Hastighetsskyltar är väl tänkta som rekommendationer eller????

Det där med att hålla hastigheten har aldrig riktigt varit min grej... På mitt förra jobb var jag känd för att köra fort som bara den, men på mitt nuvarande jobb har jag mörkat länge hur fort jag egentligen kör... När människor åker med i bilen gör jag allt för att behärska mig och min lust att köra fort, och anstränger mig för att bete mig som en sansad bilförare. För det mesta lyckas jag, men vid ett tillfälle när min kollega åkte med mig tappade jag kontrollen. När vi väl var framme vid Lomma kyrka sa han: "Du kör ju som en raggare." Men egentligen är det nog inte mitt fel. Jag tror att man kan skylla det på generna som så mycket annat. Vad jag minns från min uppväxt var att min pappa var ganska benägen att köra fortare än man fick... Och ibland även med en släp hängades bakpå...Den uppfattningen delades dock inte av min morfar som brukade säga att min pappa körde lugnt och försiktigt, men att min mamma körde som en galning... Så egentligen är det nog inte mitt fel att jag kör som en dåre, utan snarare mina föräldrars...

Ett närmast erotiskt förhållande till sushi.

I somras mitt i all flyttstressen hade jag förmånen att bli inbjuden till en sushikväll i Lund. Spännande tyckte jag, men jag måste erkänna att jag gick dit med viss vånda. Jag kände nämligen bara en person på festen och misstänkte att festens gäster i övrigt bestod enbart av tjugofemåriga killar. Som tur var hade jag inte rätt i min misstanke utan festen bestod av folk i alla åldrar och såklart inte bara män... Det bjöds på alldeles utsökt sushi och till bordsgranne hade jag en ung man som jag försökte konversera lite med. Han svarade inte när jag tilltalade honom så jag lade min hand lätt på hans arm för att påkalla hans uppmärksamhet. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han ryckte till helt oväntat och sa lite abrupt: "Stör mig inte när jag äter, jag har ett närmast erotiskt förhållande till sushi." OK, tänkte jag, bäst att göra som han säger... Jag gillar också sushi, fast inte riktigt på det sättet... Nåja, vi åt och sen var det dags för att spela något märkligt tärningsspel. Jag som hade huvudet fullt av flytt, renovering och separation och dessutom hade druckit ett par öl slutade lyssna på reglerna redan efter regel nummer ett. Jag lovar, det förklarades regler i minst tio minuter. Jag tänkte krasst att jag fattar väl efter ett tag... Tji fick jag. Varenda gång jag skulle kasta de där tärningarna gallskrek folk av förtjusning. Hur jag än gjorde bröt jag mot någon lustig regel. Man fick inte vidröra brickan, man fick inte ta upp den minsta tärningen först etc etc. För att göra en lång historia kort, så förlorade jag stort. En sak är säker sushi äter jag gärna och ofta, men tärning kommer jag aldrig mer att spela...

Själsfränder, finns dom???

Ja, som den flummiga hippie jag är så tror jag ju det... Nu behöver inte alla jag känner genom jobbet bli jättenervösa när de läser det här... Jag tror fortfarande på Gud och är kristen. MEN jag tror i alla fall att det finns själsfränder. Egentligen är det inget konstigt med det begreppet. Ni vet hur det är ibland i livet när man träffar någon, och efter bara ett litet tag så känns det som om man har känt varandra länge. Man är helt enkelt på samma våglängd. Med ens själsfränder kan man ibland bara titta på varandra och man vet vad den andre tänker. Man vet vad den andre kommer att skratta åt och man behöver inte förklara sig så mycket... Den andre vet redan vad man menar. Det finns en trygghet i igenkännelsen, att man är sedd och genom det också bekräftad. Men hur vet man vem som är ens själsfrände då? Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan... Det känner man inom sig...

Too much love will kill you.

Too much love will kill you... Är det så? Nej, det vill jag inte tro... Men ett är säkert och det är att det kan göra ont att älska och att gränsen mellan hat och kärlek är hårfin. Men för mycket kärlek kan det aldrig bli. Man måste bara våga välja kärleken när den kommer till en. Man måste våga förlora fotfästet en stund för att vinna världen. Man kan aldrig veta om kärleken kommer att bestå. Om den blinda förälskelsen kommer att djupna till bestående kärlek. Ibland räcker det inte att älska varandra. Det kan bli för svårt i längden att leva tillsammans och då kan kärleken sina. Då måste man släppa taget och låta den andre vandra vidare på sin livsresa. Det är väl det som är det svåra i kärleken... Att släppa taget om den andre utan hat och ilska. Frågan är om det är möjligt då man en gång har älskat varandra djupt. All ilska och allt hat har naturligtvis sin källa i sorgen över den kärlek som gått förlorad.

För egen del kan jag bara säga att jag har älskat och förlorat. Såren efter den brustna kärleken är djupa och innan de har läkts kommer jag inte att våga älska igen...

Jag är världens största sadist..

