Vem är det egentligen som ska vara tacksam???

Ja, den frågan kan man verkligen ställa sig... Jag blir alltid lika förbannad när jag läser idiotiska inlägg på fejjan som handlar om att asylsökande, romer etc ska vara tacksamma mot oss svenskar för att de får komma till Sverige och att vi hjälper dem. För mig är det en fullständigt absurd inställning... Missförstå mig inte... Jag är stolt över att vara svensk och jag är stolt över det svenska... MEN... Svenskheten sitter inte i nationsgränserna utan i kulturen och traditionerna. Och... Jag är övertygad om att varken vår kultur eller våra traditioner hotas av andra nationaliteters kultur och traditioner. Förutom att jag är svensk är jag också världsmedborgare. Som världsmedborgare är varje människa min broder eller min syster. Dvs jag bryr mig inte mer om någon som är svensk än om någon som är kines, mexikan, sydafrikan eller ryss. Vi är alla människor med lika värde och lika rättigheter.

Men vi vet ju alla att så är inte fallet... En del av oss har haft turen att födas i rika länder. Andra  har haft oturen att födas i fattiga länder. I Sverige lever vi ett liv där vi lan äta oss mätta varje dag, vi har tak över huvudet, de flesta av oss kan försörja oss själva, våra barn får gå i skolan, det är straffbart att slå kvinnor och barn... Listan kan göras oerhört lång på hur förmånligt det är att få leva i Sverige... I många länder på jorden lever människor ett liv som är en daglig kamp för överlevnad. Där krig, våld och svält är en del av vardagen och där man bara kan drömma om att sitta samlad med familjen i trygghet kring ett middagsbord. 

Så man kan ställa sig frågan vem det egentligen är som ska vara tacksam... Är det de som med nöd och näppe lyckats fly undan krig, fattigdom och svält för att försöka skapa ett bättre liv för sig själv och sina barn i ett nytt land, eller är det de som har haft nåden och turen att födas i "rätt" land???

Lite stillsamt AW en fredagseftermiddag på församlingshemmet...

Jobbhelg stundar och som den seriösa och ambitiösa kyrkomusiker jag är, så har jag laddat för en lugn helg... Allt för att vara i form på jobbet...


Men... På en sekund kan allt förändras... Och det börjar koka av fredag i blodet... Som vanligt har jag tjänstgjort på begravning idag, och efter det anlände jag till församlingshemmet lagom till kaffet... Bra tajmat, eller hur??? Lite extra festligt tilltugg hade vi, då det fanns mängder med popcorn kvar från barnverksamhetens julgransplundring... Och genast infann sig en stämning av afterwork, då vi alla satt och mumsade på popcorn och samtalet blev konstigare och konstigare... På något lustigt sätt var alla till slut väldigt engagerade i hur de på bästa sätt skulle kunna hjälpa mig att hitta en man... Ja, det var i princip bara drinkarna som saknades...


Skratten var många och vi får väl hoppas att det inte finns någon dold kamera i församlingshemmet som har förevigat eftermiddagens stillsamma AW...

Dags att ta tabberas...

Ja, den senaste veckan har jag ätit julgodis, julkakor, druckit glögg, ätit choklad och dessutom tvingat barnen att äta upp sitt godis... Allt för att få slut på alla frestelser i huset och försöka återgå till en normal livsstil efter alla frosserier under helgerna... Ja, frosserier är kanske till att ta i, men ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt missunnar mig njutning när det ges tillfälle... Fira bör man annars dör man... Och det gäller såklart även mat och dryck... Måttlighet är inte, och har aldrig varit min starka sida på något område i livet... Jag är inte direkt någon lagompersonlighet... Tyvärr... Ibland önskar jag att jag hade varit lite mer lagom egentligen... Nej, jag bara skojar såklart... Men det låter ju bra när säger det... Lite politiskt korrekt, som jag aldrig lyckas vara eller ens försöker vara...


Så nu är det helt enkelt dags att ta tabberas på julens godsaker...

Tills månen är full, då slås allt omkull...

Ja, nu är månen full igen... Som vanligt får det mig att reflektera över livet och allt i det... Den här gången funderar jag mycket över hur jag är och inte är... Och framförallt hur mycket jag är eller inte är... Svårförståeligt? Ja, antar det, men jag får väl försöka förtydliga mig...


Jag är en person som skrattar högt, oftast gapskrattar faktiskt, jag pratar högt, säger vad jag tycker, gråter om jag behöver det och blir lätt arg om någon blir orättvist eller illa behandlad. När människor försöker ljuga för sig själv eller andra blir jag lätt provocerad och vill avslöja både mina egna och andras livslögner. Med årens lopp har jag lärt mig att respektera andra människors "livslögner"... Naturligtvis äger inte jag tolkningsföreträde på hur någon ska leva sitt liv. 


Men jag har aldrig tigit när jag har tyckt något har varit fel... Tiger man så samtycker man... Och visst... Det har kostat mig en del smällar genom livet. Frågan är om det alltid har varit värt det... Kanske... Kanske inte... Jag kanske inte förändrar så mycket genom att säga vad jag tycker eller visa osminkat vem jag är... Men en sak vet jag... Jag har min integritet, och på morgnarna när jag tittar i spegeln så vet jag... Jag är sann mot mig själv och andra, och jag kan gå med ryggen rak och huvudet högt...


Men så ibland tänker jag... Om jag bara hade varit mindre temperamentsfull, mer jämnmodig... Då hade kanske mitt liv varit lite enklare... Så jag kan bara hålla med Uffe Lundell när han sjunger: "Gud, du borde gjort mig något lugnare..."

Är tydligen mansslukerska utan min vetskap...

