Christmas blues...

Det är alltid likadant... Vid den här tiden på året blir jag alltid supersentimental och lite låg faktiskt. Knasigt egentligen, jag älskar ju julen och allt som hör till... Men ändå julen rör om och rör runt i hela mitt inte...

Jag tänker på jular som varit och jular som ska komma... Människor som funnits i mitt liv och som av olika skäl inte finns där längre... Alla tankar och minnen väcker känslor av vemod och saknad. Ett känsla av ensamhet infinner sig... Till viss del kanske obefogad... 

Jag är lyckligt lottad som har många människor omkring mig som bryr sig om mig och jag känner stor tacksamhet över detta. Men ändå... Julen är på något sätt en släkt- och familjehögtid. Och på det området är det ju lite skralt för min del... Jag har min pappa och mina barn och för dem är jag oerhört tacksam. Jag har naturligtvis mer släkt, men av olika skäl träffade jag inte min släkt så mycket under min uppväxt, vilket har lett till att vi inte ses så ofta som vuxna. Jag har ingen livskamrat och inte heller några syskon. Sen min mamma gick bort förra året har det på något sätt blivit mer påtagligt vilket oerhört litet familjenätverk jag har... Det gör att jag ibland känner mig lite ensam och utsatt... Trots alla fina vänner jag har...

Och så här i juletider... Då familjen ska vara samlad... Blir det mer kännbart än annars...