Visst gör det ont när knoppar brister...

Idag har jag varit ute och planterat lökar... Ja, jag vet... Ännu ett bevis på min konstighet!!! Jag menar vem planterar lökar dagen innan nyårsafton??? Jo, jag, som beställde dem försent och sen kom frosten tidigt... Jaja, det gick ju bra såhär också.

Under tiden jag gick runt in trädgården och puttade ner hundratals lökar slog det mig att nu går det ju mot ljusare tider igen och allt börjar om... Snart dags att så fröer, snart knoppas det och allt blir grönt igen. Ett mycket påtagligt bevis för detta är min röda julrosor som knoppas nu och snart slår ut! Underbart att se tyckte jag. Även på andra växter kunde jag se begynnande knoppar. Detta kom mig osökt att tänka på Edith Södergrans dikt:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Hon har som ingen annan fångat i ord precis vad det handlar om i livet. Att förändring gör ont, är svårt och att man många gånger tvekar och är rädd. Men när man låter sina knoppar brista och vågar förändringen till sist kan man inget annat än att sätta sin tillit till livet.

 

 

 

Jag går igång på köksredskap.

Finns inget som får igång mig, som tanken på olika köksredskap... Nördigt??? Javisst, oerhört nördigt... Men det är faktiskt sant... Jag kan gå väldigt länge och titta på rostfria durkslag, minirivjärn och allehanda andra kökstillbehör. För att inte tala om specialverktyg som smörkulare och ciseleringsjärn... Då faller jag nästan i trans... 

Man kan undra var den här underliga böjelsen kommer ifrån... Jag inte vet jag egentligen... Det enda jag vet är att det på alla möjliga håll i släkten finns ett stort intresse för mat. Båda att äta och att tillaga. Det finns traditioner långt tillbaka i familjen där man har levde närmre Moder Jord än vi gör idag, och där man satte en ära i att tillvarata det skog och mark kunde ge. Detta arv har varit främst kvinnornas arv att bära. Någonstans inom mig finns en stolthet över att föra detta arv vidare. Att sylta, lägga in, baka och laga bra mat är något kvinnorna i min familj alltid gjort, och det vill jag också göra... Med stolthet kan jag säga att jag kommer från en familj med starka kvinnor som har burit de kvinnliga traditionerna vidare genom generationerna med huvudet högt.

Så kanske är det inte så konstigt att jag går igång på köksredskap...

Mamma, jag har ju scenskräck.

På Luciadagen häromveckan hörde jag min dotter uttala dessa ord på väg uppför gången till Stehags kyrka. Dottern skulle medverka i luciatåget i kyrkan och hade drabbats av stora skälvan inför denna händelse. Svårt chockad över min dotters uttalande försökte jag desperat att sätta mig in i denna känsla som kallas scenskräck... Jag som aldrig gjort något annat än att älska scenen... Oavsett om jag har spelat teater eller sjungit så har jag älskat att stå på scen, vara i rampljuset och motta folkets jubel. Ja, jag vet, jag verkar ju vara en ovanligt odräglig och självupptagen person. Det är jag nog inte egentligen. Min drivkraft är inte primärt att få uppmärksamhet utan att kunna förmedla något till människor och att beröra människors hjärtan. Därför älskar jag att stå på scen, där jag har möjlighet att nå ut till många samtidigt...

Så därför delar jag inte min dotters scensskräck... (Och jag kan inte annat än att undra var de generna kommit från, kanske är hon en bortbyting...)

Så här vackert var det utanför Stehags kyrka på luciadagen:

Är allt bara en dröm???

Ibland tror jag att allt som har hänt de sista åren bara är en dröm, och att endera dagen kommer jag att vakna upp och allt är bra och som vanligt. Det vill säga att jag bor med min familj i det gula huset i Öslöv och inget av det som har skett de senaste åren är sant utan bara en dröm. Men efter ett tag inser jag att det är så här mitt liv ser ut nu... Då undrar jag... Vad är egentligen meningen... När man ska vakna varje dag och bara kämpa, kämpa hela tiden...

En av mina närmaste sa för ett tag sen till mig att snart vänder det, snart kommer medvinden... Men jag har svårt att hålla modet uppe, att härda ut och vänta... Jag har gjort det så länge nu... Vindarna måste vända, annars orkar jag inte...

Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Ja, jag säger eventuellt, för egentligen vet jag inte med säkerhet om det verkligen förhåller sig så. Att jag håller på att bli tokig alltså. Det är lördagkväll och jag dansar runt hemma själv i vardagsrummet som en galning och har lyssnat på Pink hela kvällen. Ja, faktiskt är jag hemma fast det är lördag. Jag förstår att ni blir förvånade eftersom jag numera är en riktig partypingla. Det har jag väl alltid varit, men nu har jag äntligen kommit ut...

Då kan man ju fråga sig vad som  har fått mig att dansa runt som en toka... Jo, eftersom jag inte bänkar mig framför tv:n på kvällarna och tittar på "Så mycket sämre" eller "Så mycket bättre" eller vad det nu heter... Eller "Hollywoodfruar" eller "Solsidan" eller något annat program som man bara "måste" se, så hittar jag på annat på kvällarna hemma. Ikväll fick jag den ljusa idéen att sortera i mina bokhyllor... Jag har ikväll slängt och sorterat ut gammal skit sen decennier tillbaka, och när jag började bli klar med det kände jag mig så glad, så jag var tvungen att höja musiken och rocka loss. När jag hoppad omkring så kände jag mig inte riktigt som jag skulle, men vad gjorde det? Så jag vet inte... Eventuellt håller jag på att bli tokig...

Jag är inte Tomas Tranströmer tyvärr.

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."

 

Jag önskar att det vore jag som hade skrivit meningen ovanför, men det är det ju inte. Jag funderade ett tag på om jag skulle stjäla den, och låtsas som om det var jag som skrivit denna poetiska mening. Men efter noggrant övervägande kom jag fram till att det förmodligen är olagligt. Jag vill ju inte att mina barn ska ha en mamma som sitter i fängelse för att hon har stulit en mening från Tomas Tranströmer.

Men om vi nu låter TT ha äran (som sig bör) för denna vackra och innehållsrika mening, vad vill den säga oss? Ja, det är ju såklart olika för var och en, men för mig handlar det mycket om att våga gå vilse. Att våga gå vilse i livet innebär att man utsätter sig för risken att det ibland händer oväntade saker som man gör att livet tar en helt annan vända. Men om man alltid trampar de invanda stigarna, gör som man alltid har gjort och styr upp livet så mycket man bara kan, riskerar man att missa de där oväntade gläntorna i livets skog.

Det är viktigt med ett bra avslut del 2.

Ja, jag kände att jag inte hade sagt allt när det gällde det här med avslut... Problemet för mig är kanske inte som många tror att jag har problem att gå vidare och att avsluta. Problemen tycker jag är hur man förhåller sig till de personer man inte kan lämna bakom sig, utan är tvungen att fortsätta ha någon form av relation till. Man kanske har haft en konflikt eller har någon blivit djupt sårad eller har något annat svårt hänt. I svåra situationer i livet väljer människor olika sätt att förhålla sig till det som händer. En del möter situationer med öppna ögon och öppet hjärta och vet att man måste "ta tjuren vid hornen" och ta sitt ansvar för det som hänt. Andra människor väljer att låtsas som om inget har hänt och tror att allt ska lösa sig om man bara låter tiden gå. Personligen försöker jag att "ta tjuren vid hornen", men lyckas såklart inte alltid. Men jag har en stark tro på att om man ska kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser kan man inte gömma undan sina känslor. De måste fram i ljuset och man måste leva med dem. Först då kan man bearbeta dem och det svåra som hände. Gömmer man undan dem tar det längre tid att komma över något och det blir svårare att gå vidare.

Personligen har jag svårt för när människor låtsas som om inget har hänt och sätter upp en fasad efter det. Jag kan inte låtsas och får svårt att förhålla mig till fasaden. Och ibland, men bara ibland behöver man kanske en av de här fasadmänniskorna för att kunna göra ett bra avslut...

Alla kärlekssånger är skrivna till mig...

