Jag ogillar starkt klyschor... Dvs färdigformulerade uttalanden som människor gör i situationer som de tror att det behövs sägas något... Och då kommer de inte på något bättre att säga än att säga det som alla andra säger och som låter bra... Men idag ska jag också uttala mig klyschigt. Det handlar om sorgen och om saknaden... Om nu uttalanden om sorg och saknad kan bli klyschiga... Nåja... Idag har jag saknat mer än vanligt. Det har känts mer sant än det brukar... Det att sorgen avtar så sakteliga i styrka, men att saknaden är livslång.
Trots att jag nu faktiskt är femtio år fyllda kommer fortfarande dagar, då jag inte vill prata med någon annan än mamma. Den där mamman som tokälskade mig, alltid hade kloka och tröstande ord för mitt öra och alltid, alltid fanns där oavsett vad det gällde...
Tankarna går till mina egna barn och jag när en försiktig förhoppning om att de en gång ska kunna se tillbaka och tänka om mig att: Mamma, ja, hon tokälskade oss och hon fanns alltid där för oss när vi behövde henne...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar