Idag konfirmerades mitt hjärta, min förstfödde... Det var en stor dag... En dag fylld av glädje och kärlek och mitt hjärta svämmade som vanligt över av alla känslor... Och jag visste ju att det skulle bli så. Jag känner mig själv väl vid det här laget...
Jag som så ofta i mitt liv har känt mig så ensam, inga syskon och inte så mycket kontakt med släkten under min uppväxt, kände mig idag så lyckligt lottad... Och rik... I ordets rätta bemärkelse... Att se min son omgiven av så många människor som slöt upp kring honom och ville vara med och dela dagen med honom och med mig gör mig överväldigad... Och tacksam... Från djupet av mitt hjärta...
Och ändå finns den där... Sorgen och saknaden... Hon skulle ju varit med idag... Min mamma, min sons mormor... Hon fattades mig idag... Jag har tänkt mer på henne än vanligt i alla förberedelserna inför konfirmationen. Hade hon levt hade hon varit med mig hela vägen... I all matlagning, bakning, dukning... Och hon hade suttit med oss i kyrkan, stoltast av alla över sitt barnbarn...
Jag tycker att jag svek henne idag... Jag hade tänkt hålla ett litet tal till min son, och i det talet skulle jag nämnt både henne och min sons farfar som inte heller längre finns med oss... Men när det kom till kritan, så orkade jag inte riktigt... För mycket känslor... Så hon nämndes inte ens idag... MEN.. Å andra sidan VET jag att hon var där... Att hon har varit med mig hela vägen...
Men det spelar ingen roll, för just nu kunde jag gjort vad som helst för att ha kunnat dela dagen med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar