...som jag har känt mig senaste veckan, har jag inte känt mig på många år. Jag vaknade förra söndagen och allt kändes totalt meningslöst. Visst kan jag vara ledsen och nedstämd. Det kan vi alla ibland, men att känna att ingenting känns roligt och det finns absolut ingen lust till någonting. Att livet inte har någon mening överhuvudtaget. Det är ovant för mig att känna så. Inga barn hos mig, ingen man som älskar mig, att gå här själv i huset som ännu inte har så mycket historia ännu. Det kändes som allt fattades mig och inget hade längre någon betydelse. Jag som alltid har velat ha ett stort hus fyllt av familj och vänner, ett hus som sjuder av aktivitet och kreativitet... Och här satt jag nu... Ensam i ett tomt hus.
Under veckan som har gått har livet sakta men säkert fått lite mening igen. Mycket på grund av alla människor jag har i mitt liv. Familj och vänner men även de människor jag möter tillfälligtvis i olika sammanhang har hjälpt mig upp igen bit för bit.
Och jag har börjat tänka... Kanske det finns en mening med att leva i alla fall...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar