La Famiglia...

Familjen är oerhört viktig...Inte bara den närmsta familjen dvs. man och barn, utan jag pratar om hela stora, tjocka släkten... Det är något alldeles speciellt att vara bunden till någon annan med släktband. Det finns de som har känt mig så länge jag har levat och vet nästan allt om mig. Även om vi inte ses eller hörs av varje dag eller ens varje vecka så VET jag att de finns där för mig om det behövs. På samma sätt har jag funnits i andras liv sen de föddes, vet mycket om dem och skulle inte dra mig en sekund att göra allt för dem om livet rasade samman.

Jag har inga syskon. Jag saknade aldrig det heller när jag växte upp, men som vuxen saknar jag det mycket. När mina föräldrar en gång är borta, vem ska då minnas med mig? Vem ska jag dela alla de ljusa och de mörka minnena med? Till vem ska jag säga: "Kommer du ihåg när...?"

Under en period i min uppväxt träffade jag inte min släkt så mycket och jag tror att detta har bidragit till min stora längtan efter och starka känsla för släkten. Om man har någorlunda fungerande relationer inom släkten finns det inget som kan ge så mycket styrka, trygghet och kärlek som familjen...

Till alla i min stora, vida familj: Love you all always...

Viva la Famiglia!!!

Att inte lyssna inåt...

För ett par dagar sedan skrev jag om det jag kallar kroppens sanning och om vikten av att lyssna inåt. Jag tror att om man ska leva livet fullt ut behöver vi ha balans i kropp och själ. Genom att lyssna på våra kroppar och vara uppmärksam på de signaler vi får från dem och från vårt inre kan vi upprätthålla en god kontakt mellan kropp och själ. Varför är det så viktigt då? Jo, jag är övertygad om att vägen till ett rikare, fullödigare liv går genom att utvecklas som människa och att just lyssna på de signaler som kommer från kropp och själ. Om vi inte har en god kontakt däremellan går vi miste om viktig information om hur vi känner, hur vi tänker, hur vi förhåller oss... Det vet man väl, tänker du. Nej, jag tror inte vi alltid är medvetna om allt. Det som är obekvämt och svårt tränger vi ofta undan och tar inte itu med. Om vi har en god kontakt mellan kropp och själ har vi lättare att arbeta med det som är jobbigt för oss och kan på sikt lösa våra problem. Många menar att det är först när vi möter svårigheter i livet som våra inre sår kommer till ytan och har möjlighet att läkas. I de situationerna är det viktigt att kontakten mellan kropp och själ finns där.

Vad händer om vi inte lyssnar inåt då? Om vi känner sorg och smärta över något och väljer att inte möta det utan"stoppa huvudet i sanden"? Jag tror att för det första missar vi tillfällen att utvecklas som människa och för det andra tror jag att problemen kan sätta sig i kroppen. Vi får kanske kroppsliga symptom som migrän, ryggvärk etc. eller kanske vi blir nedstämda och deprimerade. Den största faran med att trycka undan sorg och smärta är nog ändå den att förr eller senare kommer det som vi tränger undan att komma upp till ytan igen. Då kan det komma upp utan förvarning  i situationer vi minst anar det. Det blir svårt att hantera och vi vet inte varför vi reagerar som vi gör.

Nej, våga se livet i vitögat och lev mitt i stormens öga. Belöningen som väntar när stormen har bedarrat är rikare än vi kan förställa oss...

Längtan efter liv...

Nästa vecka ska jag åka med jobbet på de årliga planeringsdagarna. I  år drabbar vi Skanörs gästis i två dagar. Ja, det heter planeringsdagar, men i själva verket gör vi inget annat än äter gott, dricker vin och badar bubbelpool... Nej, jag skojar bara... Jag tänkte att jag får kanske förtydliga det så ingen anmäler oss för Skatteverket, Lunds stift eller någon annan instans som kan tänkas ha synpunkter.

I själva verket är vi ganska seriösa när vi åker iväg allihop för att planera och reflektera tillsammans. Det vill säga alla utom jag... Jag gör vad jag kan för att allt ska bli mer oseriöst...

Varje år får vi dessutom träffa en medbjuden föredragshållare som ska inspirera oss på olika sätt. Rubriken årets gäst har valt är just: "Längtan efter liv". Jag tycker att det är en så vacker formulering. Jag älskar ordet "längtan" och "längtan efter liv" kan innebära så mycket. 