Det är inte så många som vet att alla kärlekssånger som komponeras handlar om mig... Surprise... Jag menar det kan ju faktiskt inte vara på något annat sätt, eller hur? När jag hör texten i låtarna så känns det som om de är riktade just mot mig. Det känns väldigt bra...

Hybris??? Nää, det tycker jag inte faktiskt... Jaja, om jag ska vara ärlig så kanske det inte är som jag tror... :) Men det känns väldigt bra att tänka så, så det tänker jag fortsätta med...

Ps. HB: Santana har ett förhållande med mer än dig... :) Ds.

Det är viktigt med ett bra avslut.

Det låter överpräktigt, jag vet. Som en plattityd eller en klyscha egentligen. Men inget kan vara mer sant. För att kunna gå vidare i livet efter svåra upplevelser måste man kunna göra att bra avslut. Det är inte alltid det lättaste. Om det handlar om relationer så krävs det naturligtvis att alla inblandade i situationen är beredda att ta ansvar för sina handlingar. Det innebär ibland att konfronteras med sig själv och med andra och att inse att man har sårat någon eller orsakat smärta eller problem för dem. Det är inte lätt och kräver mod och självinsikt att våga göra detta.

Personligen kan jag klara ut många svåra situationer i livet och komma ut något tilltufsad på andra sidan. MEN det jag inte klarar och som sårar mig över allt annat är när man försöker lägga locket på en svår situation och låtsas som om inget har hänt. Att tro att om bara tiden går så kommer allt att självläka är naivt. Hur gör man då ett bra avslut med en människa som stoppar huvudet i sanden? Jag vet faktiskt inte, men på något sätt går man vidare. Men en sak är säker. Relationer självläker inte. Jag skulle snarare säga att de djupfryser om man inte reder ut det som gick fel.

Min plats på jorden

Jag tror jag håller på att byta min plats på jorden. När jag känner och tänker så måste jag erkänna att en del av mitt sköra hjärta är fortfarande kvar i mitt gamla hus och i min gamla trädgård. Min gård som var mitt paradis på jorden... Där jag slog ner mina bopålar och lät min själs rötter söka sig långt ner i jorden och rota sig... Jag sörjer fortfarande att jag var tvungen att lämna och söka nya marker...

Men hur det nu än är, så är jag en byggare och just nu är jag en nybyggare. Jag bygger ett nytt paradis för mig själv och mina barn. Kanske, kanske är det möjligt att än en gång känna att jag har hittat min plats på jorden...

Jag har överlevt, men lever jag?

Ja, den frågan har jag börjat ställa mig på sistone. Mycket i mitt liv de senaste åren har handlat om att överleva och inte så mycket att leva livet. Ibland undrar jag när jag ska kunna andas ut och börja leva. Att hålla näsan ovanför vattenytan och andas har varit mitt enda mål länge. På senaste tiden har det nästan inte varit möjligt det heller, utan jag har fått tryck över bröstet och svårt att andas. Är det så här livet ska vara? Ska inte något gå lätt någon gång? Om ett antal veckor är det nytt år igen... Jag önskar mig bara en sak... Att mitt liv ska handla om mer än att bara överleva...

Plötsligt hatar jag alla på ICA.

Ja, det är sant. Det hände häromdagen när jag var på ICA. Faktiskt strax innan jag drabbades av det stora köptvånget vad gäller trattkantareller. När jag gick in i affären så tyckte jag plötsligt att alla därinne var så mycket mer lyckade än jag. Inte så ofta, men ibland tycker jag att jag är den mest misslyckade människan på jorden. Alla andra verkar snyggare, smalare, smartare ochb allmänt mer lyckade på alla områden än vad jag är. Den här plötsliga insikten om att precis alla inne på Kvantum i Eslöv är oerhört mer lyckade individer än jag fick mig att bli tämligen aggressiv. Plötsligt kände jag hur jag hatade alla därinne. De bara gick omkring och handlade och ansträngde sig inte ett dugg för att lyckas med något... Men efter ett tag sansade jag mig och de stackars handlande Eslövsborna slapp ett oförståeligt vredesutbrott mitt bland tomaterna. Ärligt talat tror jag att åsynen av alla trattkantarellerna lugnade ner mig betydligt. Jag menar... Vem blir inte lycklig av tre kilo trattkantareller...

Måttlighet har liksom aldrig varit min grej.

Nej, tyvärr så har jag absolut inga spärrar ibland. För det mesta lyckas jag kontrollera mig och bete mig som en vanlig människa. Jag tror på fullaste allvar inte heller att människor alltid genomskådar det omåttliga monster jag egentligen är. Låter det lite sjukt??? Ja, jag kan bara hålla med... Det märkliga är att det är ett "alltelleringet"-beteende. Antingen kan jag kontrollera mig eller kan jag det inte... Och kan jag det inte så stannar jag inte förrän någon annan eller annat stoppar mig. Jag menar, ta bara det här med odling... Måste man odla sex sorters squash, femton sorters tomater, fjorton sortera chilipeppar och sju sorters paprika??? Nej, faktiskt inte, om man tänker lite förnuftigt på det. Men, vem vill göra det? Mycket roligare att bara köpa alla fröer man ser och skita i om det blir tomater så att man drunknar.

Ikväll hände något som är ett ypperligt exempel på hur jag funkar. Jag var och handlade och hittade trattkantareller till ett fantastiskt pris. De kan man ju torka och använda sedan i flera år. Grejen var ju den att man bara fick köpa tre kg. Men det är ju ganska mycket egentligen om man är normalt funtad. Men det är ju inte jag, utan jag var ju helt enkelt TVUNGEN att köpa tre kg. Jag hade liksom inget val utan kände ett inre tvång att köpa så mycket man fick. Dessa har jag sedan stått och delat och lagt ut på inte mindre än fyra plåtar och sex brickor. Hamstrat inför vintern kan man säga. Och säkrat mäjligheterna för mig och barnen att äta trattkantarellsoppa flera år framåt...

Kärleken övervinner allt eller???

Nej, det tror jag faktiskt inte den gör. Ibland kan nog de påfrestningar en relation utsätts för ta död på den starkaste kärlek. Och hur man än anstränger sig kan man inte väcka den till liv igen. Ibland är rädslan starkare än kärleken. Ibland stannar vi i relationer, inte på grund av kärlek utan just på grund av rädsla. Inom oss inser vi kanske att vi borde lämna för att må bättre i våra liv, men oftast lämnar vi inte förrän vi har träffat någon annan. Då, när vi drabbas av den stora kärleken till någon annan, blir det plötsligt uppenbart för oss att vi inte kan leva kvar i vår gamla relation. Men handen på hjärtat, ska det verkligen behöva gå så långt? Ska man inte kunna vara modig och lämna innan man har träffat någon annan? Eller är det kanske det som krävs för att man ska förstå att man måste gå vidare? Att man faller för någon annan är alltid en varningssignal att något inte står rätt till i relationen och att man inte mår bra i den. Men inte ens när det blir så uppenbart vågar alla ta konsekvenserna och lämna. Det är då rädslan tar sitt grepp om människor. Vad ska grannarna och arbetskamraterna säga? Hur ska barnen ta det? Tänk om jag känner mig ensam? Människor börjar hitta på ursäkter att stanna kvar i en dålig relation. "Det finns så mycket bakåt". "Inte kan man slänga bort x antal år". " Det är synd om barnen"."Inte kan man skilja sig när man precis har renoverat... eller köpt nya möbler". Nej, rädslan gör att vi stannar i dåliga relationer och för att övertyga oss själva och andra börjar vi fejka lycka. Vilket inte minst Facebook är en utmärkt forum för.

Nej, låt oss istället erkänna för varandra hur svårt vi har att leva i relationer. Genom att se oss själva och andra i ögonen och prata med varandra om hur vi verkligen har det tar vi första steget till bättre liv för oss själva och våra barn. Våra barn växer inte upp till lyckliga vuxna om de lever med föräldrar som fejkar sina liv.

Gå framåt eller bakåt...

Ibland måste man välja, utan att vilja och utan att veta. Ibland har man inget val utan måste gå åt ett håll och då gör man det som krävs i situationen. Det kan innebära att man måste plocka fram allt mod man har för att våga ta steget man måste ta. Man går dit man är tvungen och lämnar det gamla bakom sig. Så småningom lär man sig vandra den väg man var tvungen att gå.

