Igår kväll var jag ensam i huset och greps av en obetvinglig lust att sjunga och spela... Inte så märkligt kanske med tanke på att jag är musiker... Jag fick tag i gitarren och sen blev det Evert Taube, Lasse Berghagen och Björn Afzelius så det dundrade i stugan . Eftersom jag livnär mig på att sjunga och spela och det går faktiskt ganska bra, så inbillar jag mig att jag kanske inte sjunger så illa... Men igår började jag tvivla på min sångförmåga. Jag hade inte hunnit många toner på "Fragancia" av Taube när katten kom farande och såg helt chockskadad ut. Jag tänkte att det kan inte bero på min sång och fortsatte glatt min serenad. Men katten såg nästan illamående ut och lugnade sig inte förrän jag slutade sjunga. Något kränkt tog jag katten i famnen och ut åkte han. Han blev ganska paff, men fick gilla läget. Så kan det gå när man inte gillar mattes skönsång.
MEN idag undrar jag ändå...Har jag valt rätt yrke???
Tja.....jag tror inte kattor, än om de är de underbaraste varelser, är musikaliska för min katt ser oxå väldigt irriterad ut när jag sjunger. Igår stog vi upp o sjöng "Du gamla du fria" dagen till ära med acc. av tv:n. Mozze såg inte alls imponerad ut. Han reste sig och gick värdigt in i sovrummet o la sej! Kram AC
SvaraRadera:)))) Skönt att höra att det inte bara är jag som är utmobbad...
SvaraRadera