Ikväll har jag varit hos en av mina äldsta och bästa vänner och ätit kvällsmat. God mat som vanligt och massor med prat, prat, prat... När jag var på väg hem kom jag på mig själv med att tänka att livet kanske blir bra ändå till slut. När jag kom hem gjorde jag misstaget att lyssna på lite musik och wham, bam så var den där igen... Den överväldigande sorgen över det som gick sönder, skulden gentemot barnen som jag har satt till världen och skammen över misslyckandet i att hålla samman familjen. Som en stormvind kommer de, känslorna och sveper mig med. Det enda jag kan göra är att vänta ut stormen tills den bedarrar...
tisdag 3 april 2012
Sorgen är som en stormvind...
Ikväll har jag varit hos en av mina äldsta och bästa vänner och ätit kvällsmat. God mat som vanligt och massor med prat, prat, prat... När jag var på väg hem kom jag på mig själv med att tänka att livet kanske blir bra ändå till slut. När jag kom hem gjorde jag misstaget att lyssna på lite musik och wham, bam så var den där igen... Den överväldigande sorgen över det som gick sönder, skulden gentemot barnen som jag har satt till världen och skammen över misslyckandet i att hålla samman familjen. Som en stormvind kommer de, känslorna och sveper mig med. Det enda jag kan göra är att vänta ut stormen tills den bedarrar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kommer att bli bättre! Jag kan med facit i hand se att barnen mår bra och jag vågar ta livet i famn igen! Kramizar AC
SvaraRaderaBehöver bli påmind om det hela tiden!!! Misströstar ibland... Kram!!! Maria
SvaraRadera