Det går vilt till i mitt hjärta...

I höstas var jag på läkarundersökning och det brukar ju aldrig vara något problem. Jag brukar vara frisk som en nötkärna, men döm om min förvåning när läkaren hörde ett blåsljud på hjärtat. Det var knappt hörbart, så hon fick tillkalla en kollega för att verifiera. Det hela resulterade i remiss till kardiolog och EKG och hela baletten. Så i tisdags var det dags för besök hos kardiolog, men som jag misstänkte var det ingen fara. Men min ena hjärtklaff är ojämn och sluter inte riktigt tätt och då stör det blodflödet och det blir lite ojämnt. Detta kan ha orsakats av en obehandlad infektion eller helt enkelt vara medfött. Inget jag kan påverka och ingen hälsorisk nu.

Så jag är lättad såklart, men ändå en påminnelse om allas vår dödlighet. Livet är inte oändligt, så därför älska livet varje dag och ha så roligt du kan!

A trip down Memory Lane...

Idag var jag i Lönsboda församlingshem och sjöng och det var väl inget konstigt med det... Men på hemvägen råkade det sig inte bättre än att jag kom genom Glimåkra och naturligtvis var jag tvungen att åka upp till folkhögskolan och kika... Det såg ungefär likadant ut som för 25 år sedan. För en gångs skull parkerade jag bilen och steg av. Jag gick in i kapellet där jag så många gånger suttit och övat på orgeln, haft kördirigering och firat morgonbön. Där inne satt en tjej och spelade piano. Hon undrade när jag hade gått på skolan. Jag satt att det kändes inte som så längesen, men att det var 1986. Då sa hon att hon tyckte att det var längesen, hon var nämligen född det året... Då insåg jag att tiden har verkligen flugit iväg. För några minuter var jag tillbaka i 1986, mindes allt som hände då och vännerna från den tiden...

Lite senare var jag på väg igen och kom genom Broby. Såg Broby gästis där vi 1981 firade farmors 80-årsdag. Tänkte på att när de gamla dör som är en sammanhållande länk i släkten, så skingras ibland släktingarna nästan som löv i vinden. Man blir lite vilsen när de självklara träffpunkterna inte finns längre... Men ändå... Blod är tjockare än vatten och någonstans längre fram i livet möts man igen i andra sammanhang...

Åkte också förbi Hässleholm som jag numera inte förknippar med något positivt... Så många gånger jag åkte dit under sensommaren förra året. Jag visste hela tiden att det enda jag kunde förvänta mig var att mamma blev sämre och sämre...

Min fina, vackra, ödmjuka, försynta mamma som aldrig sa ett ont ord om någon... Samtidigt kunde hon förvandlas till en furie, en demon, en jätte om någon eller något hotade mig eller jag inte hade det bra på något sätt. Hon var en varginna... Och jag saknar henne ofantligt mycket...

All work and no play...

... makes Maria a dull girl. Ja, så är det just nu. Jag jobbar alldeles för mycket och gör för lite roligt. Men är inte jobbet roligt då, kan man undra... Ja, det går väl upp och ner med arbetsglädjen. Men även om man har ett givande jobb måste det finnas saker i livet som bara är roliga att göra utan att det krävs någon form av prestation eller åtagande. Att ha sina barn är exempel på sådant som är roligt, men ändå fyllt med ansvar, där man i princip aldrig kan bara tänka på att ha roligt själv. Låter jag egoistisk? Det tror jag faktiskt inte att jag är, men de sista åren har varit fyllda med svårigheter, ansvar, måsten och åtaganden åt alla möjliga håll. Det har inte tillnärmelsevis uppvägts med lika mycket roligheter och lustfyllda aktiviteter... Jag tror fullt och fast på att om man ska må bra som människa, så måste man leva ett balanserat liv på alla sätt.

Så därför blir min slutsats idag och ett löfte inför den kommande våren, att leva ett roligare liv...

Än så går det upp, så går det ner, så går det upp...

 

Ja, så känns mitt liv just nu faktiskt... Lite som en berg-och dalbana... Men jag gör mitt bästa för att hänga med och gilla läget... Denna veckan har jag varit sanslöst trött och förfärligt låg. Det är något jag verkligen inte är bra på... Att vara låg alltså... Att vara arg, ledsen, ilsken, besviken, sorgsen... Vadsomhelst klarar jag bra av, men inte att bara vara låg och nedstämd... Skitjobbigt är det. Värst i torsdags var det, men sen hände något och det vände lite i fredags och igår mådde jag faktiskt riktigt bra. Men nu vågar jag inte lita på att den känslan ska bestå... Det har varit för många fall neråt,  för att jag ska ta ut något i förskott... Bättre bara att surfa på vågen och ta saker som de kommer... Förr eller senare måste jag väl komma ut i ljuset igen, även om jag har börjat misströsta. Med tanke på alla jobbigheter som har avlöst varandra de senaste åren, så började hoppet försvinna att det någonsin skulle ljusna... Men den här helgen har det tänts en liten låga igen inom mig. Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att den inte ska slockna...