Träden gör det, så varför kan inte jag?

 Människor säger ofta till mig: Släpp det! Och många gånger så gör jag såklart det. Men ibland klarar jag det inte. Det är de gångerna något har hänt som gjort mig otroligt ledsen eller arg. De där situationerna som verkligen har sårat på djupet är svåra att bara släppa. Även om jag jobbar hårt på att släppa, så sätter de ärr som inte försvinner. 

Den här sommaren har gett prov på många händelser som har fått mig att fundera över hur lätt jag har att släppa saker. Frågan är hur lätt man egentligen ska släppa grejer? Kanske är det så att jag har släppt saker för lättvindigt tidigare och inte tillåtit mig att faktiskt vara arg, ledsen och besviken på människor för det som hänt? 

Och kanske, kanske jag borde klara allt bättre med tanke på att jag faktiskt är 55 år gammal nu och livet borde ha lärt mig vid det här laget. Men, nu är det inte så, utan jag blir både arg och ledsen för det som händer och har inte alls lätt för att släppa saker. Frågan är om jag någonsin kommer att med lätthet kunna göra det? 

Konserter, konserter, konserter...

 

Så var den då över. Den här sommaren då vi äntligen fick gå på konsert igen. Vi hade ju inför den här sommaren samlat på oss ett antal uppskjutna konserter från pandemiåren. Dessa har vi nu efterhand avverkat och de flesta har varit helt fantastiska. Många av de artister, vars konserter vi har varit på, har dessutom varit artister som har gjort avskedsturnéer. Det har naturligtvis varit extra roligt att gå på de konserterna. Samtidigt har de tillfällena även kantats av lite sorg över alla de artister som slutar framträda. 

Första helgen i september var magisk, då vi på fredagkvällen var på konsert med The Ark på Mölleplatsen i Malmö. En reunionkonsert med alla deras topplåtar och konserten genomsyrades av passion och spelglädje. Ola Salo är en sann estradör. På söndagkvällen satt vi i konsertsalen på Malmö Live och lyssnade till en annan musiker som också trivs på scen, nämligen Mikael Wiehe. En fantastik konsert med stor närvaro från huvudpersonen, fantastiska arrangemang av låtarna och duktiga medmusikanter. 

Andra ”gubbar” vi har lyssnat till denna sommar är bland annat Sting, Uffe Lundell, Thomas Ledin och tidigare i våras Bryan Adams. Både Sting och Bryan gjorde suveränt ifrån sig och bjöd publiken på både gamla godingar och nyare hits, samtidigt som de njöt av att möta sin publik igen. Ledin gav oss en härlig tidsresa med sina låtar, men verkade lite trött…

Finns också ett par konserter, där vi inte tyckte artisterna levererade. Faktiskt min favorit Uffe och mina favoriter vad gäller hårdrock: Whitesnake. 

Hursomhelst är det något särskilt att gå på konsert och då särskilt under sommaren. Inte mycket slår att tillsammans med några tusen andra lyssna till härlig musik under några timmar en ljummen svensk sommarkväll. 

Separationsångest i sensommartid

 Ja, så illa är det faktiskt. Vill inte, vill inte, vill inte höst och vinter... När andra säger att de ser fram emot hösten och känner sig taggade inför terminen, så brukar jag le och nicka som den väluppfostrade individ jag inbillar mig att jag är. Men inom mig skriker jag rakt ut: NEJ!!! Jag är inte redo, jag vill inte höst och verklighet. Jag vill fortsätta åka till min strand i Landskrona, simma i havet tills jag är blåfrusen, ligga på gräset ovanför stranden och lyssna till barnens stoj och skratt när de leker i sanden och klättrar på lekplatsen där. Tänka tillbaka på alla somrar med mina egna barn vid den stranden och hoppas på att få åka dit med barnbarn och bonusbarnbarn någon gång i framtiden. Känna känslan av hur hela mitt jag renas i vattnet där vid stranden där min själ får ro. Jag är helt enkelt beroende av havet och dess inverkan på mig.

Men, det är mer med sommaren jag älskar och är beroende av. mitt hem, vår gård med alla odlingar, växter, djur och platser som ger näring åt själen. Även kroppen får sitt i arbetet på gården med djur och odlingar. Att få följa lammen från lamning till nästan vuxen ålder, att få iaktta bina från rensningsflygning till invintring och att mötas av våra sköna hönor när man kommer för att ge lite grönt framåt kvällskvisten är stunder som gör livet värt att leva. 

Sommaren innebär såklart så mycket mer. Midsommar på gården, vänner, sill, en och annan nubbe och lite grill på kvällen och snack och förtrolighet till långt in på småtimmarna. Det är precis så vi vill ha det här på gården. Vi vill att våra vänner ska trivas med oss och med varandra. Våra barn och deras familjer hoppas vi alltid ska känna sig välkomna hos oss och att gården ska vara som deras andra hem.

Varma, magiska, ljusa sommarnätter som jag älskar dem och att tillbringa dem med människor jag älskar. Så är livet på Lyckebo. Namnet vi gav gården när vi flyttade in. Gården där lyckan bor:

Lyckebo.

Heligt förbannad

Finns en del saker som gör mig heligt förbannad. Orättvisor och  intolerans bland annat gör mig vansinnig. Men det som gör mig mest arg, är de situationer där jag upplever att jag inte blir respekterad, och ännu värre, inte accepterad för mina åsikter och värderingar och för den jag är. Det händer såklart inte så ofta, men när det händer tar det mig hårt och gör mig heligt förbannad. 

Jag upplever mig själv som en storsint person dvs jag accepterar människor som de är, och min bild av mig själv är att jag respekterar andra människors åsikter och värderingar och vilka vägval de gör i livet. Det innebär att jag förväntar mig detsamma från min omgivning. Ibland kan det vara svårt att få. Ofta förväntas jag tycka och tänka som majoriteten människor i de sammanhang jag befinner mig i, och det har aldrig passat mig att foga in mig dem. Så därför jag är som jag är, love me or leave me.