Det finns inget finare...

...än barn egentligen. Ikväll har jag nämligen två extra i huset, som dessutom ska sova över. Härligt. Jag skulle kunna behålla dem, men jag tror att deras föräldrar hade protesterat. Inte till en början kanske, men efter ett tag. Det spritter av liv i deras kroppar och livet är ett äventyr. Det är så mycket de inte har upplevt ännu och jag avundas dem ibland den oskulden.


Jag bävar tidvis inför deras totala beroende av oss, de vuxna. De kan inte klara sig själva, så därför är de helt i händerna på oss. Vilket stort ansvar vi har i att inte utnyttja vår maktposition som vuxna. De är utsatta och sårbara i sitt beroende av vuxenvärlden.


Ännu viktigare är kanske hur vi väljer att förhålla oss till dem. Visar vi dem respekt och kärlek växer de upp till trygga vuxna med stark självkänsla och inre trygghet. Brister vi i respekt mot dem och inte älskar dem villkorslöst, som de förtjänar, kommer de att växa upp till otrygga individer som jagar bekräftelse överallt.


Jag har förvånat många genom åren när jag tydligt har deklarerat att jag inte tycker att det är det viktigaste i barnuppfostran att man lär sig hälsa ordentligt och säga tack för maten. (Det är naturligtvis ett plus...) MEN viktigare än något annat tycker jag det är att försöka ge sina barn trygghet och bra självkänsla. Lyckas man med det, så är jag övertygad att mycket annat kommer att ordna sig för dem.