Kärleken övervinner allt eller???

Nej, det tror jag faktiskt inte den gör. Ibland kan nog de påfrestningar en relation utsätts för ta död på den starkaste kärlek. Och hur man än anstränger sig kan man inte väcka den till liv igen. Ibland är rädslan starkare än kärleken. Ibland stannar vi i relationer, inte på grund av kärlek utan just på grund av rädsla. Inom oss inser vi kanske att vi borde lämna för att må bättre i våra liv, men oftast lämnar vi inte förrän vi har träffat någon annan. Då, när vi drabbas av den stora kärleken till någon annan, blir det plötsligt uppenbart för oss att vi inte kan leva kvar i vår gamla relation. Men handen på hjärtat, ska det verkligen behöva gå så långt? Ska man inte kunna vara modig och lämna innan man har träffat någon annan? Eller är det kanske det som krävs för att man ska förstå att man måste gå vidare? Att man faller för någon annan är alltid en varningssignal att något inte står rätt till i relationen och att man inte mår bra i den. Men inte ens när det blir så uppenbart vågar alla ta konsekvenserna och lämna. Det är då rädslan tar sitt grepp om människor. Vad ska grannarna och arbetskamraterna säga? Hur ska barnen ta det? Tänk om jag känner mig ensam? Människor börjar hitta på ursäkter att stanna kvar i en dålig relation. "Det finns så mycket bakåt". "Inte kan man slänga bort x antal år". " Det är synd om barnen"."Inte kan man skilja sig när man precis har renoverat... eller köpt nya möbler". Nej, rädslan gör att vi stannar i dåliga relationer och för att övertyga oss själva och andra börjar vi fejka lycka. Vilket inte minst Facebook är en utmärkt forum för.

Nej, låt oss istället erkänna för varandra hur svårt vi har att leva i relationer. Genom att se oss själva och andra i ögonen och prata med varandra om hur vi verkligen har det tar vi första steget till bättre liv för oss själva och våra barn. Våra barn växer inte upp till lyckliga vuxna om de lever med föräldrar som fejkar sina liv.