Att få kontakt med sin inneboende livskraft och att leva livet fullt ut är väl egentligen vad livsresan går ut på. Varje individ har sin resa att göra för att komma i kontakt med sin livskraft och bli den man är ämnad att vara. Vi bär hela livet inom oss, bara vi vågar tro det...

Igår hängav jag mig åt lust...

En av mina stora lustar i livet är nämligen matlagning. Ni trodde kanske att ni skulle få läsa om en helt annan lust.... Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.... Men nu handlar det om mat, som är en stor källa till njutning i vår familj. Igår greps jag av stor inspiration på eftermiddagen och på mindre än en timme hade jag lagat till hoummus, lammnavarin och en päron- och mandelkaka. Nåja lammnavarinen skulle sen småputtra på spisen ett par timmar, så maten introgs inte förrän lite senare. Hoummusen blev otroligt god och den nåt vi med tannoir som är ett tunnbröd från Mellanöstern. Till varmrätt blev lammnavarin med råris och quinoa för den som önskade det. Lammnavarin är en fransk lammgryta och dofterna när den puttrade i köket fick mig nästan att tro att jag var tillbaka i 2002 då vi hyrde en gård i Provence. Där lagade vi mat i ett utekök med grill. I taket växte naturligtvis vinrankor.. Bredvid poolen växte två stora fikonträd, som var överfulla av mogna fikon. Vi köpte konjak och lade in dem i och åt sedan som dessert till en mogen Saint Agyr. Behöver jag säga att vi drack Sauternes till?

Nåja tillbaks till lammnavarinen...Egentligen en vanlig lammgryta med ärtor, morötter, vitlök, tomatpure och såklart rosmarin. Till denna blandade jag ihop en sallad med rucola, tomat, avocado, fetaost, torkade tranbär och solrosfrön. Otroligt gott och många olika smaker samsades i denna måltid.

Till dessert blev det en enkel mandel- och päronkaka med lösvispad grädde. Denna kan jag inte till fullo ta åt mig äran för, då jag hade stor hjälp av dottern som älskar att baka.

Ja, Provence finns i mitt hjärta och vi har varit där ett antal gånger. Två gånger har vi hyrt hus tillsammans med kompisar och kunnat njuta av traktens råvaror och laga till vår egen mat. Jag hoppas att jag någon gång i mitt liv kommer att återvända dit...

Det finns en sång som börjar: " Vill du följa mig till Provence, vill du dansa en kärleksvals med mig...?", Me dne finns inte att hitta, så ni får nöja er med denna:

Kroppens sanning

Jag läser en bok just nu...Ja, jag vet föga överaskande... Det handlar om våra inre övertygelser och hur vi skapar våra liv utifrån dem. Våra inre övertygelser är till största delen omedvetna och formas innan sju års ålder då hjärnan tar in all information utan någon form av kritisk granskning. Allt vi hör då tar vi till oss som sanningar. Utirfrån dess tidiga omedvetna övertygelser gör vi sedan val i livet som skapar vår livssituation. Våra övertygelser ligger också till grund för vad vi förväntar oss av livet och av andra människor. Har vi fått kärlek och bekräftelse tidigt i livet förväntar vi oss att få det senare också och gör val som leder till att vi lever ett liv där vi får våra förväntningar uppfyllda. Har vi däremot tidigt blivit berövade kärlek och bekräftelse och kanske då tror att vi inte är värda det, kommer att att göra val som leder till att vi upplever just detta.

Ja, detta låter ju deprimerande om man nu inte tycker sig ha haft en perfekt barndom. Kommer då hela livet att bli präglat av de första sju åren eller kan man ändra sina inre mer eller mindre omedvetna övertygelser? Ja, självklart kan man det. Själva nyckeln är just att avslöja de omedvetna övertygelserna och göra dem medvetna. Först när vi är medvetna om våra inre övertygelser kan vi börja förändra dem. På så sätt förändrar vi även våra liv, eftersom vi då kommer att göra andra val grundade på våra nya övertygelser.

Hur avslöjar man då sina omedvetna övertygelser? Ja, en väg in är våra känslor och vår intuition. När svåra saker händer i livet reagerar vi ofta med smärta, sorg eller ilska. Då har vi gyllene tillfällen att lyssna inåt på vårt hjärta och vår intuition och vi kan börja uppfäcktsfärden inåt för att ta reda på vilka övertygelser som egentligen styr oss...

En av mina arbetskamrater säger ofta: "Lyssna till ditt hjärta". Jag tror att många svar vi söker efter i livet finner vi i vårt eget hjärta och därför är den egna kroppens sanning viktigare än andra.

