Mycket snack och lite verkstad...

Ibland tänker jag att det är lätt att ta stora ord i sin mun, men värre att verkligen leva upp till vad man utlovat. Och vilket är viktigast??? Är det tanken som räknas eller de handlingar vi gör som är viktiga??? Personligen är jag trött på ord. Att människor bedyrar mig att jag är viktig för dom och att de bryr sig så mycket om hur jag mår betyder inte ett skit om deras handlingar säger något annat.

Och vad kan man egentligen förvänta sig av andra? Det som kvinnor ofta ägnar sig åt... Att ringa och älta i telefon hur tråkigt livet är, hur knäppa deras män är eller hur jobbiga ungar dom har... Det är något som knappt intresserar mig sen ett antal år tillbaka... Jag behöver annat från människor... Jag har heller inget behov av att människor ömkar mig... Jag har inget behov av att höra hur synd de tycker om mig eller att de förstår hur jobbigt jag har det... Jag uppskattar reflekterande samtal med ett ömsesidigt givande och tagande. Det är ibland svårt att få att fungera... 

Alla de här tankarna har lett till att jag på senaste tiden har börjat att omvärdera mina relationer... Detta har gjort att jag helt krasst har börjat fråga mig vad jag egentligen får ut av en del relationer... Jag är inte färdig ännu, men jag kan säga som så...

Jag gillar inte allt jag ser...

Är ensamhet frihetens pris?

Just nu känns det som om det inte finns något mer befriande än att vara för mig själv... Missförstå mig inte... Jag älskar att umgås med människor och blir oftast glad av det. Men lika mycket som jag behöver vara tillsammans med människor jag trivs med, lika stort behov har jag av enskildhet. Tid att tänka mina egna tankar, ladda batterierna och bara vara... Låter det som en klyscha? Ja, det gör det kanske... Men det är sant likaväl.

På sista tiden har jag dessutom kommit att börja omvärdera mitt förhållningssätt till andra människor. Jag ser saker i ett nytt ljus och ibland måste jag erkänna att jag gillar inte det jag ser... Jag har börjat fundera över vad jag egentligen får ut av en del relationer jag har... Låter det egoistiskt??? Ja, det kanske det är... Men då får det vara det... Jag har många fantastiska vänner, nya som gamla, och en härlig familj och släkt... Men jag har bestämt mig för en sak... I fortsättningen måste jag värna mig själv bättre och inte tro att jag har oceaner av kraft att ge åt andra... Inte alla kommer att acceptera detta. Det vet jag.

Jag vill leva ett liv utan att känna mig tvungen att infria människors krav och förväntningar på mig, och om jag då blir ensam... Ja, då får det bli så...