukerska... Skämt åsido, jag tycker inte det själv faktiskt... Snarare kan jag tycka att de män som övertolkar minsta lilla skoj eller trevlighet från min sida borde ta och tagga ner... Jag tycker om att vara vän med både kvinnor och män... Och jag lovar... När jag verkligen är intresserad av en man... Då märks det!!!

Upp till kamp...

Nej, jag har inte blivit röd, om nu någon av mina före detta partikamrater började svettas... För tillfället anser jag att vi som bor i det här landet som kallas Sverige har mycket större problem än vilken färg det är på vår partibeteckning... Jag har en gång bestämt mig för att inte delta i politisk polemik på nätet, varken på fejjan eller här på min alldeles privata egoblogg. MEN, nu är måttet rågat... Det blåser mörka och kalla vindar i vårt en gång så trygga, blågula land. Och... För att kunna möta min egen blick i spegeln på morgonen även fortsättningsvis så måste jag höja min stämma även här... Ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt är rädd för att säga vad jag tycker oavsett vad andra tycker om det... So here goes...


Ni som röstade på Sverigedemokraterna och är stolta över det... Och på fullt allvar tycker pga att 13% röstade på ett öppet främlingsfientligt parti, så bör man ta det på allvar... Skrattretande tycker jag, då faktiskt 87% röstade på icke främlingsfientliga partier. Mot 87% står sig 13% slätt...


Ett annat roligt argument jag har hört är: Sverigedemokraterna har många bra förslag i sitt partiprogram som gäller vård, pensioner etc. Ja, det har de säkert... Det har alla partier. Men när det gäller Sverigedemokraterna så bleknar de andra förslagen när partiets skrifter och motioner i riksdagen präglas av homofobi, islamofobi och ett förtäckt kvinnoförtryck.


Oavsett om jag vet om människor i min närhet röstar på Sverigedemokraterna eller inte blir jag ibland mållös över vad som kommer genom människors munnar... En del verkar på fullt allvar tro att de är förmer bara för att de råkar vara födda i Sverige.
Ett klassiskt uttalande angående flyktingar: "De ska vara tacksamma att de får komma hit och få hjälp av oss." Jag förstår faktiskt inte varför de ska vara så tacksamma... Vi, etniska svenskar, har råkat födas i Sverige och det ska VI vara oerhört tacksamma för. I det här landet har vi inte upplevt krig på en massa herrans år, vi svälter inte, vi har tak över huvudet, våra barn får gå i skolan etc etc. Man kan bara konstatera att vi har det fruktansvärt bra. Men det är klart... Lite problem har vi ju... Det är ju alltid lika svårt att besluta sig för om man ska ha Iphone 5 eller Iphone 6... Ibland har man kanske inte heller råd att åka på tre utlandssemestrar utan bara två... Det är ju också jobbigt...


Människor som flyr undan svält och krig har inte haft samma tur att födas i rätt land... Vilka är vi då att sätta oss på höga hästar och tycka att de ska vara tacksamma för att vi hjälper dem? Vi borde istället skämmas över vår överdådiga livsstil, som gör att vi i vårt land bidrar i hög utsträckning till att jordens resurser överutnyttjas.


Sen har vi ju ett annat hett ämne... Det ökande tiggeriet... Många av tiggarna är rumänska romer. Favoritargumentet där är ju underbart... " Men, det är ju Rumänien som har gjort fel, inte vi i Sverige." Fantastiskt... Klart att Rumänien behandlar romerna illa, ingen tvekan om det... Men... Legitimerar det oss att bära oss lika illa åt då? Sverige ska självklart agera på ett internationellt plan, men samtidigt finns gräsrotsnivån... Medmänniska hjälper medmänniska... Men är det inte organiserade ligor då tänker säkert någon. Nej, i nuläget har inte myndigheterna några tydliga bevis för att tiggeriet skulle vara organiserat i någon högre utsträckning.


Ja, ska vi då också ta moskébränderna när vi ändå är igång... Som bekännande kristen har jag inget som helst problem med religionen islam. Jag tror på alla människors rätt att tro på vad de vill och rätt att utöva sin religion så länge man följer svenska lagar och inte kränker någon. Däremot har människor i alla tider, och kommer att fortsätta med det så länge mänskligheten finns till, begått övergrepp och illdåd i religionens namn. Låt oss då istället gemensamt hålla dessa förövare ansvariga för sina gärningar och lägg inte ansvaret på religionen.


Till sist vill jag bara säga att jag är otroligt stolt att vara svensk... Jag är stolt över den svenska kulturen och de svenska traditionerna... MEN... Det svenska... Svenskheten... Sitter inte i nationslinjerna... Blir inte hotat av att vi är solidariska med andra människor som inte har haft turen att födas i vårt fantastiska land...


När det kommer till kritan... Från Sverige till Australien, Chile till Vitryssland, Mexico till Japan, Sydafrika till Kanada... Så är vi allesammans människor... Boende på en och samma planet...


Så... Upp till kamp... För medmänsklighet och solidaritet...