Så kommer man till slut till vägs ände och då plötsligt har man valet att gå tillbaka. Eller att stanna vid vägens slut och hoppas att det var dit man var ämnad att gå.  Det går aldrig att veta vilket val som är det rätta, man måste helt enkelt bara vara modig att våga välja...

Jag känner för att förälska mig...

Det är faktiskt sant... Jag känner verkligen för att bli förälskad... Det finns ingen härligare känsla... Man kan inte tänka på något annat än föremålet för förälskelsen och lever för de stunderna man kan vara tillsammans. Ibland är kanske omständigheterna sådana att den tid man kan tillbringa tillsammans är väldigt kort. Men upplevelserna kan vara så starka de korta stunderna man är nära varandra, att de bär en lång tid efter mötet. Stark kärlek förenar själar... Man vet vad den andre tänker, känner och i vilken sekund den andre kommer att brista ut i skratt. Den samhörighet som har sitt ursprung i den djupa starka kärleken går inte att jämföra med något annat. Så därför, om jag ska vara riktigt ärlig så känner jag för att förälska mig... MEN, det kommer förmodligen inte att hända inom överskådlig framtid... Negativ... Javisst... Det är nämligen så att jag är en ganska klok och sansad person som har ett viss omdöme. (Åtminstone inbillar jag mig det.) Men när det gäller män är jag fullständigt omdömeslös. Jag har absolut ingen pejl på läget där inte... Så i väntan på att jag ska få det och att Mr Right ska dyka upp... Så nöjer jag mig med att försöka ha lite kul här i livet...

Under löven...

Utanför mitt köksfönster har jag ett fantastiskt träd... En stor vacker lönn som ger oss skugga på sommaren och på vintern lyser det upp... På vintern är trädet nämligen fyllt av ljusslingor. Nu fäller trädet alla sina blad och under det bildas ett böljande hav av färgglada löv... Jag sparkar med fötterna bland löven ibland och inom mig väcks en obetvinglig lust att kasta mig handlöst rakt ner i lövhavet och rulla runt...

Hösten väcker många känslor till liv inom mig. Jag älskar den klara krispiga luften och doften av multnande löv, och jag känner mig levande i varje cell i hela min kropp. Men samtidigt väcker hösten vemodet i mig. Återigen påminns jag om årstidernas växlingar och att månader blir till år. Jag tänker tillbaka på de senaste åren och alla sorger mitt hjärta fått bära och jag tänker... Kommer mitt hjärta att våga öppna dörren för ännu en kärlek... Eller kommer det vist av erfarenhet att förbli stängt i rädslan över att behöva bära ännu en sorg...

Det värker i hjärtat...

 

Det värker i hjärtat och jag önskar jag kunde kliva in i en tidsmaskin och åka bakåt i tiden. Om  jag hade kunnat det hade jag åkt tillbaka och gjort det som gick sönder helt igen.

Jag vill krama ett träd.

Jag funderar seriöst på att bli trädkramare. Jag älskar hösten. Luften är så härligt frisk och jag känner mig levande på ett särskilt sätt. Dofterna är såklart annorlunda än på våren och sommaren, men doften av multnande löv, svampskog och nyklippt, vått gräs är oslagbar. Jag längtar ut i skogen... Att promenera långa stunder utan något mål... Att sparka med foten i högar med torra löv... Att fylla lungorna med den friska kryddiga höstluften...

Det sägs att naturen läker och renar oss. Kanske är det därför min trötta själ längtar ut i skogen??? Jag behöver låta mig sköljas över av naturens helande och läkande kraft och bästa sättet är kanske just att krama ett träd???  

Det måste värka ut.

Sorgen kommer och går ungefär som vågor som slår mot en strand. Det finns så mycket som måste sörjas... En relation som gick itu, en familj som har splittrats, en dröm om ett liv som gick i kras och faktiskt också en framtid som verkade så självklar. Ibland undrar jag när sörjandet är över... Det känns ibland som om det aldrig kommer att ta slut. Vissa dagar känns det som om det faktiskt finns ett liv som är värt att levas, men andra dagar känns det som om det aldrig kommer att bli bra igen... I en av mina mörkaste stunder talade jag med en klok kvinna i min närhet om det här... Och hon hade ett mycket enkelt svar... Hon sa: " Det är väl så att det helt enkelt måste få värka ut". Kan tyckas självklart när man hör det, men jag har ändå inte riktigt tänkt på det sättet. Att någonting måste få göra ont färdigt, att någonting måste få "värka ut". Och innan det är klart, innan sorgen har fått värka ut, kan man inte ta livet i famn och leva fullt ut...

Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

 

Den påverkar mig alltid... Fullmånen alltså... I natt är det förstås ingen blå måne, som det var i augusti. Men ändå...

Kvällen har jag tillbringat i Hässleholm med några av mina allra första barnkörsångare. Tro det eller ej, men alla har hunnit fylla 30 vid det här laget. Bara tanken på det får mig att känna mig urgammal. Men jag försöker desperat påminna mig om att jag faktiskt inte var så gammal själv när de sjöng i  min barnkör. Än så länge går det hyfsat bra... Vi har ätit och druckit gott och pratat gamla minnen. Tåget hem från Hässleholm och sen promenad i det klara månskenet.

Som alltid... Påverkar den mig... Jag blir rastlös och vill att det ska hända något... När månen är full är den magisk, mystisk och får mig att känna mig levande på ett sätt som inget annat kan... Jag känner mig besläktad med varulvarna och känner en dragning till den urkraft de ger uttryck för i sina ylanden...

Allt jag vill göra just nu är att yla åt månen...

Allt kan jag inte förlåta...

Det sägs om mig ibland att jag är väldigt tolerant och förlåtande. Jag vet inte om det stämmer, men nog har jag försökt att leva utan att fördöma människor och ansträngt mig för att se med förlåtande ögon på min omgivning. Men alla händelser de senaste åren har verkligen prövat mitt hjärta som oftast är storsint och snabbt att förlåta. Jag kan ärligt säga att bägaren är full... Åminstone i vissa fall... Om man tränger in mig i ett hörn, sårar eller kränker mig tillräckligt, så är det stopp. Tyvärr händer detta ofta utan varning. Plötsligt räcker det... Det är nog... Jag förlåter inte mer och den människan är ute ur mitt liv för alltid... Jag kan ärligt säga att jag glömmer ALDRIG, om jag har blivit riktigt sårad eller kränkt i djupet av mitt hjärta. Värst är när människor bara lägger locket på något som har hänt och låtsas som om det regnar... Naivt att tro att saker ordnar sig om man bara låter tiden gå, tycker jag. För mig är det inte så... Det finns saker som har hänt de senaste åren som jag inte kan försonas med, som jag inte kan förlåta hur mycket jag än försöker... Tro mig, jag vill verkligen... Jag vet att jag hade mått bättre om jag hade kunnat förlåta... Försonas med det som hänt... Men jag kan inte...

Allt kan jag inte förlåta...

Ge din längtan till havet...

Jag inspireras ofta av andras ord och kan känna igen mig i deras formuleringar. Ge din längtan till havet, sätt dig på stranden och vänta och se... Så sjunger Marie Fredriksson...Ja, egentligen är det väl det livet handlar om. Att drömma och längta och sen vänta och se... Vågar man släppa taget och sätta sin tilltro till livet, Gud eller universum, så sker magiska ting... Livet börjar skapas i sinnet, i bönen och blir sen till genom våra handlingar...Men allt börjar egentligen i vår längtan och våra drömmar... Där finns fröet till vår framtid.

Så väga längta och våga drömma... Släpp sen taget och ha tillit till livet...

När kommer jag att bli glad igen???

Ibland är jag så ledsen... Inte alltid såklart... Människor gör mig alltid glad... Därför är det ofta svårt för folk att förstå att jag inte mår bra inuti. Att träffa människor ger mig så mycket glädje och jag blir ofta överväldigad av den känslan... Men när jag sen är ensam kommer sorgen och ledsenheten över mig... Alla är så vänliga... Vill att jag ska ringa om det är något... Men vad kan de göra... Finns inget att säga... Finns inget att göra... Livet blev som det blev... Kvar står jag med all sorg och smärta, och jag önskar inget hellre än att få känna mig glad igen...

