Ibland saknar jag henne så otroligt mycket att det gör ont. Hon var som ni säkert redan har listat ut världens bästa mormor. Hemma hos mormor stod tiden stilla och allt var förutsägbart. Inte på ett tråkigt sätt utan på ett tryggt och hemvant sätt. Där var alltid ordning och reda och kvällsmat serverades klockan sex och bestod av smörmadar och mjölk. Smörmad är göingska och betyder smörgås på svenska. Jag har förmånen av att vara första barnbarnet till äldsta dottern så ni förstår att jag var efterlängtad. Min mormor var plikttrogen, ansvarsfull och tjänande. Det var väldigt viktigt att hon alltid skötte sina sysslor. Men när jag kom och hälsade på lade hon ALLT åt sidan för att vara med mig. Vi satte oss vid köksbordet och där satt vi sedan i timmar och pratade och pratade.
Hemma hos mormor fanns också en gammaldags matkällare. På hyllorna där stod allt uppradat. Plommonmarmelad, äppelmos, svartvinbärsgele, lingonpäron är bara en bråkdel av vad hon hade där. För att inte tala om de stora Höganäskrusen med inlagda gurkor. Allt skulle tas till vara.
Jag minns en dag för några år sedan när mormor förärade mig sina handskrivna recept och sa till mig: " Nu ska du ha de här, jag kommer inte att göra sånt här mer". Det kändes lite som om hon menade att det var min tur nu att föra arvet vidare. Det har jag försökt också. Liksom mormor älskar jag att odla och ta till vara allt som jag odlar och plockar på buskar och träd. Vi är lika på många sätt mormor och jag, men hon tillät sig aldrig att njuta riktigt av livet, som jag tycker mig kunna göra. Jag tänker mycket på henne och saknar både henne och morfar, men jag vet att de finns någonstans och håller ett vakande öga på mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar