Hon fattas mig...

Första veckan på semestern har gått och sällan har jag väl känt mig tröttare... Med tröttheten har också hudlösheten och sårbarheten kommit igen... För första gången på mycket länge, nästan längre än jag kan komma ihåg, har jag kunnat ta det lugnt... 

Och jag har tänkt... Och känt...

Och överallt finns hon... Min mamma... Min mamma som gav mig livet... Som alltid fanns där... I vått och torrt... Och som hade gett sitt liv för mig om det hade behövts... Så mycket vi har delat... Så många skratt och så många tårar... Växter som skulle grävas upp och grävas ner... Rödbetor som skulle läggas in och vin som skulle drickas upp... Jag glömmer aldrig när mamma och jag drack tequila slammer tillsammans på kyrkokörens avslutningsmiddag... För att inte tala om vilken otrolig mormor hon var... När mina barn, hennes barnbarn, var i närheten, kunde man glömma att prata med henne... Då var hennes totala fokus på barnbarnen... 

Trots att det har gått många månader sen hon lämnade oss, slår insikten mig ibland med kraft... Hon är faktiskt död... Hon kommer inte tillbaka... 

Jag saknar henne så mycket... Hennes värme, hennes humor och hennes ovillkorliga kärlek till mig... Livet är inte detsamma utan henne... Och kommer aldrig att bli...

Hon fattas mig...