Jag måste erkänna att jag har vant mig vid ensamheten. Jag har såklart min familj och alla mina vänner, men jag menar att jag har lärt mig leva utan en ett förhållande till en man. Även då jag tidigare levde lång tid i tvåsamhet kände jag mig ganska ofta ensam, men det vet jag att det inte alls är ovanligt att känna så även om man lever i en relation. Men det är ju inte så vi vill ha det, åtminstone inte jag...
Men så ibland händer något som påminner mig om hur ljuvlig och underbar tvåsamheten kan vara... Ibland kan det vara något så banalt som en film eller en låt på radion... Ibland är det något mer påtagligt... För det mesta är det ljuva upplevelser, men det väcker samtidigt ett vemod, då jag kommer i kontakt med en längtan som jag har begravt djupt inom mig. Behov som länge negligerats pockar på uppmärksamhet... Allt det här är inte så lätt att hantera... Ensam är ju stark, eller???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar