Tack gode Gud för mina föräldrar...

Så tänker jag ofta... Jag försöker att säga det till dem, så ofta jag tänker på det, att jag är glad för att de hjälper mig. De stöttar mig oavsett vad som händer och är alltid intresserade av vad jag gör. Jag kan säga i princip allt till dem och vi kan skratta och gråta tillsammans. Och kommer vi igång med att prata så tar det aldrig slut... Det gestikuleras och utreds och älts in absurdum, tills ingen vet längre vad vi började prata om... Och ibland, men inte så ofta kan vågorna gå höga... Ibland ilsknar någon till och då kan det bli ganska bitska kommentarer... Temperament finns det gott om, men ingen vill vara sur på den andre någon längre stund, så det brukar inte bli något allvarligt av det. Vi vet alla i familjen att våra band till varandra är starka och att kärleken övervinner allt...