Snart vågar jag kanske leva igen...

Ja, lever gör jag ju klart hela tiden... Men jag menar... Leva på riktigt... Våga känna alla känslor, tänka alla tankar och minnas alla minnen... Jag är inte där riktigt ännu. Vissa saker är fortfarande oerhört svåra. Att köra förbi vårt gamla hus, att minnas de goda dagarna innan allt blev så svårt, att känna vissa dofter, att tänka på hur allt kunde ha varit om inte... Svårt att våga känna lust och längtan eller förväntan inför något... I samma stund jag hänger mig åt dessa känslor slår sorgen ögonblickligen emot mig och påminner mig om den verklighet jag lever i och har levt i de senaste åren. Men någonstans inom mig brinner fortfarande en svag hoppfull låga att jag en dag kommer och vakna och kunna andas fritt och våga leva...