Att bryta ihop eller inte bryta ihop, det är frågan...

Ofta när jag inte mår bra försöker jag hålla ihop mig så gott jag kan när jag träffar andra människor. Inte så att jag visar upp andra känslor än de jag känner, men jag håller helt enkelt allt inom mig. Det värsta jag vet är att orsaka att andra människor mår dåligt på grund av mig, så därför är impulsen oftast att hålla inne det som jag tror skulle påverka andra negativt. På ett sätt är det självklart bra. Man kan ju inte gå genom livet och ständigt vältra över sitt dåliga mående på andra. Men samtidigt är vi flockdjur som vill leva i relation med varandra, vi behöver varandra på många sätt och mår bra av att finnas där för varandra. Många har genom åren erbjudit mig sin hjälp och sitt stöd och  jag kan ärligt säga att jag är lyckligt lottad som har så många som bryr sig om mig. Jag har dessutom genom åren blivit bättre och bättre både på att ta emot hjälp och att fråga efter den. Men när jag är riktigt utmattad( som nu) och livet ibland känns tungt och svårt trots allt positivt har jag svårt att ta plats med mitt mående. Jag vill kunna hålla ihop mig och inte orsaka att andra mår dåligt pga mig. Men det har ett pris... Att hålla ihop sig och inte visa hur man verkligen mår skapar ett vakuum av ensamhet som sedan är svårt att bryta...