Ibland vill jag leva i verkligheten...

Ibland blir jag så hjärtinnerligt trött på fejjan, på all epost, alla sms och allt vad datorer heter... Jag vill helt enkelt inte ha med allt det att göra. Jag vill inte vara anträffbar, uppdaterad och uppkopplad hela tiden. Egentligen är det ju inget problem heller, eller hur? Det är bara att vara off-line på alltihop så länge man behöver och känner för det... Men kanske ändå svara människor som är vänliga och skickar epost, sms och andra meddelanden... Det vore ju oartigt annars... IRL svarar man ju alltid på tilltal och bör väl göra så i cybervärlden också... Men för övrigt är det bara att vara off-line tills det känns roligt att vara on-line igen...

Ibland så vill jag bara leva i verkligheten...

Snart vågar jag kanske leva igen...

Ja, lever gör jag ju klart hela tiden... Men jag menar... Leva på riktigt... Våga känna alla känslor, tänka alla tankar och minnas alla minnen... Jag är inte där riktigt ännu. Vissa saker är fortfarande oerhört svåra. Att köra förbi vårt gamla hus, att minnas de goda dagarna innan allt blev så svårt, att känna vissa dofter, att tänka på hur allt kunde ha varit om inte... Svårt att våga känna lust och längtan eller förväntan inför något... I samma stund jag hänger mig åt dessa känslor slår sorgen ögonblickligen emot mig och påminner mig om den verklighet jag lever i och har levt i de senaste åren. Men någonstans inom mig brinner fortfarande en svag hoppfull låga att jag en dag kommer och vakna och kunna andas fritt och våga leva...

Det luktade höst idag...

Det luktade höst idag när jag kom in på kyrkogården. I vanlig ordning skulle jag spela på begravning. När jag kom in på kyrkogården slog doften emot mig. Det luktade höst och jag tänkte... Nu är den här. Idag är det enligt kalendern sommarens sista dag och känslan av höst var påtaglig när jag kände lukten av våta löv. Jag fylldes genast av vemod och började tänka på allt som hänt de senaste åren. Det är alltid så vid årstidsväxlingarna att jag blir vemodig. Just nu tänker jag mycket på hur mitt liv har blivit och hur allt kunde ha varit om det inte gått så fel. Men allt går inte att ställa till rätta och ibland har man bara valet att acceptera hur allt blev. Det är kanske så att vid årstidsväxlingarna blir det så påtagligt att livet går vidare. Blommor och träd slår ut på våren, blomstrar en sommar för att sen vissna ner på hösten. Och under vintern kan man bara vila... Just nu befinner jag mig i min själs vinter, och vilar och väntar i längtan efter en ny vår...

Hjälp, min dotter är buddhist...

Häromdagen berättade min dotter att hon hade spillt ut mjölk i skolan på lunchrasten och strax därefter konstaterade hon krasst att det berodde på dålig karma. Det vill säga att hon trodde att hon hade kanske varit taskig mot någon kompis tidigare och på grund av detta så råkade hon ut för dåliga saker. Något förvånad över detta resonemang frågade jag henne hur hon hade kommit fram till det här. Helt självklart svarade denna sjuåring att det hade hon lärt sig på "Par i kungar". Skulle någon vara helt ovetande om vad "Par i kungar" är, kan jag upplysa om att det är en mycket intellektuellt högstående tv-serie som går på "Disney channel". (Jag är ironisk om någon inte förstår det). Tydligen säger de allt som oftast i denna serie att det är dålig karma, så fort något går fel. Och allt som sägs på tv är ju sant, eller hur? Åtminstone är det så i en sjuårings värld. Så, min dotter har alltså blivit buddhist... Och allt beror på "Disney channel"...

Att inte dela vardagen...

Att inte alltid dela vardagen med mina barn känns förfärligt ibland... Ja, jag vet jag borde vara glad över all egentid jag får nu de veckorna jag är själv. Alla som har sina barn hela tiden avundas mig, och tycker att de aldrig får andas utan svämmas över av alla krav. Men i mig gör det ont att inte få träffa mina barn dagligen och höra hur det gick på läxförhöret och vad de fick att äta till lunch. Vem de lekte med på rasten och att läraren sa något extra roligt just den dagen. Det gör också ont att missa olika saker som händer i deras liv. Självklart kan jag gå på grillkvällar och annat som ordnas, men hur kul är det när jag inte sitter med barnen. Det skulle kännas för mysko att sitta själv eller med någon annan familj. Bättre då att utebli, så slipper barnen känna sig kluvna av lojaliteten de såklart känner till oss båda, och inga obekväma situationer uppstår. Klart att jag skulle önska att vi kunde sitta tillsammans alla fyra, men nu är det inte så... Och tankarna går runt i huvudet, kunde jag gjort på något annat sätt... Jag vet ärligt talat inte...

Vi har numera 2½ katt.

Kom på häromdagen att jag ju totalt har glömt bort att berätta att vi har fått tillökning i familjen... Förutom våra inhyrda släktingar, fåren, som by the way också heter Jönsson i efternamn, har vi sen någon månad ytterligare en katt. En fem månaders vild liten kattmadame vid namn Mimmi. När vi hämtade henne sa de att hon var lugn, men skenet kan bedra... Hon klättrar i gardiner, välter ner saker i fönsterkarmarna och äter all broccoli hon kan komma åt... Hon har också lite mördarinstinkt i sig... Hon försöker nämligen kväva oss på nätterna genom att lägga sig över ansiktet på någon av oss. Man vaknar sedan kippande efter andan med katthår i munnen...

Nog om henne... Den halva katten då, undrar säkert många och föreställer sig skräckslaget hur den ser ut... Ja, nu är den ju faktiskt inte halv egentligen. När vi flyttade dit där vi bor nu lovade jag att ta hand om en katt som var lite egen. Han kom nämligen inte överens med någon annan katt, utan pucklade på alla andra katter han kom i närheten av. Detta fick till följd att han fick namnet "Bossen" och fick framleva sina dagar isolerad från andra katter. Detta blev ohållbart för "Bossen" och därför fick han flytta hit till oss, där han omedelbart började vara bossig mot "Molle" som då var liten. Så det fick bli så att "Molle" bodde inomhus och "Bossen" bodde utomhus. "Bossen" tröttnade på detta till slut, tyckte att vi var snåla med maten och började gå på walkabout lite då och då. Nu kommer han och hälsar på 1-2 gånger i månaden och kollar läget och drar sen vidare... Så därav räknas han bara som halv , men är trots allt fortfarande en i familjen.

Det gör ont att minnas...

Snart fyller jag år... Inget konstigt med det såklart tänker man... Det gör man ju varje år... Men i år har den annalkande födelsedagen föranlett mig att fundera över livet lite extra... Kanske är det så också att jag äntligen har fått lite ro, så själen har hunnit ifatt kroppen... Jag har börjat minnas och faktiskt vågat tänka tillbaka på tiden förut... Tiden innan allt gick sönder och inte gick att laga... Tiden innan barnen och tiden för längesen innan gården och renoveringen... Tiden då kärleken var stark och levande och vi såg varandra med förlåtande ögon...Tiden då vi gick hand i hand...

Det gör ont att minnas, och min förhoppning är att jag en gång kommer att kunna blicka bakåt och minnas allt med ljus och värme och utan sorg och smärta.

Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

Ett par dagar nu har tvivlet gnagt i mig... Gjorde jag rätt som lämnade... Skulle jag kämpat hårdare för att få bo kvar i huset där jag har investerat så mycket av mitt hjärta och min själ? "Whereever I hang my hat that´s my home" brukar man ju säga, men så känner inte jag... Det jag känner är att jag var tvungen att lämna den gård och den trädgård som jag såg som mitt paradis på jorden och att nu är det bara att börja på nytt igen med ett nytt hus och en ny trädgård... Ocvh somliga dagar känns det bara som om jag inte kommer att orka... Och jag längtar tillbaka... Tillbaka till mitt gamla hus och min gamla trädgård där jag var hemma och trygg...

