En oförklarlig känsla av nedstämdhet...

Jag vaknade idag med en oförklarlig känsla av nedstämdhet... I grund och botten älskar jag mitt liv och det är inte mycket jag skulle vilja ändra egentligen, så därför är jag faktiskt glad för det mesta. Åtminstone sista året, då livet har slutat leva så våldsamt med mig... Det senaste året har också bjudit på tillfällen till reflektion och återhämtning på ett sätt som tidigare har varit fullkomligt omöjligt... Men ändå... Det känns som om det inte är tillräckligt... 

Trots att jag älskar mitt arbete, så vill jag verkligen inte tillbaka om mindre än två veckor... Eller rättare sagt jag vill inte tillbaka in i vardagen  med alla måsten och alla plikter... Vardagen som är uppstyckad totalt av arbete, skola, läxor, saxofonlektioner, scouter etc etc. 

Vet att det är många som har det så, men ibland vill jag bara hoppa av alltihop... Var finns tid för lusten att gro, var finns tid för längtan att växa när den enda tiden som finns är korta stunder mittemellan alla åtaganden? 

Lämnar er med dessa frågor hängande i luften...