...och en dröm om att havet kan göra mig vackrare...

Det är Uffes ord...Ja, Lundell alltså, vem trodde ni? För mig finns bara en Uffe. Jag har avgudat honom i många år. Hans musik, hans lyrik och inte minst hans inställning till konstnärskapet och livet i allmänhet. Han har gått sina egna vägar och stått för det...

Ja, egentligen tänkte jag inte skriva om honom. Jag tänkte skriva om havet och då drog jag mig till minnes diktstrofen jag har valt som titel till dagens blogginlägg. Jag har alltid haft en speciell relation till vattten så länge jag kan minnas. Mina föräldrar har alltid sagt att jag kunde bada i havet i timmar och mannen i mitt liv säger att jag kommer aldrig upp om jag en gång har hoppat i... Jag älskar havet... Att simma i det, att betrakta det, att lyssna till det. Vilka färger det har när solen speglar sina strålar i det i solnedgången eller en solig sommardag....glittret på vågorna...

Ja, jag har kanske inte en dröm om att havet kan göra mig vackrare, men jag vet i alla fall att det kan göra mig helare...