De senaste två veckorna har jag haft en hög arbetsbelastning samt lite privata angelägenheter som har sugit energi. Och... Det ska man väl tåla, eller??? Men sanningen är ju den att det gör jag ju faktiskt inte. Den turbulens, oro och stress jag har haft på olika sätt i mitt liv de senaste åren har tagit ut sin rätt. Jag är helt enkelt betydligt mindre stresstålig och har en lägre arbetskapacitet än för bara några år sedan. Det verkar som om det kommer att ta väldigt lång tid att läka ut de här åren. Om jag någonsin kommer att bli som jag var innan.
I och med stressen de här två veckorna började sömnen krångla och efter några dagar kom oron och ledsenheten tillbaka som ett brev på posten. Förmodligen bara trötthet och prio nummer ett just nu är att försöka få rätt på sömnen, så hoppas jag det andra ordnar sig på sikt.
Många är vänliga och säger att jag kan ringa om jag behöver prata... Problemet är att jag har inget att säga... Och man kan ju inte direkt ringa upp och bara vara tyst. Dessutom vet jag aldrig var gränsen går... Många vill hjälpa, men orkar de och vill de när det väl kommer till kritan? När jag inte mår bra orkar jag inte med att känna att jag besvärar eller är en belastning för den andra personen. Då blir ofta konsekvensen att jag försöker klara mig själv. Och hur bra går det? Ensam är stark, eller???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar