Centrum i mitt universum är rubbat...

Mina barn är inte hos mig längre och det känns som om hjärtat har ryckts ur kroppen och mina inälvor vänts ut och in. Jag vet att de har det bra och det går ingen nöd på dem. Men det är något onaturligt med hela situationen. Att vara utan dem alltså. Jag lever inte genom mina barn om de nu är någon som tror det. Jag har i allra högsta grad även ett eget liv. MEN ändå... Mina barn är min själs hjärta och luften jag andas... Jag lever med dem i varje andetag jag tar och de finns alltid inom mig oavsett om vi är tillsammans eller inte... Det finns inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas de vet det. Men tills vi är tillsammans igen ska jag vila och vänta, för jag vet ju att vår tid kommer åter igen... Här är en sång till mina barn...