Vem sätter vem på piedestal egentligen???

På tal om att ha höga krav på män, så undrar jag ibland över mig själv och min bild av de män jag fattar tycke för... Många gånger är jag själv rädd initialt att en man ska sätta mig på en piedestal och inte se alla mina fel och brister... Någon gång uttryckte jag detta till en kompis och hon sa helt enkelt att det är väl självklart att de ska sätta  dig på en piedestal... Det är väl härligt??? Nja, tyckte jag... Men de senaste dagarna har jag börjat fundera över om det kanske är så att det är jag som sätter männen på piedestaler... Och sen blir besviken när de inte håller måttet... Ja... Kanske är det så...


Fast egentligen tror jag inte själv på det... Sanningen är nog den att en del män jag har träffat på är ganska bra på att sätta sig själva på piedestaler... Uttalanden som... Jag kan kvinnor, jag vet hur man ska tala till kvinnor, jag är psykiskt och fysiskt stark, jag har god självkänsla, jag "kan" det här... Många gånger vet de lösningen på allting i mitt liv också... Till och med på sådant som jag inte själv uppfattar som ett problem... Ja, listan kan göras mycket längre på allt jag har fått omtalat för mig att de här männen kan, som jag på något sätt har beblandat mig med... Och efter ett tag inser jag ju att självinsikten hos de flesta inte är extremt hög... Jag skulle snarare vilja säga att ju mer man har behov av att framhålla ovanstående egenskaper desto osäkrare och vilsnare är man...


Nej, min längtan är av ett helt annat slag... Min längtan söker efter en man som inte ständigt har alla svar, som inte ser saker i svart och vitt utan i regnbågens alla färger och som liksom jag ständigt nyfiket blickar runt nästa hörn och undrar vad man kan lära sig härnäst...