Och nu står det gamla huset tomt och obebott och ingen som fyller det med liv och glädje. Min trädgård är vanskött och liknar numera en djungel. Portarna på uthusen är sönderbräckta och hänger på trekvart och ogräset på innergården växer manshögt... Och inom en snar framtid kommer gården att säljas på auktion där människor kommer att sitta och buda... Bara tanken på detta får mig att vilja kräkas...

Så jag vet inte... Har jag gjort rätt eller har jag gjort fel?

En självmordsbenägen groda bor i min trädgård.

Häromdagen skulle jag klippa gräset och naturligtvis startade jag i vanlig ordning gräsklipparen. Döm om min förvåning när en slemmig liten sak hoppar fram under gräsklipparen. Jag lutade mig fram och kikade ner i gräset. Där satt en lite förskrämd groda, som tydligen bosatt sig under gräsklipparen. (Ja, jag vet, man ska inte låta den stå ute när det regnar, men nu blev det så...) Jag tänkte såklart att det var tur att den inte blev skadad när jag drog igång gräsklipparen. Vidare tänkte jag att jag får akta så jag inte kör på den när jag ska klippa gräset. MEN, det visade sig nästan vara en omöjlighet... Hur jag än körde gräsklipparen i trädgården, så lyckades grodan hoppa framför den åtskilliga gånger. Till slut började jag fundera över om den gjorde det med vilje... Den hade kanske helt enkelt tröttnat på sitt torftiga grodliv och såg sin chans att avsluta sitt lidande genom att kasta sig framför gräsklipparen... Så irriterad den måste ha blivit när jag gång på gång väjde för den! Men hursomhelst så lever och frodas grodan i min trädgård ännu, men jag är fortfarande övertygad om att den är självmordsbenägen... 

Tack gode Gud för mina föräldrar...

Så tänker jag ofta... Jag försöker att säga det till dem, så ofta jag tänker på det, att jag är glad för att de hjälper mig. De stöttar mig oavsett vad som händer och är alltid intresserade av vad jag gör. Jag kan säga i princip allt till dem och vi kan skratta och gråta tillsammans. Och kommer vi igång med att prata så tar det aldrig slut... Det gestikuleras och utreds och älts in absurdum, tills ingen vet längre vad vi började prata om... Och ibland, men inte så ofta kan vågorna gå höga... Ibland ilsknar någon till och då kan det bli ganska bitska kommentarer... Temperament finns det gott om, men ingen vill vara sur på den andre någon längre stund, så det brukar inte bli något allvarligt av det. Vi vet alla i familjen att våra band till varandra är starka och att kärleken övervinner allt...

Så j-a lost...

...som jag har känt mig senaste veckan, har jag inte känt mig på många år. Jag vaknade förra söndagen och allt kändes totalt meningslöst. Visst kan jag vara ledsen och nedstämd. Det kan vi alla ibland, men att känna att ingenting känns roligt och det finns absolut ingen lust till någonting. Att livet inte har någon mening överhuvudtaget. Det är ovant för mig att känna så. Inga barn hos mig, ingen man som älskar mig, att gå här själv i huset som ännu inte har så mycket historia ännu. Det kändes som allt fattades mig och inget hade längre någon betydelse. Jag som alltid har velat ha ett stort hus fyllt av  familj och vänner, ett hus som sjuder av aktivitet och kreativitet... Och här satt jag nu... Ensam i ett tomt hus.

Under veckan som har gått har livet sakta men säkert fått lite mening igen. Mycket på grund av alla människor jag har i mitt liv. Familj och vänner men även de människor jag möter tillfälligtvis i olika sammanhang har hjälpt mig upp igen bit för bit.

Och jag har börjat tänka... Kanske det finns en mening med att leva i alla fall...

Centrum i mitt universum är rubbat...

Mina barn är inte hos mig längre och det känns som om hjärtat har ryckts ur kroppen och mina inälvor vänts ut och in. Jag vet att de har det bra och det går ingen nöd på dem. Men det är något onaturligt med hela situationen. Att vara utan dem alltså. Jag lever inte genom mina barn om de nu är någon som tror det. Jag har i allra högsta grad även ett eget liv. MEN ändå... Mina barn är min själs hjärta och luften jag andas... Jag lever med dem i varje andetag jag tar och de finns alltid inom mig oavsett om vi är tillsammans eller inte... Det finns inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas de vet det. Men tills vi är tillsammans igen ska jag vila och vänta, för jag vet ju att vår tid kommer åter igen... Här är en sång till mina barn...

Separation är inget för de svaga.

Jag måste säga att jag har förståelse för människor som stannar hela livet i dåliga relationer. Ärligt talat så är de ju ganska många. Både de dåliga relationerna och människorna som stannar i dem. Men få som lever i en illa fungerande relation vill erkänna detta för sig själv eller för omvärlden. Många gånger handlar det istället om att hålla skenet uppe att man är SÅ lycklig. Där är ju Facebook en utmärkt estrad för alla som vill upprätthålla en vacker fasad. Men tillbaka till huvudämnet... Man måste vara stark för att orka separera. För alla er som inte har gått igenom en separation, så kan jag bara säga att det är det värsta jag har varit med om. Skuld, skam, sorg, smärta, ångest... Behöver jag säga mer? Och när man har gått igenom detta... Vad finns kvar då? Jo, då är man en skör liten spillra av den man en gång var, och då börjar återuppbyggnadens tid... Med två steg fram och ett steg tillbaka bygger man sakteligen upp ett nytt liv för sig själv... Försiktigt, försiktigt tänds livslågan på nytt...

Världsmästare på karusellåkning...

...är jag inte längre. Faktum är att jag tills för några år sedan inte bangade för någonting överhuvudtaget när det gällde karuseller... Ju snabbare och ju mer uppochner desto bättre tyckte jag. Jag var tom ganska kaxig för det. MEN... jag måste erkänna att åldern håller på att ta ut sin rätt... Eller kanske det inte är åldern med tanke på att jag fyllde trettio bara häromåret...Hrm... :) Nåja, skämt åsido, jag tål inte alls lika mycket längre. Det är bara att krypa till korset och erkänna detta. Jag vågar inte riktigt åka allt längre... Aj, vad det sved att erkänna det... Vågar jag, så är det inte helt ovanligt att jag kommer ut ur karusellen illamående och yr i pumpan... Så det är bara att erkänna sig besegrad... Jag är inte världsmästare på karusellåkning längre...

Alla dessa kyrkvaktmästare...

...med glimten i ögat ... (Och det vet ju alla att jag har en svaghet för kyrkvaktmästare). Ja, de har varit många genom åren. Under de nitton år som jag har varit kyrkomusiker har jag spelat i många kyrkor och överallt finns det såklart en kyrkvaktmästare. Några få är kvinnor men oftast är det män som har de här tjänsterna. Jag måste säga att det övervägande delen av de jag träffat är roliga, charmiga och glada för att prata bort en stund... Genom åren har det blivit många både roliga, men också ibland djupa samtal på orgelpallen. Man kan bli riktigt nära vänner på kuppen...

I Lomma har vi såklart också kyrkvaktmästare, men de jobbar mest ute på kyrkogården. Jag har inte berättat det för någon ännu , men efter semestern har jag ett nytt projekt på gång. Jag ska nämligen göra en kör av kyrkvaktmästarna i Lomma. Repertoaren kommer i och för sig att vara begränsad... Den kommer endast att bestå av en sång. Jag har nämligen kommit fram till att jag behöver lite uppmuntran när jag kommer upp till kyrkan för att öva orgel. Då är min plan att alla kyrkvaktmästarna ska stå på rad och sjunga:

Vad tror ni om det? Kanske inte deras fruar gillar det, men...That´s life...

Love is in the air...

Ja, det är nog något som finns i luften just nu...Jag känner mig förälskad och allmänt romantisk just nu. Varför vet jag inte för det finns ingen speciell som är föremål för mina känslor, men de finns där ändå... Stackars man som kommer ivägen... Idag spelade jag på en vigsel och på vägen dit såg jag en hel äng med lupiner i rosa och lila. Det var så vackert och jag tänkte att livet är ju ändå bra fantastiskt... Ja, det låter klyschigt, jag vet, men det var så jag kände. Så gott folk... Se varandra i ögonen, var romantiska och älska varandra...

