Eftersom de senaste åren har varit tämligen turbulenta finns det många "surdegar" i mitt hem... Dvs sådant som är jobbigt av olika anledningar att ta tag i... När livet lever med en och man upplever sig stå mitt i stormens öga är det sista man sysselsätter sig med att sortera ur garderober, städa uthus etc... Åtminstone har inte jag haft energi till sådant. Men sen några månader har jag fått en obeskrivlig lust att rensa ut det gamla för att ge plats år det nya... Men... Det kostar på... Och jag förstår nu varför orken har låtit vänta på sig... Det är oerhört smärtsamt att sortera i barnens gamla kläder och leksaker... Gamla foton som plötsligt dyker upp, från en lycklig tid innan allt blev så oerhört svårt, och omöjligt att reparera... Genast är den där sorgen och smärtan... Såren är vidöppna och allt känns som det hände igår... Mitt hjärta kändes som en urkramad trasa... Sorgen är på ett sätt fortfarande levande... Sorgen över ett brustet förhållande, en splittrad familj och den förlorade drömmen om en gemensam framtid med familjehögtider, barnbarn etc... Alla gamla saker, foton och minnen river upp allt igen. Men kanske måste jag igenom det, sortera ut det gamla för att verkligen gå vidare...
Många gånger har jag hört från nära vänner som verkligen vet allt som har hänt bakom kulisserna... "Hur orkar du? Hade jag gått igenom det du har gjort hade jag fallit ihop för längesen..." Det är kanske inte sant att de hade gjort det, mina vänner som säger så här... De är samtliga starka kvinnor som står pall för det mesta. Men samtidigt är det ett viktigt budskap till mig, när någon annan ser den situation jag har haft under de senaste åren, och speglar den tillbaka till mig på det sättet...
Jag tror jag vet varför jag ändå fortfarande står upp trots allt... Jag tror att jag har utvecklat en stark förmåga att faktiskt leva väldigt mycket i det som är just nu... Jag lever med mina erfarenheter, starkt närvarande just nu... Med starka förväntningar på resten av mitt liv... "The best is yet to come..."
Sen drivs jag av en fast övertygelse... Mina känslor är mina vänner... Jag tillåter mig att ha mina känslor oavsett vilka de är, MEN däremot agerar jag inte alltid utifrån dem... Jag har en fast övertygelse, och det är att hjärtat leder oss på rätta vägar men behöver ibland samarbeta med hjärnan.
Ibland vill människor mig väl och tycker att jag ska inte "grotta ner" mig i saker och akta mig för att "falla ner"... Det är tydligen heller inte bra att jag skiftar för mycket i stämningsläge... Jag skrattar lite för mig själv när jag skriver detta... Inget kan vara mer fel när det gäller mig... Jag mår oerhört bra av att ha så nära till mina känslor, och jag förstår verkligen inte varför det skulle vara något att vara så rädd för... Kanske är det så att en del människor som inte har så nära kontakt med sina känslor känner sig lite hotade av oss andra som faktiskt har det... Inte vet jag... Jag har bara min egen sanning och är rätt nöjd med den, trots att det ibland innebär att mitt hjärta känner sig lite urkramat...