Jag är alltså inte bara periodare utan numera även sadist. Enligt mina barn alltså. Jag tycker nämligen att vår otroligt feta katt Molle kan vara utomhus kortare stunder. Men den uppfattningen delar inte mina barn. När jag gör mina tappra försök att få katten att gå utanför dörren så skriker de båda två i högan sky och ropar om hur taskig jag är mot Molle. Från början lyckades de få mig att känna skuld över att jag faktiskt tyckte att katten någon gång kunde vistas utomhus( och, nej, det är inte en raskatt), men nu kontrar jag krasst med att de gärna får börja rensa kattlådan när de vill. Då brukar de båda två lomma iväg molokna och plötsligt är de överens om att Molle visst kan behöva gå ut. MEN eftersom jag har börjat tröttna lite på dessa små minidramer, som tydligen måste upprepas varenda gång jag vill släppa ut katten, har jag börjat släppa ut honom i smyg. För det mesta lyckas jag, men nåde mig om de upptäcker det. Då är jag inte vatten värd. Om jag lyckas släppa ut honom utan att de upptäcker det, och sen blir tvungen att tala om att han är ute, har jag all möda i världen att övertyga dem om att han verkligen ville gå ut. Men det kommer väl en vår någon gång och då ska kattf-n ut. Tills dess antar jag att det är jag som rensar kattlådan...

Jag är en periodare.

Jag förstår att ni blir helt chockade när jag outar mig så här på bloggen... MEN nu är det inte alkohol jag tänker på utan mitt bloggskrivande. Ja, nu blev det väl mindre intressant genast kan jag tänka mig.

Men när det gäller mitt bloggande är jag i allra högsta grad periodare. Ibland flödar inspirationen och behovet över och ibland är det bara tomt, tomt, tomt. Men så är mitt liv i övrigt också. Ibland flödar livsglädjen över och ibland är det bara meningslöst.

Men någonstans finns det en svag tillförsikt om att någon gång kommer topparna och dalarna att jämnas ut något och jag kanske inte längre är någon periodare i mitt liv...

Moving on...

De senaste dagarna när jag har slagit på radion har den här låten spelats på radion. Som vanligt lyssnar jag mycket på texten och alltid hittar jag något som talar till mig på något sätt. Jag brukar lite skamset tänka att jag nog är en ovanlig musiker som lägger större vikt vid orden än musiken. Men kanske har den här sången något att säga mig just nu. Så många tankar som har fyllt mitt huvud på sista tiden om skuld, misslyckande, bristande tillit och tvivel. Den förtärande oron  över om mitt beslut var fel beslut. Ibland letar jag vilset efter styrkan att övertyga mig själv om att det kommer att ordna sig. I sådana stunder kanske jag ska lyssna på den här sången...

Pappa, jag vill ha en italienare...

Liksom Charles Ingvar Jönsson har jag en plan. Det är inte vilken plan som helst. Det inbegriper hela mitt liv och jag är starkt övertygad  om att det kommer att bli precis som jag har planerat. Jag tänker naturligtvis inte avslöja hela planen här och nu, men jag kan avslöja en del av den.

Om tio år ska jag åka till Italien och jobba på en vingård i Toscana. Tills dess har jag naturligtvis lärt mig italienska. "The language of love". Varför om tio år kan man fråga sig? Jo, då börjar mina barn bli stora och då äger jag min tid igen. Nåja, planen är såklart lite mer spännande än att bara trampa druvor. I hela det här projektet ingår nämligen också en het romans med en italiensk vingårdsägare. Så, pappa, jag vill ha en italienare, uppfödd på pizza och pasta...

Idag har jag inte varit frisk utan bara svettig

Idag har jag svettats rejält precis som igår. Skillnaden är bara att idag satt jag bara stilla och svettades. Ikväll har det nämligen varit lite reunion med ett par goa tjejer jag var i Israel med. Kvällen inleddes med god rödbetssoppa på Bergagården och därefter gick vi på kvällsmässan där. Efter mässan var det dags att svettas. Vi åkte till kallbadhuset i Bjärred och bastade och sen var det dags för den stora prövningen. Att bada i havet... Behöver jag säga att det var bara två av oss som var vikingar och badade? Och ja, ni gissade rätt... jag var inte en av vikingarna... Men jag är nöjd och glad ändå och konstaterar att man kan inte vara stor och stark och klara allt alltid. Ibland måste man bara få fega ur...

Frisk och svettig

Idag har jag varit i den fina staden Helsingborg på en mycket bra kurs i rytmik för förskolebarn. Då vi alla fick prova att sjunga sångerna och göra rörelser till blev jag så sugen på att röra mig mer. Vart  beger man sig då? Jo, naturligtvis till Friskis och Svettis, därav den otroligt vitsiga överskriften till inlägget... Ja, nog blev jag svettig alltid, men frisk kan jag inte påstå att jag kände mig. Snarare dödsjuk efter tjugo minuters hoppande och viftande med armarna. Jag kände mig verkligen malplacé och väntade bara på att ledaren skulle komma fram till mig och säga till mig att jag borde gå på ett lättare pass. Märkligt hur man kan gå på ett fuegopass och fixa det hur bra som helst, men hålla på att avlida av ett vanligt gympapass...

Hursomhelst får jag väl masa mig dit igen, men innan dess måste jag införskaffa en sport-BH. Jag är ju inte direkt Dolly Parton, men nog hoppar de upp och ner rejält ändå...