Att bryta ihop eller inte bryta ihop, det är frågan...

Ofta när jag inte mår bra försöker jag hålla ihop mig så gott jag kan när jag träffar andra människor. Inte så att jag visar upp andra känslor än de jag känner, men jag håller helt enkelt allt inom mig. Det värsta jag vet är att orsaka att andra människor mår dåligt på grund av mig, så därför är impulsen oftast att hålla inne det som jag tror skulle påverka andra negativt. På ett sätt är det självklart bra. Man kan ju inte gå genom livet och ständigt vältra över sitt dåliga mående på andra. Men samtidigt är vi flockdjur som vill leva i relation med varandra, vi behöver varandra på många sätt och mår bra av att finnas där för varandra. Många har genom åren erbjudit mig sin hjälp och sitt stöd och  jag kan ärligt säga att jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. Jag har dessutom genom åren blivit bättre och bättre både på att ta emot hjälp och att fråga efter den. Men när jag är riktigt utmattad( som nu) och livet ibland känns tungt och svårt trots allt positivt har jag svårt att ta plats med mitt mående. Jag vill kunna hålla ihop mig och inte orsaka att andra mår dåligt pga mig. Men det har ett pris... Att hålla ihop sig och inte visa hur man verkligen mår skapar ett vakuum av ensamhet som sedan är svårt att bryta...

Sluta kämpa, börja leva.

När jag ser tillbaka på vissa saker i mitt liv så tycker jag ibland att jag har fått kämpa mycket i vissa situationer. Men så är det för alla tänker nog någon och någon annan tänker kanske att livet är ju en kamp...

Ja, det är frågan... Ska livet vara en kamp eller är motståndet vi möter i en del situationer livets sätt att tala om för oss att vi är på fel väg?? 

I backspegeln kan jag se hur jag många gånger kämpat i onödan och i vissa fall förgäves. Både situationen och jag hade mått betydligt bättre av att jag hade gett upp tidigare och inte som jag ofta gjort stångat mig blodig för att lösa saker. 

Hur vet man då när det är dags att ge upp då? Ja, jag tror helt enkelt det är när motståndet är för stort... Då kan vi istället vända oss inåt och lyssna på magkänslan. Ofta leder vår intuition oss på rätta vägar kanske helt utan motstånd och kamp. 

Personligen har jag bestämt mig för att sluta kämpa så frenetiskt... Det som inte funkar, det är nog inte helt rätt för mig, vare sig det gäller relationer, arbete eller husrenovering... 

Så därför finns det bara en sak att göra... Sluta kämpa, börja leva...

Ordens magi...

Jag kan inte tillräckligt understryka vad ord betyder för mig. Ord för mig är så mycket mer än bara ett sätt att kommunicera. Ord är bärare av samma slags magi som musiken är. Musik har förmågan att tala till djupet av våra själar som inget annat kan. Musiken väcker själen och känslorna till liv på ett närmast magiskt sätt. På samma sätt kan orden och hur de är formulerade landa djupt inom oss och väcka våra i vissa fall slumrande själar till liv, så vi kan se vad som är och inte är... 

Jag lever för musiken, men jag lever också för orden... Både musiken och orden hjälper mig att se konturerna i mitt liv och att återknyta kontakten med själen, då jag har gått vilse i livet... 

Så... lev med orden, smaka på dem, skriv och samtala om det du berörs av på djupet... Jag kan lova dig att om du inte finner orden kommer de att finna dig...

Ordets magi kommer att verka...

Det viktigaste är att man drömmer, inte vad man gör...

Så sa min pappa ofta när jag var yngre... Men jag kan inte hålla med honom...För mig har det blivit viktigare att faktiskt förverkliga det jag vill göra i mitt liv än att drömma om det. Men kanske just på grund av att det många gånger under min uppväxt just utlovades både det ena och det andra(som aldrig blev verklighet), har jag blivit ganska krass i mina drömmar och planer. 