Undrar om jag har valt rätt yrke???

Igår kväll var jag ensam i huset och greps av en obetvinglig lust att sjunga och spela... Inte så märkligt kanske med tanke på att jag är musiker... Jag fick tag i gitarren och sen blev det Evert Taube, Lasse Berghagen och Björn Afzelius så det dundrade i stugan . Eftersom jag livnär mig på att sjunga och spela och det går faktiskt ganska bra, så inbillar jag mig att jag kanske inte sjunger så illa... Men igår började jag tvivla på min sångförmåga. Jag hade inte hunnit många toner på "Fragancia" av Taube när katten kom farande och såg helt chockskadad ut. Jag tänkte att det kan inte bero på min sång och fortsatte glatt min serenad. Men katten såg nästan illamående ut och lugnade sig inte förrän jag slutade sjunga. Något kränkt tog jag katten i famnen och ut åkte han. Han blev ganska paff, men fick gilla läget. Så kan det gå när man inte gillar mattes skönsång.

MEN idag undrar jag ändå...Har jag valt rätt yrke???

Jag är också närhetsnarkoman...

Jag har insett att jag har missat ett par viktiga egenskaper när det gäller min framtida man... Förutom att han måste vara allt jag skrev om i förra  blogginlägget så måste han såklart älska musik. Jag lever för musiken, i musiken och genom musiken och kan bara inte tänka mig ett liv med en man som inte gör detsamma.

Dessutom är jag beroende... Inte av sprit, tabletter, shopping eller spel... Nej, jag är närhetsberoende. Så till den milda grad att jag skulle vilja kalla mig närhetsnarkoman. Jag vill kramas varje dag och det måste min tillkommande tåla och älska mig för...

Så ni förstår... Jag nöjer mig inte med lite... Jag vill ha allt...

Brandman sökes...

Bli inte oroliga nu... Det brinner inte någonstans... Och jag vill inte bara ha tag i en brandman i allmänhet... Eller ens en man i allmänhet... MEN efter att ha varit utan ett fast förhållande med en man i nästan snart ett år, så har jag ju kommit fram till en del saker. Jag har haft gott om tid att fundera över hur min framtida man ska vara och kommit fram till att jag nog ställer ganska höga krav. Kanske är jag en smula orealistisk... Men finns han är han värd att vänta på, annars kan det vara...Nu ska ni få höra...

Han ska vara känslomänniska med stor inlevelse- och upplevelseförmåga. Han ska vara trygg i sig själv och kunna prata om vad han känner och tänker( ja, jag vet, förmodligen fullständigt orealistiskt). Naturligtvis måsta han vara lika besatt att växter och odling som jag, tycka om att dricka vin och vara bra på att dansa... Förutom detta måste han kunna fixa allt möjligt praktiskt som till exempel att bygga en pergola eller fixa rosbågar till mig. MEN det viktigaste av allt är såklart att han måste älska mig över allt annat och vilja dela allt med mig... 

Och... sist men inte minst så är det ett stort plus om  han är deltidsbrandman... Finns ju inget som får igång mig, som brandmän...

Nu vaknar det vilda i mig...

Äntligen är det här... värmen, solen, ljuset, grönskan och de ljumma vindarna... Liksom alla andra vill jag inget annat just nu än att sitta på uteserveringarna och dricka en kall öl eller ett glas vitt vin... Det är märkligt för ungefär när löven börjar spricka börjar det spritta i kroppen på mig och när sen värmen kommer kan jag knappt hejda mig längre... Det är då det vilda i mig vaknar och det känns som om jag skulle kunna flytta berg...Alla hämningar(och de är ju inte många) släpper och tanken på konsekvenser är långt borta. Livet måste bara levas, lusten måste få styra och passionen måste få sitt utlopp...

Jag säger bara en sak: Nu är det dags, nu vaknar det vilda i mig...

Berusad av dofter...

Just nu går jag som i en dimma. Nej, jag är inte sjuk och har feber eller något liknande... Jag är helt enkelt berusad. Inte av vin då alltså, som ni kanske tänker som känner mig lite bättre. Jag är faktiskt berusad av alla dofter som våren och den annalkande sommaren bjuder oss på. Förutom musiken så finns det inget som kan beröra mig så i djupet av min själ som dofter. Dofterna kommer ofta mot mig helt oförutsett och sveper med mig i en känslostorm utan dess like. Minnen från förr blandas med nuets upplevelser och till slut finns bara känslan och varandet kvar i ett samspel, som leder till en total närvaro här och nu.

Så ni förstår... jag lever för dofterna och känslorna och musiken...

Dagar att komma ihåg...

Ett bevingat ord lyder så här: "Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns." I dag är en sådan dag man kommer att minnas. En mycket speciell tjej konfirmerades idag och jag hade äran att bli inbjuden till denna fina dag. Först själva konfirmationsgudstjänsten i Trollenäs kyrka, där det kändes nästan som lyx att få sitta i kyrkbänken och bara delta i gudstjänsten i böner och psalmer. Sedan den efterföljande festen i den beryktade maskinhallen på ryet i Öslöv. Denna maskinhall som redan tidigare har fått genomleva både bröllop och 9-årsparty. Att få sitta ner och njuta av god mat i sällskap av goda vänner gör att livet känns gott igen åtminstone för några timmar. Kärleken och värmen idag i maskinhallen var påtaglig och man kan inte annat än känna tacksamhet över en sån här dag, som läggs på hög bland dagarna att komma ihåg...

Längtan versus saknad

Jag kan sakna någon så att det gör ont i bröstet... Ja, så ont att jag nästan måste krypa ihop ibland...Det är ingen skön känsla kan jag säga. Mestadels är det såklart mina barn jag saknar, men det finns också andra jag har saknat på samma starka sätt. Att sakna någon är känslan av att någon fattas mig och det handlar ofta om någon som har stått mig nära.

Jag kan också längta så att det gör ont i bröstet... Men känslan av längtan har en ljuv förväntan över sig. Att längta efter någon handlar kanske ofta om att se fram emot att ses igen och att åter igen vara nära.

Jag saknar ofta och jag längtar ofta... Men får jag välja, så väljer jag bort saknaden och njuter av min längtan

Musiken rör och berör mig som inget annat.

Det finns inget som rör och berör mig som musiken... Ikväll har jag och barnen varit i Eslöv och gått på konsert med Kalle Moraeus med ackompanjetör och ungdomar från ett antal kulturskolor. Förutom att Kalle är en virtuos musiker och sångare, så är han även underhållande mellan låtarna. För att inte tala om bredden på repertoaren. Men inget av detta var det väsentliga för mig i konserten. Utan det var hur musiken och texterna rörde vid min själs innersta och väckte mitt hjärtas längtan. Man kanske kan tro att det var en fantastisk upplevelse, men ärligt talat så var det inte enbart det... Jag blir oerhört starkt berörd av saker och ibland väcks känslor till liv som kan vara svåra att härbärgera i kroppen. Så var det ikväll, och jag antar, att det är bara att leva med det och acceptera mig själv som jag är... Jag har ju knappast något val...  

I´ll be back...

Ja, det har jag tänkt många gånger de senaste tre åren, men nu känns det faktiskt som att det är på G. Att jag är på väg tillbaka alltså... Tillbaka till vadå kanske man undrar... Ja, till livet... För lite mer än tre år sen började jag tappa lusten till livet. Det låter dramatiskt, men det är faktiskt så det var. Sen dess har jag inte känt lust till livet, men igår hände något mycket viktigt... Jag sådde tomatfröer... För er som inte vet så är jag total växt-, odlings- och trädgårdsnörd. Så därför är tomatfrösådden ett viktigt tecken. Så istället för att säga: " I´ll be back" som Arne Schwarzenegger brukar göra, kanske jag snart kan säga: "Í´m back".

Jag ångrar bara det jag inte gjorde och det jag inte sade...

