Just nu känns det som om det inte finns något mer befriande än att vara för mig själv... Missförstå mig inte... Jag älskar att umgås med människor och blir oftast glad av det. Men lika mycket som jag behöver vara tillsammans med människor jag trivs med, lika stort behov har jag av enskildhet. Tid att tänka mina egna tankar, ladda batterierna och bara vara... Låter det som en klyscha? Ja, det gör det kanske... Men det är sant likaväl.
På sista tiden har jag dessutom kommit att börja omvärdera mitt förhållningssätt till andra människor. Jag ser saker i ett nytt ljus och ibland måste jag erkänna att jag gillar inte det jag ser... Jag har börjat fundera över vad jag egentligen får ut av en del relationer jag har... Låter det egoistiskt??? Ja, det kanske det är... Men då får det vara det... Jag har många fantastiska vänner, nya som gamla, och en härlig familj och släkt... Men jag har bestämt mig för en sak... I fortsättningen måste jag värna mig själv bättre och inte tro att jag har oceaner av kraft att ge åt andra... Inte alla kommer att acceptera detta. Det vet jag.
Jag vill leva ett liv utan att känna mig tvungen att infria människors krav och förväntningar på mig, och om jag då blir ensam... Ja, då får det bli så...
Nejdå, du kommer inte att bli ensam, men du kommer att sortera. När du väl har gjort det kommer du att får så mycket mera ut av dina möten än förut för att de är 'kvalitetssäkrade' och ger energi snarare än dränerar dig. Det är värt det. Lycka till!
SvaraRaderaTack för uppmuntran! Jag är säker på att det kommer att bli precis som du skriver, men det är en process...
Radera