Ser jag tillbaka på mitt liv så har jag steg för steg förverkligat det jag har velat göra. Kanske småskaliga planer men ändå... Jag har fått två barn, hade velat ha fler men ödet ville annorlunda. Jag arbetar mer musik, både inom kyrkan där jag hör hemma och som sångerska med visor som mina favoritsånger. Trots att jag är uppväxt i en liten byhåla(Tyringe) och inte har bott på landet under min barndom, var jag tidigt övertygad om att det var just på landet jag ville bo. Att ha lite djur, kunna odla, ha fruktträd och bärbuskar var vad jag önskade mig. 

Fram tills för några år sen hade jag allt det där när den stora katastrofen var ett faktum. Familjen gick inte längre att hålla ihop och jag fick lämna mitt paradis som jag tillbringat sjutton år med att bygga upp.

Nu lite mer än fem år senare har jag kommit en bra bit med att bygga paradis nummer två. Fortfarande inga höns och inget växthus, men man vet aldrig... Det kan komma fortare än man tror...

Men har mänskan inga storslagna drömmar alls tänker ni nog... Jo, såklart, jag vill se massor med platser i världen, jag vill köpa en vingård i Toscana, jag vill bo en tid i Rom... Lära mig italienska... 

Naturligtvis finns det drömmar, men för mig är glädjen med drömmarna möjligheten att de någon gång kan förverkligas och inte bara bli luftslott...

Attraversiamo...

För vilken gång i ordningen det var jag såg den vet jag faktiskt inte... Men häromkvällen såg jag "Kärleken, lyckan och meningen med livet" igen. Filmen där Julia Roberts spelar författaren Elizabeth Gilbert som tar ett år för att finna sig själv och reser till Italien, Indien och landar till slut på Bali där hon finner kärleken. Hon har just hittat sig själv efter en svår skilsmässa och är rädd att tappa sin nyvunna balans i livet. När mannen hon har fallit för ber henne dela livet med honom blir hon  skräckslagen av rädsla att förlora sig själv igen och vill följa sin instinkt att fly. Hon söker upp sin mentor, medicinmannen Ketut som säger till henne att en del av ett balanserat liv är att våga tappa balansen ibland för kärlekens skull... Hon bestämmer sig efter det för att välja en annan väg i livet... Kärlekens väg istället för rädslans...

I Italien lärde hon sig italienska och ordet "Attraversiamo"betyder ungeför: vi tar oss över... Dvs vi tar oss igenom de svårigheter vi möter... Åtminstone är det min tolkning av vad de menar i filmen. 

Är det så enkelt då? Att man tar sig över eller tar sig igenom svårigheter om kärleken är tillräckligt stark? Jag vill svara ja på den frågan, men är tveksam... Min tidigare erfarenheter i livet säger mig att kärleken är bräcklig och inte uthållig om svårigheterna är för många under för lång tid... Jag vet inte...

Men ett vet jag... Ordet klingar ljuvligt... Attraversiamo... Och innebörden är också vacker... Let´s cross över, eller på svenska... Vi tar oss över...

Always too much...

Vet att jag har varit inne på det tidigare... Men jag hatar verkligen känslan av att jag är för mycket för åtminstone en del människor... Jag gråter för mycket, skrattar för högt, vill för mycket, blir för ledsen, är för passionerad... Ja, listan kan göras ännu längre... 

Jag vet också att många människor uppskattar mig för den jag är, men obehaget och rädslan att jag ska vara för mycket för dem som står mig närmst gör att jag många gånger i livet har valt att klara mig själv, då jag inte har känt mig accepterad för den jag är... De sidorna hos mig jag är mindre stolt över och som ibland inte med lätthet går att ändra på... De sköra sidorna som är så viktiga att känna att även de är älskade och accepterade, har jag nog många gånger valt att hålla för mig själv, just på grund av rädslan... Rädslan för att upptäcka att det iallafall är sant... Jag är... Too much, always too much... 

Om man inte minns då...

Men om man inte minns då?? Om det som format ens själ hände långt innan man ens var medveten om att man hade en själ?? Hur gör man då för att hitta rätt??