Här kommer en låt som inte har med inlägget att göra förutom just titeln....

Undrar vad alla skulle tycka om jag...

slutade sminka mig...
slutade använda smycken...
bara gick klädd i yogakläder...
rakade av allt håret...
tatuerade hela kroppen...
piercade alla möjliga delar av mig själv...
slutade duscha...
började snusa...
började röka...
hängde på facebook hela nätterna...
avslutade alla meningar med: "mannen"...

Förmodligen skulle inte folk bli så chockade som jag hade önskat, så därför blir det nog inget av med de här planerna.... Men seriöst så har jag faktiskt funderat på att tatuera mig ändå tills häromdagen när någon sa att gifterna från tatueringsfärgen lagras i hjärnan... Knäppare vill jag ju inte bli så det blir kanske ingen tatuering heller...

Men skit samma... I´m still a rockstar no matter what....

Kan man tävla i kärlek?

Så här ett par dagar efter den stora finalen i ni vet vilken tävling så kan man ju ställa sig den frågan. Många har ju envist hävdat att man inte kan tävla i musik och jag har ännu inte tagit ställning för eller emot. Vissa år sitter jag som trollbunden tillsammans med barnen framför dumburken och fäljer spektaklet och andra år har jag ingen aaaaning vem som sjunger vad och vilka som har skrivit... Det sistnämnda kan ju kvitta egentligen eftersom det tydligen bara finns tre låtskrivare i hela Sverige vad gäller låtar som kommer med i melodifestivalen. Eller är jag orättvis nu kanske...

Hursomhelst så tävlar vi inte i musik i vår familj utan i kärlek... Jag brukar tävla med mina barn i den här grenen och jag ser alltid till att det slutar oavgjort... för husfridens skull...Hur går det till då undrar säkert alla... Jo, det börjar helt enkelt med att någon utmanar någon annan genom att säga: " Jag älskar dig mer än du älskar mig" och då kontrar den andra med:" Nej, jag älskar dig mer". Sen håller det på sähär ett tag tills någon höjer ammunitionen med att säga: " Jag älskar dig miljoners" och sen följer: " Jag älskar dig miljoners miljarders". Och så där håller vi på tills jag hittar något sätt att avrunda det hela så att alla vinner och går ur fighten med hedern i behåll och lika älskad som alla andra....

En gång kom jag på att säga till dottern: " Jag älskar dig oändligt mycket". Då blev hon först tyst och visste inte vad hon skulle säga... Men kom snart igång igen och försökte trumfa över.

Appropå melodifestival så gillade jag den där Abbaliknande låten. Det kom flashbacks från 1974 då bästa kompisen och jag naturligtvis var Frida och Agnetha och mimade till "Waterloo". Behöver jag säga att jag var Frida.....

Discofeber på Ryet

I fredags drabbades Ryet av stora discofebern. Det var disco i metropolen Stehag. Kvällen inleddes med disco för 6-8-åringarna i en och en halv timme och sen var det 9-10-åringarnas tur i två timmar. Eftersom vi här på Ryet har svårt att hålla koll  på vem som är vilkas barn när det gäller att skjutsa till aktiviteter, hämta vid skolbussen eller se till att de får mat, bestämde vi oss snabbt för att turas om att skjutsa till discot. Vi har ju dessutom barn i olika åldrar så det blev några turer fram och tillbaka. Men vi vuxna var inte ledsna för det. Vi passade på att äta gott och dricka gott tillsammans mellan varven.

Kvällen utvecklade sig dock lite oväntat... Eller kanske egentligen inte så oväntat med tanke på hur de är... Männen vi lever med... Grannfrun och jag... Vi delar väldigt mycket... Numera även namnet... Nåja, jag ska komma till saken. När vi väl hade ätit och andra turen till discot var avklarad blev männen som besatta... Ja, inte av oss som man kanske skulle önskat, utan av att via två datorer få en GPS i en hjullastare att skicka SMS till en mobiltelefon... Ja, jag vet, detta låter märkligt, men hade ni känt dem så hade ni inte förvånats... Hursomhelst detta tillbringade dessa två herrar tre timmar med att få till stånd... Tror ni dem lyckades? Nej, rödflammiga i ansiktet och med tom blick fick de avbryta vid halvtolvsnåret med stora planer att ta upp kampen med GPS:en och mobilen en annan gång...

Här kommer en gammal discogoding så vi kan minnas 80-talets discofeber. Visst går man igång när man hör denna???