För det mesta brukar jag vara brutalt ärlig. Kanske inte så bra alltid, men för det mesta känns det som om det ändå är det bästa i längden. Människor brukar säga till mig att det är så bra med dig Maria, för man vet alltid var man har dig. Det brukar kännas bra att höra det. Men det finns naturligtvis sammanhang där jag inte klarar av att hålla fanan högt och vara ärlig och uppriktig. Inte så att jag ljuger naturligtvis, men jag vågar kanske inte vara ärlig och säga precis hur jag känner. Detta händer nästan alltid när jag riskerar att bli sårad... Många gånger har jag hållit inne med vad jag har känt på grund av rädslan för att bli lämnad och övergiven om jag blottar min sårbarhet. Så det finns en del relationer jag har lämnat bakom mig, där allting inte blev sagt som borde blivit sagt och allting inte blev gjort som borde blivit gjort...

Sorgen är som en stormvind...

Ikväll har jag varit hos en av mina äldsta och bästa vänner och ätit kvällsmat. God mat som vanligt och massor med prat, prat, prat... När jag var på väg hem kom jag på mig själv med att tänka att livet kanske blir bra ändå till slut. När jag kom hem gjorde jag misstaget att lyssna på lite musik och wham, bam så var den där igen... Den överväldigande sorgen över det som gick sönder, skulden gentemot barnen som jag har satt till världen och skammen över misslyckandet i att hålla samman familjen. Som en stormvind kommer de, känslorna och sveper mig med. Det enda jag kan göra är att vänta ut stormen tills den bedarrar...

Undrar om de dansar fuego i himlen???

Ja, om de inte gör det redan, så tänker jag introducera fuego när jag väl kommer till himlen. Under förutsättning att jag gör det då vill säga... Jag kanske inte ska ta ut något i förskott. Jag kvalificerar mig kanske inte för ovanvåningen utan hamnar kanske i källaren... Hemska tanke... Nåja, det är kanske inte någon större risk, då jag inte tror varken på helvetet eller djävulen...

Hursomhelst så är det himmelskt att dansa fuego och om de inte redan gör det i himlen så kommer de inte att kunna låta bli när jag väl kommer dit...

Begravningsentreprenörer är klokare än man kan tro.

Ja,det är faktiskt sant och framförallt är de mycket ROLIGARE än man kanske kan tro när man inte jobbar tillsammans med dem. Häromdagen spelade jag på en begravning och efteråt kom begravningsentreprenören fram till mig och undrade hur det var. Han tyckte jag såg lite dämpad ut. Jag är ju som jag är. Ingen fasad här inte, så han fick den brutala sanningen rakt i ansiktet. Som den fina människa han är, hade han såklart inga problem att hantera det. Jag hade turen att få några visdomsord med mig från honom. Insikter som jag egentligen har men ändå ibland behöver höra från andra. Han påminde mig om att när det är som mörkast ska man fokusera på hur långt man har kommit och vad man har lyckats förändra, och inte fastna i tankar på det man inte har klarat ut. Förr eller senare ljusnar det alltid. Med dessa ord klingande i mina öron och en stor bamsekram från honom gick jag sedan med lättare steg ut i den friska vårluften.

Vågar man vara glad...

Somliga dagar kan jag känna en ovan känsla inom mig. Det är glädje eller ska jag kanske drista mig till att kalla det lycka. En känsla jag i alla fall inte känt på flera år. Visst kan jag vara glad tillfälligtvis, men jag talar om hjärtats glädje. När man känner glädjen eller lyckan i djupet av sitt hjärta. När jag känner den här känslan inom mig känner jag mig som Bambi på hal is. Hur ska jag göra... Vågar jag... Det låter kanske konstigt men jag har glömt bort hur man är och hur man gör när man är glad och lycklig. Framförallt måste jag erkänna att jag vågar inte riktigt. Vad händer om jag låter mig svepas med av lyckans stormvindar eller glädjens rus... Faller jag hårdare då än om jag stannar kvar i olyckans dal? En strof ur en dikt av Maria Wine kommer för mig och får avsluta idag:

Just nu 

känner jag mig så lycklig

att jag vågar be dig dela min glädje

men också be dig om ett råd:

Hur ska jag handskas med denna glädje

så att den inte snubblar över sig själv

och blir till en ny sorg? 

För en stund kändes livet värt att leva igen...

Ingen kan säga att det inte var underbart väder ute igår. För första gången på länge var vindarna lite ljumma och jag vände ansiktet mot solen. Det finns inget som ger mig sådan energi som att vända ansiktet mot solen och låta solens strålar värma min hud. Det känns som om hela jag blir uppladdad med solenergi när det händer. Jag är född i Lejonets tecken och det sägs att solen som är Lejonets planet ger oss lejonmänniskor mer energi än andra som är födda i andra stjärntecken. Inte vet jag... Men ett är säkert och det är att igår värmde solen mitt ansikte, och för en stund kändes livet värt att leva igen...

Jag längtar tillbaka till tiden förut.

Jag längtar tillbaka till tiden förut. Den goda tiden då allt var lättare och vägen tillbaka till varandra inte var osynlig och omöjlig att beträda. Den tiden då det fanns en trygghet i det välbekanta och en förväntan om en gemensam framtid. Nu sitter jag här med min längtan, och måste påminna mig om att någonstans på vägen tappade vi bort varandra och vårt gemensamma mål för resan. När vi väl upptäckte det var det omöjligt att hitta tillbaka till samma stig. Vi hade var för sig hittat nya färdvägar...

Jag trodde jag skulle klara det bättre...

Ja, jag tror ju jämt att jag klarar så mycket... Att separera, flytta från  mitt hus och min trädgård, vara från mina barn varannan vecka, renovera ett nytt hus, leva utan man... Listan kan göras längre på vad jag har försökt att hantera senaste tiden. Jag kan bara säga att jag trodde jag skulle klara det bättre... Men jag är inte så stark som jag trodde, och framförallt orkar jag inte längre klappa mig själv på axeln och säga att det här fixar du. Jag vill inte längre orka med allt... Jag vill inte längre fixa det och stå upp oavsett vad som händer. Men frågan är: Finns det något alternativ???

Lämna eller lämnas.

Det finns bara en sak som är svårare än att bli lämnad, och det är att lämna. Hela mitt liv har jag varit livrädd för att bli lämnad. Många gånger har jag kunnat göra vad som helst för att inte bli lämnad. I min vildaste fantasi har jag inte ens kunnat tänka mig hur det skulle vara att lämna, då jag sällan har lämnat någon eller något. Märkligt kanske det kan tyckas. Men jag arbetar länge på samma ställen, flyttar inte gärna och lämnar aldrig någon människa. Som vän är jag oftast trogen och lojal och har flera vänner jag har haft sen barnsben.

MEN för ett år sen kom jag till en punkt i livet då det vara nödvändigt att lämna. Jag lämnade min dröm om familjen, mitt hus, min trädgård och egentligen hela det liv som jag har byggt på i närmare 43 år. Nu står jag här mitt i nybyggarland, där jag har mutat in ett nytt stycke mark och undrar... Hur ska det gå?

Min katt är synsk och hetsäter...

Jag har så smått börjat fundera över om jag behöver ta katten till en sån där som talar med djur. Jag tror nämligen att han inte mår så bra psykiskt. Som jag tidigare har skrivit så vill han inte sätta sin tass utanför ytterdörren, vilket är märkligt då han i högsta grad är en bonnkatt. Han har utvecklat ett sjätte sinne, (ja, man kan nästan tro att han är synsk,) för att hålla koll på när jag har för avsikt att släppa ut honom. Så fort jag rör mina nycklar eller sätter på mig ytterkläder springer han och gömmer sig. Detta har medfört att jag nu måste planera noga när jag ska släppa ut honom och sedan låtsas som om det regnar, om jag ska kunna få tag i honom. Minsta lilla han känner på sig att jag vill att han ska gå ut, försvinner han och sen kan jag glömma att få tag på honom i flera timmar. Så jag antar att den lille kissen är ganska stressad av det faktum att han aldrig vet när jag tar honom och han blir tvungen att vara utomhus.

