När alla vägar leder hem...

Lyssnar på Lisa Ekdal som sjunger om hur det är när alla vägar leder hem. Reflekterar över att jag själv har så svårt att hitta hem i mig själv. På ett sätt är jag oerhört trygg i mig själv och den person jag är och har också en väldigt stark självtillit. Jag har ju också haft långa perioder i mitt liv då jag inte har haft någon att luta mig mot, att lita helt och fullt på, så naturligtvis har jag blivit självgående på många områden. Människor som har funnits nära mig har också uppvisat ett oberäkneligt beteende som har gjort att jag aldrig räknar med att något ska bestå, utan att allt kan förändras på en sekund. Trots detta har det gått bra mestadels för mig i livet. Jag är av segt virke och många av mina upplevelser har bara gjort mig starkare... 

Men... De senaste åren har något hänt... Jag orkar liksom inte längre... Den där geisten och styrkan finns liksom inte längre att hantera livets berg- och dalbanor. Vad händer med mig då? Jag som alltid har känt mig trygg i vetskapen om att jag kan klara så mycket själv, vad händer med mig och min inre trygghet när jag inte kan det längre? Jag hittar inte vägen längre som jag gjorde förr, jag hittar inte vägarna som leder hem... Som leder till lugn och ro, till tryggheten...