Att inte dela vardagen...

Att inte alltid dela vardagen med mina barn känns förfärligt ibland... Ja, jag vet jag borde vara glad över all egentid jag får nu de veckorna jag är själv. Alla som har sina barn hela tiden avundas mig, och tycker att de aldrig får andas utan svämmas över av alla krav. Men i mig gör det ont att inte få träffa mina barn dagligen och höra hur det gick på läxförhöret och vad de fick att äta till lunch. Vem de lekte med på rasten och att läraren sa något extra roligt just den dagen. Det gör också ont att missa olika saker som händer i deras liv. Självklart kan jag gå på grillkvällar och annat som ordnas, men hur kul är det när jag inte sitter med barnen. Det skulle kännas för mysko att sitta själv eller med någon annan familj. Bättre då att utebli, så slipper barnen känna sig kluvna av lojaliteten de såklart känner till oss båda, och inga obekväma situationer uppstår. Klart att jag skulle önska att vi kunde sitta tillsammans alla fyra, men nu är det inte så... Och tankarna går runt i huvudet, kunde jag gjort på något annat sätt... Jag vet ärligt talat inte...