Jag är världens största sadist..

Jag är alltså inte bara periodare utan numera även sadist. Enligt mina barn alltså. Jag tycker nämligen att vår otroligt feta katt Molle kan vara utomhus kortare stunder. Men den uppfattningen delar inte mina barn. När jag gör mina tappra försök att få katten att gå utanför dörren så skriker de båda två i högan sky och ropar om hur taskig jag är mot Molle. Från början lyckades de få mig att känna skuld över att jag faktiskt tyckte att katten någon gång kunde vistas utomhus( och, nej, det är inte en raskatt), men nu kontrar jag krasst med att de gärna får börja rensa kattlådan när de vill. Då brukar de båda två lomma iväg molokna och plötsligt är de överens om att Molle visst kan behöva gå ut. MEN eftersom jag har börjat tröttna lite på dessa små minidramer, som tydligen måste upprepas varenda gång jag vill släppa ut katten, har jag börjat släppa ut honom i smyg. För det mesta lyckas jag, men nåde mig om de upptäcker det. Då är jag inte vatten värd. Om jag lyckas släppa ut honom utan att de upptäcker det, och sen blir tvungen att tala om att han är ute, har jag all möda i världen att övertyga dem om att han verkligen ville gå ut. Men det kommer väl en vår någon gång och då ska kattf-n ut. Tills dess antar jag att det är jag som rensar kattlådan...