Tills månen är full, då slås allt omkull...

Ja, nu är månen full igen... Som vanligt får det mig att reflektera över livet och allt i det... Den här gången funderar jag mycket över hur jag är och inte är... Och framförallt hur mycket jag är eller inte är... Svårförståeligt? Ja, antar det, men jag får väl försöka förtydliga mig...


Jag är en person som skrattar högt, oftast gapskrattar faktiskt, jag pratar högt, säger vad jag tycker, gråter om jag behöver det och blir lätt arg om någon blir orättvist eller illa behandlad. När människor försöker ljuga för sig själv eller andra blir jag lätt provocerad och vill avslöja både mina egna och andras livslögner. Med årens lopp har jag lärt mig att respektera andra människors "livslögner"... Naturligtvis äger inte jag tolkningsföreträde på hur någon ska leva sitt liv. 


Men jag har aldrig tigit när jag har tyckt något har varit fel... Tiger man så samtycker man... Och visst... Det har kostat mig en del smällar genom livet. Frågan är om det alltid har varit värt det... Kanske... Kanske inte... Jag kanske inte förändrar så mycket genom att säga vad jag tycker eller visa osminkat vem jag är... Men en sak vet jag... Jag har min integritet, och på morgnarna när jag tittar i spegeln så vet jag... Jag är sann mot mig själv och andra, och jag kan gå med ryggen rak och huvudet högt...


Men så ibland tänker jag... Om jag bara hade varit mindre temperamentsfull, mer jämnmodig... Då hade kanske mitt liv varit lite enklare... Så jag kan bara hålla med Uffe Lundell när han sjunger: "Gud, du borde gjort mig något lugnare..."