Ja, det verkar ju inte bättre... Ibland känns det som om man inte kan prata med en man eller skoja lite raljerande eller överhuvudtaget vara det minsta lilla trevlig, utan att en del män inbillar sig både det ena och det andra... Jag skriver en del män , eftersom det naturligtvis inte gäller alla... De flesta män är ganska sansade och förstår när en kvinna bara är vänskapligt inställd mot dem. MEN... Sen finns det ju den andra lilla klicken som väljer att tolka minsta lilla gest som flört eller början på något... Tyvärr eftersom jag är som jag är råkar jag ibland utför att män tror att jag stöter på dem utan att jag överhuvudtaget menar någonting åt det hållet... Låter naivt kanske ni kan tycka, men så funkar jag... Så tydligen är jag lite utav en mansslukerska... Skämt åsido, jag tycker inte det själv faktiskt... Snarare kan jag tycka att de män som övertolkar minsta lilla skoj eller trevlighet från min sida borde ta och tagga ner... Jag tycker om att vara vän med både kvinnor och män... Och jag lovar... När jag verkligen är intresserad av en man... Då märks det!!!

Upp till kamp...

Nej, jag har inte blivit röd, om nu någon av mina före detta partikamrater började svettas... För tillfället anser jag att vi som bor i det här landet som kallas Sverige har mycket större problem än vilken färg det är på vår partibeteckning... Jag har en gång bestämt mig för att inte delta i politisk polemik på nätet, varken på fejjan eller här på min alldeles privata egoblogg. MEN, nu är måttet rågat... Det blåser mörka och kalla vindar i vårt en gång så trygga, blågula land. Och... För att kunna möta min egen blick i spegeln på morgonen även fortsättningsvis så måste jag höja min stämma även här... Ni som känner mig IRL vet ju att jag inte direkt är rädd för att säga vad jag tycker oavsett vad andra tycker om det... So here goes...


Ni som röstade på Sverigedemokraterna och är stolta över det... Och på fullt allvar tycker pga att 13% röstade på ett öppet främlingsfientligt parti, så bör man ta det på allvar... Skrattretande tycker jag, då faktiskt 87% röstade på icke främlingsfientliga partier. Mot 87% står sig 13% slätt...


Ett annat roligt argument jag har hört är: Sverigedemokraterna har många bra förslag i sitt partiprogram som gäller vård, pensioner etc. Ja, det har de säkert... Det har alla partier. Men när det gäller Sverigedemokraterna så bleknar de andra förslagen när partiets skrifter och motioner i riksdagen präglas av homofobi, islamofobi och ett förtäckt kvinnoförtryck.


Oavsett om jag vet om människor i min närhet röstar på Sverigedemokraterna eller inte blir jag ibland mållös över vad som kommer genom människors munnar... En del verkar på fullt allvar tro att de är förmer bara för att de råkar vara födda i Sverige.
Ett klassiskt uttalande angående flyktingar: "De ska vara tacksamma att de får komma hit och få hjälp av oss." Jag förstår faktiskt inte varför de ska vara så tacksamma... Vi, etniska svenskar, har råkat födas i Sverige och det ska VI vara oerhört tacksamma för. I det här landet har vi inte upplevt krig på en massa herrans år, vi svälter inte, vi har tak över huvudet, våra barn får gå i skolan etc etc. Man kan bara konstatera att vi har det fruktansvärt bra. Men det är klart... Lite problem har vi ju... Det är ju alltid lika svårt att besluta sig för om man ska ha Iphone 5 eller Iphone 6... Ibland har man kanske inte heller råd att åka på tre utlandssemestrar utan bara två... Det är ju också jobbigt...


Människor som flyr undan svält och krig har inte haft samma tur att födas i rätt land... Vilka är vi då att sätta oss på höga hästar och tycka att de ska vara tacksamma för att vi hjälper dem? Vi borde istället skämmas över vår överdådiga livsstil, som gör att vi i vårt land bidrar i hög utsträckning till att jordens resurser överutnyttjas.


Sen har vi ju ett annat hett ämne... Det ökande tiggeriet... Många av tiggarna är rumänska romer. Favoritargumentet där är ju underbart... " Men, det är ju Rumänien som har gjort fel, inte vi i Sverige." Fantastiskt... Klart att Rumänien behandlar romerna illa, ingen tvekan om det... Men... Legitimerar det oss att bära oss lika illa åt då? Sverige ska självklart agera på ett internationellt plan, men samtidigt finns gräsrotsnivån... Medmänniska hjälper medmänniska... Men är det inte organiserade ligor då tänker säkert någon. Nej, i nuläget har inte myndigheterna några tydliga bevis för att tiggeriet skulle vara organiserat i någon högre utsträckning.


Ja, ska vi då också ta moskébränderna när vi ändå är igång... Som bekännande kristen har jag inget som helst problem med religionen islam. Jag tror på alla människors rätt att tro på vad de vill och rätt att utöva sin religion så länge man följer svenska lagar och inte kränker någon. Däremot har människor i alla tider, och kommer att fortsätta med det så länge mänskligheten finns till, begått övergrepp och illdåd i religionens namn. Låt oss då istället gemensamt hålla dessa förövare ansvariga för sina gärningar och lägg inte ansvaret på religionen.


Till sist vill jag bara säga att jag är otroligt stolt att vara svensk... Jag är stolt över den svenska kulturen och de svenska traditionerna... MEN... Det svenska... Svenskheten... Sitter inte i nationslinjerna... Blir inte hotat av att vi är solidariska med andra människor som inte har haft turen att födas i vårt fantastiska land...


När det kommer till kritan... Från Sverige till Australien, Chile till Vitryssland, Mexico till Japan, Sydafrika till Kanada... Så är vi allesammans människor... Boende på en och samma planet...


Så... Upp till kamp... För medmänsklighet och solidaritet...