Ja, jag vet... töntig överskrift... Men jag har för tillfället tröttnat lite på Facebook. Från att jag tyckte att det vara urkul och ett bra sätt att lätt hålla kontakten med kompisar och släkt, har jag nu börjat tycka så smått att en del människor använder det som en arena för att visa upp hur lyckade liv de har.... Det är ju viktigt att hålla fasaden uppe... Gud förbjude att det blir en spricka i den så någon SER vad som finns innanför... I Sverige i dag ska man ha ett fantastiskt familjeliv med samma partner i decennier och vara lika nyförälskad efter 20-30 år som när man träffats...Och vem f-n är det? Man ska ha välartade barn med många fritidsaktiviter, man ska förverkliga sig själv och vara frisk och sund. Man ska ha ett hem som ser ut som något från tidningen "Sköna Hem" och en trädgård som man stolt kan visa upp för Gunnel från tv, vad hon nu heter i efternamn. Och alla män ska springa omkring barfota som Ernst och njuta av sin egen kreativitet. Man ska ha många vänner och ett intensivt socialt liv och för att inte tala om att man måste ha ett bra sexliv. Jag har säkert glömt något men är redan trött när jag tänker på allt som man måste vara för att vara lyckad idag i Sverige. Och jag säger bara en sak: Skit i det, var dig själv och lev ditt liv enligt dina egna premisser och inte någon annans.
Vad är det då som gör att vi är så måna om att hålla upp fasaden att vi är SÅ lyckliga i våra äktenskap och vi trivs SÅ bra på jobbet och att vi mår SÅ bra inom oss alltid? Varför är vi så rädda för att erkänna att det kanske inte är så bra därhemma eller barnen kanske inte lyckas så bra i skolan och jobbet... Ja, där har vi kanske inte trivts på de sista 10 åren... Jag tror helt enkelt att vi är rädda för att det ska visa sig vara något fel på oss... Vi är rädda att visa vår sårbarhet, vår otillräcklighet, vår svaghet...Vi är rädda för att visa vår mänsklighet...
Jag tänker ofta på detta och tycker att det är synd att vi inte blottar vårt inre mer för varandra. Om vi vill ha nära relationer med varandra så måste vi nog låta fasaderna rämna, ta chansen och låta lite bräcklig mänsklighet sippra igenom....
Vågar du? Jag vet att jag vågar...
Vilket underbart inlägg!!! Tack för att du vågar!!!
SvaraRaderaSkrytbook. Jag har också tröttnat lite. Det är som Desperate Housewifes.Jag har facebookvänner som beter sig skitskumt, skickar pussar hit och dit till sina respektive, ligger på hotellrum och längtar efter sin älskling, åker långfärdsskridskor med barnvagn, lagar ostron till tisdagsmellis och bara gör bra saker hela tiden. Jag förstår att man inte vill berätta för hela Fejan om man mår dåligt, men varför detta skrytande och fasadputsande? Orkar inte heller höra om folks joggingrundor och styrkepass. Det gör mig deprimerad. Jag är precis som de där fasadputsarna inte är: trött, ful i håret, hinner aldrig umgås med min man, går och lägger mig tre timmar före honom varje dag, skriker på barnen, jobbar för mycket, klantar mig på jobbet och äter för mycket kakor. Dricker lightläsk och förgiftar mig. Tränar aldrig, sover med två barn och en hund i sängen. Och ibland mannen. Men jag älskar mitt liv ändå. På det stora hela. Utan att skryta på Facebook.
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaFacebook är vad det är och ett sätt att förbättra det är väl att lägga in de inlägg som man själv tycker är vettiga. Facebook är väl som en social kontakt brukar vara, den omfattar både information, allvar, skryt och trams i största allmänhet. Det positiva med Facebook är ju att man kan välja att sluta läsa när man vill. På en bjudning kanske man inte reser sig upp och går, om någon skryter på alldeles i överkant.
Att man inte tar upp tråkiga saker håller jag inte riktigt med om, men ibland får man läsa lite mellan raderna. Jag håller med om att vi inte är så konkreta och detaljrika när det gäller det svåra i livet. Heller inte så personliga. I ärlighetens namn tror jag att det är lika svårt att prata om svåra saker i ett större sällskap, live och på Facebook är det ju många som lyssnar när vi pratar.
Att skriva om tisdagsmellis med ostron låter för mig mer som ett skämt än en statusmarkering. Alla dessa sociala medier ger oss möjligheter att nå ut på ett sätt som vi inte kunnat tidigare, men det ställer också krav på oss, både som skribenter och läsare.
Nej, strunta i skrytet och lägg krutet på att skriva egna bra inlägg om sånt som är viktigt för er, eller skämta när ni känner för det.
Tack Stina för glad tillrop! Kram!
SvaraRaderaPotatishäxan: Du är för härlig!! I din blogg sipprar din mänsklighet igenom och därför är det härligt att läsa den.
Christina: Håller med dig generellt i det skriver och är medveten om att jag spetsar till saker ibland... Men det är medvetet... :) Tack för dina genomtänkta funderingar!
Ok, tisdagsmellis med ostron är ett skämt, av mig. Men vissa har jämförbara grejet för sig :)
SvaraRaderaNu är jag ju ny på fb så jag har inte så stor erfarenhet av den ännu, men kan det vara så att det jan finnas skäl till varför man inte kan skriva om allt på fb? Beroende vilka vänner man har. Jag vill inte skriva om allt för att jag har mina barn, syskonbarn och kusinbarn som vänner. Andra som håller fasaden kanske har chefen som vän ?
SvaraRaderaVisst är det så Gunn att man ju inte vill skriva om allt pga av att man vill skydda sina nära och kära... Men jag syftar nog mest på att mycket på FB handlar om att visa upp ett mer lyckat liv än man egentligen har. Tror inte heller att det är ett FB-fenomen utan mer en samhällstrend numer...
SvaraRadera