Lite svikt i steget...

Är för tillfället helt insnöad på Lisa Ekdal och hennes nya låtar. Just nu är det min högsta önskan... Lite mer svikt i steget... Så fort jag är ledig och hemma själv eller med barnen känns livet så tungt trots allt positivt jag har i livet... Allt tar emot och jag är bara trött,  nedstämd och orkar inte mycket. Och framförallt så hittar jag inte vägen ut... För alla som blir oroliga nu... Ja, jag har någon att prata med. Nej, jag vill inte ta medicin mot detta... 

Jag lever med ett hopp att det ska gå över av sig själv... Men jag har snart börjat tappa det hoppet och det gör mig vilse... Jag hittar inte vägen igen. Samtidigt som jag behöver människor i mitt liv, så har jag inget att säga, så därför hör jag inte av mig till någon... 

Men... Alla ni som brukar oroa er... Gör inte det! Det löser sig, på något sätt...

När alla vägar leder hem...

Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger om hur det är när alla vägar leder hem. Reflekterar över att jag själv har så svårt att hitta hem i mig själv. På ett sätt är jag oerhört trygg i mig själv och den person jag är och har också en väldigt stark självtillit. Jag har ju också haft långa perioder i mitt liv då jag inte har haft någon att luta mig mot, att lita helt och fullt på, så naturligtvis har jag blivit självgående på många områden. Människor som har funnits nära mig har också uppvisat ett oberäkneligt beteende som har gjort att jag aldrig räknar med att något ska bestå, utan att allt kan förändras på en sekund. Trots detta har det gått bra mestadels för mig i livet. Jag är av segt virke och många av mina upplevelser har bara gjort mig starkare... 

Men... De senaste åren har något hänt... Jag orkar liksom inte längre... Den där geisten och styrkan finns liksom inte längre att hantera livets berg- och dalbanor. Vad händer med mig då? Jag som alltid har känt mig trygg i vetskapen om att jag kan klara så mycket själv, vad händer med mig och min inre trygghet när jag inte kan det längre? Jag hittar inte vägen längre som jag gjorde förr, jag hittar inte vägarna som leder hem... Som leder till lugn och ro, till tryggheten...

En efter en går de...

För ett par dagar sedan lämnade ytterligare en släkting jordelivet. Även om personen i fråga har varit sjuk länge och okontaktbar, och det absolut bästa var att min släkting fick somna in, så blir ändå sorgen påtaglig . En person som har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas och som jag har många minnen av, är nu plötsligt borta. Och återigen blir det tydligt... Hur skört livet är och att vi måste ta vara på varandra, värdesätta de relationer vi har och vara rädda om oss själva och varandra. 

Ränderna går liksom aldrig...

Av olika skäl, som jag inte tänker gå in på här, tillbringade jag en stor del av min barndom ensam. Jag har inga syskon och jag lämnades ibland ensam på ett sätt som inte direkt är bra för ett barn. Därför lärde jag mig tidigt att lita till mig själv och min egen förmåga att ta hand om mig själv. Jag blev självständig och stark. Jag blev det därför att jag hade inget val. Hela mitt vuxna liv har i princip gått åt till lära mig att leva på ett annat  sätt. Att be om hjälp, att inte ta ansvar för allt och alla i tid och otid och att inte ställa så höga krav på mig själv. Med årens lopp har jag blivit bättre och bättre på det här. 

Jag minns när jag var liten att jag ofta kände mig ensam. Inte på det sättet att jag inte hade någon att leka med, utan verkligen ensam. Att där fanns ingen som brydde sig om mig, att där fanns ingen som tog hand om mig. 

Den där starka ensamhetskänslan följde mig upp i vuxen ålder, men jag blev bättre och bättre på att slå undan den. Jag var ju stark och självständig och fullt kapabel att ta hand om mig själv.

Med årens lopp och med livet som har givit mig några knockouter har det blivit svårare och svårare att slå undan ensamhetskänslan. Och det som kanske gömmer sig bakom den känslan... Rädslan för att min känsla är kanske sann... När det väl gäller, när allt faller samman... Om mitt liv eller jag skulle falla ihop, så finns det ingen där... Jag skulle sta... Ensam...