Mamma, jag har ju scenskräck.

På Luciadagen häromveckan hörde jag min dotter uttala dessa ord på väg uppför gången till Stehags kyrka. Dottern skulle medverka i luciatåget i kyrkan och hade drabbats av stora skälvan inför denna händelse. Svårt chockad över min dotters uttalande försökte jag desperat att sätta mig in i denna känsla som kallas scenskräck... Jag som aldrig gjort något annat än att älska scenen... Oavsett om jag har spelat teater eller sjungit så har jag älskat att stå på scen, vara i rampljuset och motta folkets jubel. Ja, jag vet, jag verkar ju vara en ovanligt odräglig och självupptagen person. Det är jag nog inte egentligen. Min drivkraft är inte primärt att få uppmärksamhet utan att kunna förmedla något till människor och att beröra människors hjärtan. Därför älskar jag att stå på scen, där jag har möjlighet att nå ut till många samtidigt...

Så därför delar jag inte min dotters scensskräck... (Och jag kan inte annat än att undra var de generna kommit från, kanske är hon en bortbyting...)

Så här vackert var det utanför Stehags kyrka på luciadagen: