Allt jag kan göra är att andas in och andas ut...

All is said and done... Finns inget mer att tillägga. Allt jag kan göra nu är att andas... Jag är så in i märgen trött.. Och alla goda råd... Ja, de är verkligen  goda... Jag har provat dem allihop vid det här laget och egentligen vet jag inte om de har hjälpt. Jag har motionerat, jag har sovit, jag har sagt nej, jag har tänkt på mig själv, jag tar det lugnare, jag gör roliga saker, kag träffar vänner, jag får massage då och då... Listan kan göras ännu längre... Det hjälper helt enkelt inte... Inte mer än i korta perioder iallafall. 

Mina drömmar är också tydliga i sitt budskap. Alltid drömmar där jag på något sätt ställs inför en övermäktig situation som jag såklart inte lyckas lösa. Så även i drömmen är stressen ett faktum. 

Så vad göra??? Jag vet helt enkelt inte längre... Allt jag gör nu är att andas in och andas ut och tänker att det kommer bättre tider...

Opp och ner, ner och opp..

Ja, så har det känts denna veckan. Precis som Emil i Lönneberga sjunger, eller är det lillasyster Ida.. Jag vet inte. 

Men känslorna har levts sitt liv med mig... Sorger från förr har gjort sig påminda och kramat ur min själ så att den nu liknar en torr trasa... Tänker ibland att tårarna borde sina när det gäller gamla sorger.. Det borde vara färdigsörjt, färdiggråtet och läkt för längesen.. Men ibland, när jag känner mig skör som jag gjort senaste dagarna, behövs det bara en doft, en sång, en dikt så väcks allt till liv igen... 

Barndomens ensamhet kommer tillbaka, sorgen över relationen som tog slut, familjen som splittrades, lyckligaiallasinadar-drömmen dog... Allt väller över mig när jag blir hudlös, och jag kan inte värja mig... 

På fullt allvar tror jag min hjärna har tagit semester... Åtminstone är den out of office... Den är totalt onåbar... 

Idag har vi firat min pappa som också fyller år idag. Vi hade en fin dag, pappa, jag och barnen. Åt en god lunch och sen åkte vi till Trädhuset i närheten av Hovdala och barnen fick glass och pappa sina presenter. 

Att komma tillbaka till trakterna kring Hovdala väckte också minnen från förr, men det var ändå läkande för min trötta själ att komma dit.. Känna doften från skogen och all växtlighet.. Skogen och naturen läker. 

På vägen hem trodde nog barnen att jag hade blivit fullständigt galen.. Jag stannade bilen mitt på vägen för att plocka en oansenlig blomma vid vägkanten... Den blomman doftar underbart, jag vet inte namnet, men den påminner mig om när jag var tonåring och brukade ta med mig min dagbok ut i skogen och sitta och skriva. Där och då var jag omgiven av just den här blomman...