Förutom den ovan nämnda stressituationen eller kanske på grund av den ovan nämnda stressituationen hetsäter katten. Hans matskålar och han kattlåda står bara en liten bit från varandra och inte så sällan äter han, går till lådan, äter lite till och går sedan till lådan igen. Tilläggas bör kanske att han är ganska rund om magen vid det här laget.

Frågan är nu om man bara kan dra slutsatsen att han har haft en taskig barndom och att han får leva med det. Eller bör han uppsöka en kattpsykolog?

Tvångstankar om nya godissorter...

För tillfället hatar jag alla godisfabrikanter... För att hålla vikten måste jag som många andra försöka undvika att stoppa i mig för mycket godis och annat onyttigt. (Goda viner och gott öl är naturligtvis undantaget.) Men sen lång tid tillbaka har jag naturligtvis hittat ett kryphål för mig själv när det gäller godis. Jag bestämde mig nämligen för längesen för att tillåta mig att äta godis och glass, när det kom nya godissorter eller nya glassar. Problemet är bara att det här undantaget för regeln skapades när inte godisfabrikanterna lanserade nya godissorter varje vecka som de i princip gör nu. Nu är det ju special editions varje årstid, varje högtid och ifall någon kunglighet råka gifta sig eller till exempel om det är VM eller OS eller något annat tråkigt sportevenemang. Man kan käka dajm med päronsmak eller mjölkchoklad med mangosmak eller varför inte dumlekolor med pepparkakssmak? Tala om att jag äter mycket godis för att hinna med att smaka allt det här... Och naturligtvis har jag bråda tider på våren när glassföretagen släpper sina nyheter inför sommaren... Problemet jag har( som såklart är ett I-landsproblem av megasize) är att om jag inte provar allt nytt som kommer, så känns det som om jag missar något. Detta söker mig så till den milda grad att jag inte får en lugn stund förrän jag har provsmakat allt nytt som kommer i min väg... Detta har resulterat i att jag numera undviker godishyllorna för att inte se allt nytt som kommer...

Hastighetsskyltar är väl tänkta som rekommendationer eller????

Det där med att hålla hastigheten har aldrig riktigt varit min grej... På mitt förra jobb var jag känd för att köra fort som bara den, men på mitt nuvarande jobb har jag mörkat länge hur fort jag egentligen kör... När människor åker med i bilen gör jag allt för att behärska mig och min lust att köra fort, och anstränger mig för att bete mig som en sansad bilförare. För det mesta lyckas jag, men vid ett tillfälle när min kollega åkte med mig tappade jag kontrollen. När vi väl var framme vid Lomma kyrka sa han: "Du kör ju som en raggare." Men egentligen är det nog inte mitt fel. Jag tror att man kan skylla det på generna som så mycket annat. Vad jag minns från min uppväxt var att min pappa var ganska benägen att köra fortare än man fick... Och ibland även med en släp hängades bakpå...Den uppfattningen delades dock inte av min morfar som brukade säga att min pappa körde lugnt och försiktigt, men att min mamma körde som en galning... Så egentligen är det nog inte mitt fel att jag kör som en dåre, utan snarare mina föräldrars...

Ett närmast erotiskt förhållande till sushi.

I somras mitt i all flyttstressen hade jag förmånen att bli inbjuden till en sushikväll i Lund. Spännande tyckte jag, men jag måste erkänna att jag gick dit med viss vånda. Jag kände nämligen bara en person på festen och misstänkte att festens gäster i övrigt bestod enbart av tjugofemåriga killar. Som tur var hade jag inte rätt i min misstanke utan festen bestod av folk i alla åldrar och såklart inte bara män... Det bjöds på alldeles utsökt sushi och till bordsgranne hade jag en ung man som jag försökte konversera lite med. Han svarade inte när jag tilltalade honom så jag lade min hand lätt på hans arm för att påkalla hans uppmärksamhet. Det skulle jag aldrig ha gjort. Han ryckte till helt oväntat och sa lite abrupt: "Stör mig inte när jag äter, jag har ett närmast erotiskt förhållande till sushi." OK, tänkte jag, bäst att göra som han säger... Jag gillar också sushi, fast inte riktigt på det sättet... Nåja, vi åt och sen var det dags för att spela något märkligt tärningsspel. Jag som hade huvudet fullt av flytt, renovering och separation och dessutom hade druckit ett par öl slutade lyssna på reglerna redan efter regel nummer ett. Jag lovar, det förklarades regler i minst tio minuter. Jag tänkte krasst att jag fattar väl efter ett tag... Tji fick jag. Varenda gång jag skulle kasta de där tärningarna gallskrek folk av förtjusning. Hur jag än gjorde bröt jag mot någon lustig regel. Man fick inte vidröra brickan, man fick inte ta upp den minsta tärningen först etc etc. För att göra en lång historia kort, så förlorade jag stort. En sak är säker sushi äter jag gärna och ofta, men tärning kommer jag aldrig mer att spela...

Själsfränder, finns dom???

Ja, som den flummiga hippie jag är så tror jag ju det... Nu behöver inte alla jag känner genom jobbet bli jättenervösa när de läser det här... Jag tror fortfarande på Gud och är kristen. MEN jag tror i alla fall att det finns själsfränder. Egentligen är det inget konstigt med det begreppet. Ni vet hur det är ibland i livet när man träffar någon, och efter bara ett litet tag så känns det som om man har känt varandra länge. Man är helt enkelt på samma våglängd. Med ens själsfränder kan man ibland bara titta på varandra och man vet vad den andre tänker. Man vet vad den andre kommer att skratta åt och man behöver inte förklara sig så mycket... Den andre vet redan vad man menar. Det finns en trygghet i igenkännelsen, att man är sedd och genom det också bekräftad. Men hur vet man vem som är ens själsfrände då? Det finns ett mycket enkelt svar på den frågan... Det känner man inom sig...

Too much love will kill you.

Too much love will kill you... Är det så? Nej, det vill jag inte tro... Men ett är säkert och det är att det kan göra ont att älska och att gränsen mellan hat och kärlek är hårfin. Men för mycket kärlek kan det aldrig bli. Man måste bara våga välja kärleken när den kommer till en. Man måste våga förlora fotfästet en stund för att vinna världen. Man kan aldrig veta om kärleken kommer att bestå. Om den blinda förälskelsen kommer att djupna till bestående kärlek. Ibland räcker det inte att älska varandra. Det kan bli för svårt i längden att leva tillsammans och då kan kärleken sina. Då måste man släppa taget och låta den andre vandra vidare på sin livsresa. Det är väl det som är det svåra i kärleken... Att släppa taget om den andre utan hat och ilska. Frågan är om det är möjligt då man en gång har älskat varandra djupt. All ilska och allt hat har naturligtvis sin källa i sorgen över den kärlek som gått förlorad.

För egen del kan jag bara säga att jag har älskat och förlorat. Såren efter den brustna kärleken är djupa och innan de har läkts kommer jag inte att våga älska igen...

Jag är världens största sadist..

Jag är alltså inte bara periodare utan numera även sadist. Enligt mina barn alltså. Jag tycker nämligen att vår otroligt feta katt Molle kan vara utomhus kortare stunder. Men den uppfattningen delar inte mina barn. När jag gör mina tappra försök att få katten att gå utanför dörren så skriker de båda två i högan sky och ropar om hur taskig jag är mot Molle. Från början lyckades de få mig att känna skuld över att jag faktiskt tyckte att katten någon gång kunde vistas utomhus( och, nej, det är inte en raskatt), men nu kontrar jag krasst med att de gärna får börja rensa kattlådan när de vill. Då brukar de båda två lomma iväg molokna och plötsligt är de överens om att Molle visst kan behöva gå ut. MEN eftersom jag har börjat tröttna lite på dessa små minidramer, som tydligen måste upprepas varenda gång jag vill släppa ut katten, har jag börjat släppa ut honom i smyg. För det mesta lyckas jag, men nåde mig om de upptäcker det. Då är jag inte vatten värd. Om jag lyckas släppa ut honom utan att de upptäcker det, och sen blir tvungen att tala om att han är ute, har jag all möda i världen att övertyga dem om att han verkligen ville gå ut. Men det kommer väl en vår någon gång och då ska kattf-n ut. Tills dess antar jag att det är jag som rensar kattlådan...