Det måste värka ut.

Sorgen kommer och går ungefär som vågor som slår mot en strand. Det finns så mycket som måste sörjas... En relation som gick itu, en familj som har splittrats, en dröm om ett liv som gick i kras och faktiskt också en framtid som verkade så självklar. Ibland undrar jag när sörjandet är över... Det känns ibland som om det aldrig kommer att ta slut. Vissa dagar känns det som om det faktiskt finns ett liv som är värt att levas, men andra dagar känns det som om det aldrig kommer att bli bra igen... I en av mina mörkaste stunder talade jag med en klok kvinna i min närhet om det här... Och hon hade ett mycket enkelt svar... Hon sa: " Det är väl så att det helt enkelt måste få värka ut". Kan tyckas självklart när man hör det, men jag har ändå inte riktigt tänkt på det sättet. Att någonting måste få göra ont färdigt, att någonting måste få "värka ut". Och innan det är klart, innan sorgen har fått värka ut, kan man inte ta livet i famn och leva fullt ut...