På väg mot fem-fem

 Jag har aldrig tyckt att det var någon big deal att nolla dvs fylla jämnt. Många tycker att det är en sådan milstolpe och stor händelse. Nja, så har jag inte känt. Däremot att femma… Det är fått mig att tänka och reflektera. När jag fyllde 45 år slog det mig för första gången att jag faktiskt började bli gammal. Med betoning på började för att ingen ska gå i taket. I år är det 10 år sedan jag fyllde 45 år och är man inte helt obegåvad på matte har man redan räknat ut att detta är året då jag fyller 55. Och ja, jag måste erkänna att det gör någonting med mig. 10 år till pension. I bästa fall. I sämsta fall förväntas jag väl arbeta till 67 eller 68. Hemska tanke. Jag förstår att många blir chockade över min inställning och tror väl att jag hatar mitt arbete. Det är givetvis inte fallet. 

Tillbaks till att fylla 55. Om inte allt för många år hägrar pensionen i alla fall och då börjar man ju bli gammal på riktigt. Insikten om att tiden inte är oändlig slår mig som en stekpanna i skallen. När man tänker så här är det ju oundvikligt att inte börja reflektera över sitt liv. Vad jag ville, hur det faktiskt blev och vad vill jag med resten av mitt liv? Stora frågor som kräver stora svar. Men, jag har ju aldrig varit den som har väjt för de stora eller svåra frågorna i livet. Jag har snarare gått rakt in i hetelden, stirrat sanningarna i vitögat och passionerat stått på barrikaderna för det jag har trott på.

MEN är det så jag vill leva resten av mitt liv. Nja, jag brinner fortfarande för det jag tror på, men är inte längre beredd att bränna mitt ljus i båda ändar. Nej, resten av livet ska jag låta mig mer inspireras av Ferdinand, ni vet han tjuren på julafton som sitter under sin korkek och luktar på sina blommor. Så ser mina drömmar ut för resten av mitt liv. Att stoppa händerna djupt i myllan och odla min egen mat, pyssla om djuren på gården som ger oss kött, ägg och honung, att njuta av Lyckebo gårds härliga omgivningar och att då och då bege mig ut i världen med gitarren på ryggen och sjunga sånger för dom som vill lyssna. 

Så hoppas jag livet efter 55 ska se ut för mig…

Mi casa, su casa

När vi flyttade till Lyckebo var vi båda rörande överens om att vi ville att gården skulle bli en plats där våra nära och kära kunde ses, umgås med varandra över en bit mat och trivas i allmänhet. Med tiden har Lyckebo också blivit en mötesplats för gamla och nya bekantskaper och det går inte många dagar mellan att det dyker upp någon här. En det vill bara köpa ägg, andra tittar in för att säga hej och många är naturligtvis bjudna hit med anledning av någon trevlighet. 

Det har inte gått ens tre år sen vi flyttade hit och när jag tänker tillbaka på alla fester vi anordnat blir jag varm i hjärtat. Födelsedagsfirande, jul i dagarna tre, spontangrillfest, midsommarfirande med proseccopicknick vid Tjörnarpssjön, ”After christmas”- middag… Listan skulle kunna göras ännu längre. 

Vi är välsignade som har så många härliga människor i våra liv och jag känner stor glädje och tacksamhet över alla er som vill komma till Lyckebo och dela en stunds liv med oss. 

Vår dörr är öppen, en kopp kaffe eller te fixar vi på några minuter och sen hänger vi en stund…

Välkommen!

Leva tills jag dör

För några veckor sedan fick jag en ny favoritlåt. Dansbandsmusik var önskad på en begravningsgudstjänst och min repertoarkännedom inom genren är minst sagt begränsad, så jag vädjade om hjälp av min prästkollega. Lasse Stefanz hade gjort en version av Mikael Wiehes ”Leva tills jag dör” som efter lite övning funkade någorlunda på begravningen. Jag var såklart tvungen att också lyssna in Wiehes egen inspelning och i samma stund jag hörde den blev jag förälskad. Ja, inte i Mikael alltså utan låten. Melodin, arret och framförallt texten. Texten i sig är en fantastisk hyllning till livet, och sjuder av en livsglädje jag har svårt att inte smittas av. Tanken slår mig att egentligen är det väl vad livet handlar om… Att leva tills man dör, att leva fullödigt varje stund och att leva så sitt liv så gott man kan där man har sin plats på jorden.